Detta inlägg uppdaterades 27 december, bland annat med citat från Xi Jinping som hittas i slutet av artikeln.
I dag, 26 december, är det 120 år sedan Mao Zedong föddes som son till en rik bondefamilj i Shaoshan, provinsen Hunan.
Detta jubileum är något som Kinas nya ledare sett fram emot med fasa. Dagens kinesiska nationalister kräver att Mao ska hyllas, medan liberala krafter inom politik och näringsliv vill samtidigt se president Xi Jinping ta klart avstånd från den tidigare diktatorns handlingar.
Först en kort bakgrund över vad för sorts arv Mao egentligen har skapat åt sig själv. Det råder knappast något tvivel om Maos karisma eller hans färdigheter som revolutionär gerillakrigare. Vid flera tillfällen under första delen av kinesiska inbördeskriget (1927-36) var kommunisternas livlina extremt skör.
Som undernärd barfotaarmé utan vapen fann kommunisterna sig flera gånger helt omringade av miljontals soldater ur Chiang Kai-sheks moderna nationalistarmé. Under den sista av fem skoningslösa utrotningskampanjer, lyckades kommunisterna under Maos ledning bryta sig ut den nationalistiska cirkeln av stål och krut som omringade dem.
De knappt 100 000 sista kvarvarande soldaterna gav sig sedan ut på en 9 000 kilometer lång marsch som tog två år; bara drygt 7 000 man skulle klarade sig med livet i behåll, och etablerade 1935 en bas av gula jordgrottor i norra Kinas fattiga Shaanxi-provins.
Det var under den långa marschen – och under åren i Shaanxi – som Mao konsoliderade sin makt i kommunistpartiet. Hans metoder var lika effektiva som skoningslösa; Mao tvekade aldrig att attackera även sina mest hängivna följare, även om så bara för att statuera exempel. Även under kommunisternas svagaste period i Yan’an hörde utrensningar till vanligheten.
Det kinesiska inbördeskriget avbröts sedan tillfälligt i och med Japans invasion av Kina. Mao ingick nu en allians med Chiang Kai-shieks nationalister, för att slåss mot inkräktarna.
Vem som gjorde vad under detta krig är än i dag ett ämne för debatt; såväl nationalister som kommunister har beskyllt varandra för att inte slåss helhjärtat mot japanerna. Klart är i alla fall att kommunisterna kom ur andra världskriget i en starkare position än tidigare, medan nationalisternas försvagats.
Men ändå var styrkeförhållanden ojämna då det kinesiska inbördeskriget oundvikligen blossade upp igen efter Japans kapitulation. Maos tidigare följeslagare Sidney Rittenberg – en gång övertygad kommunist, i dag 92 år gammal – minns för BBC:
Take the scene when I arrived in China, September 1945.
Two rival parties, Kuomintang (KMT) Nationalists and Chinese Communists, were drawing up their armed forces, preparing to contend for power in a bloody civil war.
On the Nationalist side were well-fed, well-trained troops with air support, tank divisions, heavy artillery, motorised transportation – and out-numbering the Communists manyfold.
They controlled all major lines of communication, all major cities outside of Manchuria. They enjoyed enormous support in arms and money from the USA. Their superiority seemed absolute.
On the Communist side? In November 1946 I hiked 40km (miles) out from Yanan to meet the Communists’ crack 359th Brigade, whose commander, Wang Zhen, was a friend.
The 359th had been on the legendary Long March and had forged a path all the way to southern Guangdong Province to support the building of an American airbase there in World War Two.
Meeting them as they marched towards Yanan, I was appalled by what I saw.
They were a rag-tag and bob-tailed crowd. Most of them looked like teenagers.
A few in each squad wore baste shoes, most tramped along in self-woven grass sandals. Of the 10 men in a squad, five or six would have captured Japanese rifles; the rest carried knotty clubs or red-tasseled spears.
My heart sank at the sight: How could they possibly win?
Men genom hänsynslös gerillakrigföring lyckades alltså kommunisterna till slut vinna detta ödeläggande inbördeskrig. Då Mao 1949 utropade Folkrepubliken Kina, såg invånarna nu fram emot att äntligen styras av en samlad regering.
Dock var det efter 1949 som det i stället började gå riktigt illa. Ofta ses tiden 1949-58 (innan Det stora språnget) som en smekmånad mellan kommunistparitet och Kinas befolkning. Men sanningen är att våldet var närvarande redan från första början, och att Mao var en av de främsta ivrarna.
Bara under partiets fem första år vid makten, dödades minst två miljoner ”jordägare” och ”kontrarevolutionärer”, enligt en ny bok av historikern Frank Dikötter, baserad på arkivmaterial och officiella dokument.
Till de officiella dokumenten hör uppgifter om att Mao personligen delat ut kvoter till varje provins, om hur många som skulle dödas eller fängslas som ”kontrarevolutionära” Det rörde sig om ”två per tusen invånare”, men i oroliga provinser skulle minst tre av tusen personer avrättas.
Kina förvandlades snabbt till en mörk plats fylld av oro. Shanghai – som innan 1949 hade störst utländsk befolkning i hela världen efter New York – var snart helt tömt på utlänningar, så när som på en samling ryska rådgivare. Undantagstillstånd infördes, och maoistiska eller ryska verk ersatte en tidigare explosiv kulturscen, som bestått av musik och filmer från hela världen.
Det finns otaliga citat från denna tid som visar att människoliv var föga värt för Mao Zedong. Det hela skulle bli särskilt tydligt under Det stora språnget, en kampanj där Mao var den starkaste drivkraften, och som resulterade i 30-42 miljoner kinesers död via svält, tortyr eller avrättningar.
Landsbygden svältes medvetet ut, för att snabba på industrialiseringen i städerna samt frigöra livsmedel för export och få tillgång till utländsk valuta. Under 1960 – medan miljontals bönder över hela Kina svälte till döds – noterade man en nettoexport av spannmål på fem miljoner ton, tillsammans med stora mängder kött, ägg, matolja och frukt.
Mao under sina tidiga revolutionära dagar
Efter att Det stora språngets katastrof blev uppenbar, minskade Maos auktoritet i partiet. Han fick avlägga självkritik och drog sig tillbaka. Faktum är att Mao även tidigare flera gånger befunnit sig i en liknande sits, men alltid lyckats kommit tillbaka.
Denna gång skulle comebacken bli mer hänsynslös än någonsin tidigare, i och med Kulturrevolutionens början 1966. Med hjälp av sin lojale general Lin Biao, uppmuntrade nu Mao tiotals miljoner rödgardister att attackera inte bara gammal kultur, utan även politiska meningsmotståndare till Mao.
Politiker som följt Mao hela livet – exempelvis Liu Shaoqi och Peng Dehuai – misshandlades och ruttnade bort i sin egen avföring, för att ha stoppat svältkatastrofen Det stora språnget.
Under Kulturrevolutionen kunde offren återigen räknas i miljoner; de som inte slogs ihjäl eller tog självmord efter att ha drivits till vansinne vid ändlösa kritikmöten, fick sina liv förstörda för all framtid.
Det står i dag utom tvivel att Mao var personligt ansvarig för en stora delar av lidandet under såväl de inledande utrensningskampanjerna, som Det stora språnget och Kulturrevolutionen. Och det var först efter att Mao gått bort, som Kina kunde stabiliseras och börja växa igen; såväl ekonomiskt som kulturellt.
Ändå sågs Mao som en gud i Kina inte bara fram till sin död 1976, utan ända fram till 1991, då den första officiella kritiken någonsin framfördes mot honom. Deng Xiaoping menade då att Mao hade haft ”70 procent rätt, och 30 procent fel”.
I Kinas politiska landskap sågs detta uttalande som ett indirekt tecken på att kompromisslös dyrkan av Mao inte längre var nödvändig, utan att det tvärtom nu även var möjligt att ifrågasätta vissa av hans handlingar – inte minst då Kulturrevolutionen, där Deng Xiaoping själv hade råkat illa ut.
Tvisten om Mao Zedongs status har kommit att kulminera under de senaste året. Mycket tack vare en rad nya böcker och rapporter, men främst på grund av internet och mikrobloggar. Här diskuteras Mao och hans felsteg fritt och öppet; en diskussion som inför hans 120-årsdag nu även spridit sig till statliga medier i en tidigare aldrig skådad omfattning.
Det finns alltså i dag två läger; ett som fortfarande prisar Mao för att ha enat ett svagt Kina, och under sin tid vid makten höjt landets medellivslängd från 35 till 63 år, samt förbättrat kvinnors och bönders ställning i samhället.
Det andra lägret, som pekar på Maos misstag, växer dock nu snabbare än någonsin. En jämförelse mellan dessa två läger kan ses i South China Morning Post, som i dag ställer två artiklar från vardera sida mot varandra.
Att Mao i dagens Kina har blivit en krutdurk kan även ses av att han nu är en viktig symbol för landets vänsterradikala nationalister, som på senare år blivit såväl fler som mer våldsamma. Exempelvis har ekonomen Mao Yushi de senaste åren såväl attackerats fysiskt som hotats till livet, för att i sina böcker kritiserat Mao Zedong.
För Kinas nya president Xi Jinping är det alltså särskilt besvärligt att förhålla sig till Mao. Xi är givetvis en påläst person, som själv förmodligen inte är något fan av vare sig Maos insats under Det stora språnget, eller hans Kulturrevolution, under vilken Xi Jinping ironiskt nog själv tvingades bo i en grotta i Shaanxi i sex år.
Men Kinas kommunistparti rättfärdigar fortfarande sin makt på revolutionen, av vilken Mao Zedong fortfarande är själva sinnebilden. Det är helt enkelt omöjligt för Kinas ledare att helt ta avstånd från Mao på samma vis som östeuropeiska stater har gjort från sina tidigare kommunistdiktatorer; det är ju nämligen samma parti som i Kina fortfarande sitter vid makten. Att attackera Mao skulle vara att skjuta sig själv i foten.
Och medan denna debatt fortsätter, så fortsätter turisterna att svärma till Shaoshan. Då Mao fyllde 115 för fem år sedan invigdes ett torg i Shaoshan som döptes efter honom. Och i år kommer över tio miljoner besökare åka till Shaoshan; en sexdubbling jämfört med tio år sedan.
UPPDATERING: Mycket riktigt var Xi Jinpings anmärkningar i samband med denna årsdag krystade och balanserade. South China Morning Post skriver:
President Xi Jinping attempted a balancing act on the 120th anniversary of Mao Zedong’s birth yesterday, praising the late Communist Party leader’s teachings while acknowledging he was ”not a god”.
In a speech at the Great Hall of the People in Beijing to commemorate Mao’s birth, Xi told party leaders that historical failures could not be blamed on individuals, nor could one person be credited with an era’s success.
”Revolutionary leaders are men but not gods,” Xi said. ”We should not worship them like gods … but we should not negate them completely because they made mistakes.
”[We should] move forward, but can’t forget the path that we have travelled.”
Xi spoke after leading the other six members of the supreme Politburo Standing Committee to Mao’s mausoleum, where they bowed three times before the late party patriarch’s marble statue.
(…)
Analysts said Xi appeared to be trying not to lean to the right or left. ”The remarks are a response to the recent ideology debates of the left and the right,” said Pu Xingzu, a political scientist at Fudan University. ”Xi is sending a message that he won’t follow the old path of Maoism nor go astray towards Western democracy.”
