Artikelserie: Pingis i Kina och Sverige

Tidigare denna månad var Oscar Månsson, reporter på Aftonbladets sportblad, i Peking för att skriva om pingis. Jag följde med honom som fotograf till det kinesiska landslagets träningshall, där få eller inga utländska journalister tidigare vistats.

Resultatet bildmässigt postade jag här på InBeijing redan i början av december.

Nu har Oscars artikelserie i tre delar publicerats, och finns att läsa på Aftonbladets hemsida i tre delar:

Del I: ”Vi hade 10 000 – de en miljon”
Del II: ”Hotet mot sporten: Kinas överlägsenhet”
Del III: ”Kinas hemlighet: Fan Zhendong, 16”

Som titlarna antyder så handlar det om nostalgiska reportage. Idén är att visa på skillnaden mellan Sverige och Kina så här drygt 20 år efter att Sverige dominerade världstoppen i pingis.

I Sverige är det fortfarande Jan-Ove Waldner som är i topp, medan Kina har etablerat en talangfabrik där dussintals spelare från varje generation drillas under veckor så intensiva att det aldrig skulle accepteras i Sverige med mindre än att någon kände sig kränkt.

Del III är den del av artikelserien som skrevs här på plats i Kina, då jag och Oscar var och besökte träningsanläggningen. Utdrag från artikeln, som fokuserar på supertalangen Fan Zhendong, född 1997:

Första gången han kom till huvudstaden var han tio år gammal. Sedan dess har han stannat. Han föddes i tolvmiljonersstaden Guangzhou i södra Kina men flyttade 200 mil norrut till landslagets pingisutbildning så fort hans talang upptäcktes.

Sedan dess är det träning som gäller, i snitt säkert fem–sex timmar spel plus ett antal timmar teori per dag. Träffa föräldrarna, som båda jobbar i en fabrik i Guangzhou, gör han ungefär en gång om året.

(…)

Två spelare, de ser ut att vara 18–20 år gamla, tränar på exakt samma serve i säkert en timme.
Andra kör ”bollådan”, övningen som chockade JO Waldner på 80-talet, det vill säga repeterar samma slag i högsta möjliga hastighet. Tempot är häpnadsväckande.

Fan Zhendong står längst bort från oss med sin tränare. Under en timme och en kvart nöter de backhandsmashar enligt samma mönster.

Fan tar ett steg åt vänster, sedan ett steg tillbaka. Tränaren skickar en boll, Fan nyper till. Om och om igen. Tempot är inte lika högt som i ”bollådan” men jag räknar ändå till 25 slag per minut.

Någon gång avbryter tränaren för att peka på olika punkter på bordet samt visa rörelser med handleden, men Fan måste ha slagit över tusen identiska slag innan övningen är över.

I artikeln kan ni även se ett bildspel på ett tiotal av mina foton, några som finns med är dessa: