Jojje OlssonDet har varit mycket snack om det tredje plenumet, ett politiskt toppmöte som hölls i Kina tidigare i november. Här nedan kan ni läsa mitt reportage om detta möte för Sveriges största nyhetsmagasin Fokus.
Givetvis var detta ett möte som hölls i största hemlighet, 9-12 november vid ett militärhotell i västra Peking. Resultatet av mötet presenterades i sedvanlig ordning genom diverse dokument och skrivelser, via den inhemska nyhetsbyrån Xinhua.
Onsdagen 13 november presenterades en besvikelse till dokument, nästan helt utan åtaganden eller förslag på konkreta åtgärder från myndigheternas sida. Fredagen den 15 november kom sedan ytterligare ett dokument, som var mer precist och bland annat talade om skrotade omskolningsläger, begränsningar i enbarnspolitiken och förslag på nya ägarförhållanden i landets statliga företag. Som David Bandurski uttrycker det på China Media Project:
It’s a new week, and the mood seems to have flip-flopped over the Chinese Communist Party’s reform plans emerging from the Third Plenum. The communique released last week — the menu before the meal — left many observers disappointed. The full text of the “Decision”, however, released last Friday, served up plenty of tasty tidbits of language with which we can now stuff ourselves.
Min nedanstående artikel för Fokus är väldigt kritisk till vilka eventuella framsteg eller reformförslag som det tredje plenumet innebar, dels för att artikeln skrevs efter onsdagens dokument, men innan fredagens dokument.
Om jag skrivit artikeln efter fredagens dokument, är det möjligt att den skulle sett något annorlunda ut. Jag skulle i alla fall ha nämnt några av de punkter som blev kända under fredagen.
Men fortfarande skulle grundtesen vara densamma; nämligen att det finns anledning till att lugna ner sig lite och inte vara allt för lyrisk över de reformer som Kinas nya ledare nu lovar på en del områden.
Det finns främst två anledningar till detta:
1) I alla världens länder, under alla tider, har politikers planer och löften oftast låtit mycket bättre än vad verklighetens facit sedan har visat. I Kina – enpartistat med statlig media – gäller detta kanske mer än på mänga andra platser. Hur många gånger hörde vi inte förra premiärministern Wen Jiabao tala om ”förbättrade rättigheter” för bönder gällande markfrågor, eller utlova ”krafttag” mot korruptionen. Men resultaten uteblev.
Poängen är enkel; bedöm aldrig politiker efter vad de säger, utan efter vad de gör. Xi Jinping verkar ha charmat många bedömare och journalister. Men samtidigt är han en president som efter mindre än ett år vid makten sett till att kraftigt öka repressionen mot media och minoritetsfolk, samt tala öppet om internet som ”ett informationskrig” som myndigheterna måste vinna, med nya lagar om frihetsberövning som följd.
2) Många av de ”reformer” som det talades om på det tredje plenumet, har i själva verket redan ägt rum under lång tid, eller är luftslott. Ta exempelvis det här med att avskaffa ”omskolning genom arbete” som strafform. Det är en hatad och orättvis företeelse som det givetvis är helt rätt att avskaffa, särskilt med tanke på att de som skickas till dessa omskolningsläger ofta gör det utan adekvat rättegång.
Men vad många missar i glädjeyran, är att det i Kina i dag finns flera vis att frihetsberöva besvärliga invånare utan rättegång, samt att det råder oklarhet om vad som kommer ersätta dessa omskolningsläger. Nicholas Bequelin från Human Rights Watch är orolig för att man helt enkelt bara kommer fortsätta med denna strafform, fast under nytt namn och i en något modifierad tappning. Myndigheterna säger nämligen också att rättsväsendet även i fortsättningen ska styras av myndigheterna, och inte vara fristående.
Och vad gäller enbarnspolitiken, så har den varit på nedmontering under flera årtionden. I mitten av 1980-talet tilläts gifta par på landsbygden att föda ett andra barn, om det första var en flicka eller på något vis sjukt. 2008 togs vidare ett beslut som innebar att par i städerna som båda var ensambarn fick rätt att föda två barn.
Ändringen som gjordes under tredje plenumet, innebär att par i städerna där bara en make/maka är ensambarn nu också får samma rätt. Det handlar om en mindre justering som ”bara” täcker tio miljoner äkta par och är absolut ingen revolutionerande förändring, hur mycket tidningsmakare än vill få det att låta så med säljande rubriker.
Som en sammanfattning kan sägas att det – som vanligt – låter bra då Kinas ledare basunerar ut vad de kommit fram under sina politiska möten. Det finns visserligen mer detaljer i dessa dokument än på länge – men det hade kunnat finnas ännu fler. Vad mer sansade bedömare främst oroas av är den nästan totala bristen på politiska reformer; tvärtom ska nu ett nytt ”nationellt säkerhetsråd” med samma namn som KGB inrättas för att hålla ordning i Kina.
Kina kommer gradvis att reformera sin ekonomi och sitt finansiella system, helt enkelt för att det är nödvändigt om man vill behålla tillväxten. Nödvändigheten är drivkraften, och man bör vara försiktig med att se det tredje plenumet som en avgörande händelse eller banbrytande milstolpe för reformer i det nya Kina.
Läs min artikel här nedan, eller i större version via Scribd:
