Kinas tredje plenum – stora reformer eller inte?

Under veckan avslutades det tredje plenumet här i Kina; ett politiskt stormöte där stora reformer väntades införas främst vad gäller landets ekonomi. Under fyra dagar sammanträde drygt 370 av Kinas viktigaste politiker för att bana ut landets närmaste framtid på en rad områden.

I inlägget ”Mötet som ska förändra hela Kinas ekonomi” skriver jag för Finansliv en sammanfattning om förväntningarna inför mötet, som bland annat gäller att privata aktörer ska spela en större roll för landets ekonomi, på bekostnad av de ofta korrupta och ineffektiva statliga företagen.

Överlag väntades det att statens inflytande – och med det även korruptionen – skulle minskas genom att skala ner på den byråkrati som i dag innebär att lokala myndigheter slutgiltigt måste godkänna många ekonomiska projekt.

Vidare talades det om rättvisare fördelning av välfärden, samt att ge bönderna äganderätt till sin mark; två socio-ekonomiska reformer med resultatet att stimulera den inhemska konsumtionen.

Givetvis så hölls detta möte bakom stängda dörrar, på hotellet Jingxi i västra Peking som ägs och sköts av militären. Området spärrades av, inga journalister fick medverka och det var givetvis inte heller tal om någon presskonferens.

Svarta bilar och poliser är en vanlig syn utanför hotellet Jingxi

Istället presenterades mötets resultat först genom en kommuniké via Kinas statliga nyhetsbyrå i tisdags kväll, och sedan genom ytterligare ett dokument under fredagen.

Tisdagens så kallade kommuniké (en skrivelse) var kryptisk och ospecifik på ett vis som är typiskt för kinesisk politik.

Kommunikén menade att det nu var högsta prioritet att låta marknaden spela en större ekonomisk roll, genom att ”förhållandet mellan marknaden och staten ska redas ut”. Men samtidigt talar man om att de statliga företagen även i fortsättningen ska utgöra landets ekonomiska grund. Dubbla meningar, utan löften eller närmare bestämda åtgärder.

Vad gällde de väntade reformerna inom bankväsendet angående exempelvis utlåning, sades bara att ”generella reformer” kommer äga rum. Vidare sades att skattesystemet ska reformeras samt att ett socialförsäkringssystem ska etableras. Men återigen utan konkreta löften eller tidsplaner.

Dessa svepande former var signifikant för kommunikén; så signifikant att det även sades att en särskilt kommitté ska tillsättas för att ”utöka reformarbetet”, ännu en gång utan närmare detaljer.

Detta ses av många bedömare som ett tecken på att Kinas ledare har svårt att komma överens. Det finns nämligen en rad mäktiga aktörer som har stora intressen i att behålla såväl finanssystemet som de statliga företagen i samma form som nu.

Som svar på de till synes klena framstegen i tisdagens kommuniké, föll Kinas breda börsindex CSI under onsdagen med 2,2 procent – en ganska dålig start på konceptet ”att ge marknaden mer betydelse”.

Snart ska jag komma till fredagens dokument, men först tänkte jag ge en liten jämförelse av hur internationell media tolkade vad som hände bakom de stängda dörrarna vid hotellet Jingxi.

Russell Leigh Moses skriver i Wall Street Journal att presidenten Xi Jinping tillhör plenumets stora förlorare, eftersom inga konkreta reformer presenterades:

In both cases, the quest for competence and capability trumps efforts by reformers looking to replace the existing process with something more equitable and trustworthy.

The losers at this plenum were the reformers—and that includes Xi Jinping.

(…)

This was not the Communist Party as a whole deciding to forsake far-reaching reform. It was a triumph for technocrats looking for something far more limited, over others who wanted more progress—and seem to have lost that battle, at least for now.

Russell Leigh Moses syftar just på de svepande formuleringarna, och att inget närmare specifikt nämns i dokumentet, även inom området där det är känt att presidenten vill se förändringar. Men på New York Times blogg Sinosphere, skriver Chris Buckley raka motsatsen:

Mr. Xi emerged from a four-day meeting of the Communist Party Central Committee stronger. He won endorsement for a new national security commission that is likely to enhance his influence, as well as for a leadership group on reform that could give him a more direct say in economic policy, which has tended to be the prime minister’s domain.

During the Central Committee meeting, he told officials that they had to accept the “necessity and urgency” of change, according to a report in one Chinese newspaper. “This comprehensive deepening of reform will certainly encounter ideological and conceptual obstructions, and impediments from entrenched interests,” he said.

Här har vi alltså två rutinerade Kina-reportrar för några av världens störst tidningar, som har en precis motsatt bild av vad som egentligen skedde under det tredje plenumet. Det visar oss en än gång att ingen utanför mötet med säkerhet kan veta vad som egentligen bestämdes där, och att vi bara kan spekulera i hur mycket alla kommunikéer och dokument egentligen är värda.

Under fredagen kom så ytterligare ett dokument, som var lite mer specifikt än tisdagens.

Bland annat kungjordes att landets enbarnspolitik ska skrotas, liksom det hatade systemet med ”omskolning genom kroppsarbete” (laojiao), som ger myndigheterna rätt att skicka besvärliga personer till faktiska fångläger utan adekvat rättegång.

Det talades också närmare om de socio-ekonomiska reformer som står inför dörren. Följande kan läsas via nyhetsbyrån Xinhua:

According to the document, China will widen market access for foreign investors. The country will keep investment policy stable, transparent and predictable.

It said more efforts will be made to open up services sectors including finance, education, culture and health.

Investment restrictions will be eased for child-care and old-age care, architectural design, accounting and auditing, commercial logistics and e-commerce, and the general manufacturing sector will also become more open.

(…)

Systems on market access, customs control, inspection and quarantine will be reformed, and talks concerning issues such as environmental protection, investment protection, government procurement and e-commerce will be launched.

The mainland will also further open up and cooperate with Hong Kong, Macau and Taiwan.

To seize opportunities amid changes of global industrial landscape, China will push forward the coordinated development of trade, investment and technological innovation of interior China, the document said.

Vad som framförs av detta dokument låter ju bra, och har hyllats av vissa bedömare som klara framsteg. Men andra – liksom jag själv – är mer skeptiska till framstegen som gjordes under det tredje plenumet, trots att man nu ska skrota enbarnspolitiken och omskolningslägren, samt även formulerar fler ekonomiska omstruktureringar.

Varför ligger då bakom denna skepticism? För det första kan sägas att såväl enbarnspolitiken som omskolningslägren har varit på väg bort under flera år, och att detta inte är något som specifikt har med det tredje plenumet att göra.

Enbarnspolitiken har till exempel gradvis nedmonterats ända sedan den infördes 1979. I mitten av 1980-talet tillät man par på landsbygden att föda ett andra barn, om deras första var en flicka eller på något vis sjukt. 2008 kom ytterligare en modifikation som innebar att även par i storstäderna fick rätt till ett andra barn, om de båda själva var ensambarn.

Den justering som det nu bestämdes om på mötet, gör endast gällande att par i städerna får föda ett andra barn, även om bara en av föräldrarna är ensambarn. Denna nya regel berör ”bara” cirka tio miljoner föräldrar.

Visserligen sades det även att man siktar på att skrota enbarnspolitiken helt till efter år 2020. Detta är alltså något som pågått länge och ännu inte är klart, så det bör inte förknippas endast det tredje plenumet. Faktum är att redan innan denna nya regel, så var det endast 35,9 procent av alla kineser i fertil ålder som enligt lag inte hade rätt att skaffa sig ett andra barn. Tidigare justeringar har gjort så att merparten av Kinas befolkning redan i dag är undantagna från enbarnspolitiken.

Den som har ytterligare intresse av Kinas enbarnspolitik, kan läsa det långa inlägget ”Slutet på Kinas enbarnspolitik” som jag tidigare i dag skrev för Finansliv.

Vad gäller omskolningslägren, så har det även talats länge om att även dessa ska avvecklas. Det är givetvis en välkommen förändring att så nu sker, men givet den hårda retoriken angående eventuell politisk reform, så oroar sig många experter för att dessa omskolningsläger helt enkelt bara kommer ersättas av någon annan form av frihetsberövning utan rättegång, vilket redan i dag sker i bred utsträckning runtom i Kina. South China Morning Post skriver:

Experts applauded the scrapping of the punishment regime, known as laojiao, that gave police unilateral power to send people to labour camps for up to four years without trial.

But they were worried it would be replaced by another form of extra-judicial punishment that would still involve arbitrary detention without court approval – particularly when ”stability maintenance” was still an over-arching goal of the government.

Nicholas Bequelin, senior researcher at Human Rights Watch, said: ”The tiger is not going to change its stripes.

Anledningen till detta är Kinas notoriska ovilja att reformera det rådande rättsystemet, där domstolarna lyder under kommunistpartiet, som utfärdar alla Kinas advokatlicenser. Även vad gäller lagliga reformer, så låter det bra enligt Xinhua, exempelvis:

The country will also work to improve legal aid for citizens. ”Lawyers will play an important role in protecting the legal rights and interests of citizens and corporations in line with the law,” the document said.

Men detta är en trött retorik som vi hört under årtionden. Vana Kina-kännare vet att det återigen gäller att läsa mellan raderna. En sådan är Russell Leigh Moses, som i Wall Street Journal är bekymrad över ordvalet i tisdagens kommuniké:

Likewise with judicial reform: It’s mentioned, and there’s a nice coda in the communiqué to “the judicial protection of human rights.” But the bulk of even that brief proposal centers on “accelerating the construction of a fair, efficient and authoritative socialist judicial system,” not significantly restructuring or reorganizing the present arrangement.

Vad han menar är alltså att formuleringen ”snabba på” arbetet med att bygga ett effektivt och rättvist rättsystem, betyder att man inte har som avsikt att ändra på dess struktur. Landets domstolar kommer även i framtiden vara underordnade kommunistpartiet, snarare än fristående. Under sådana omständigheter garanterar inte avskaffandet att omskolningsläger att oskyldiga inte kan råka illa ut.

Förhållandet förklaras väl på 140 tecken av Barbara Demick, som även skrivit en artikel om tredje plenumets utslag:

Vad Demick oroar sig över är att – enbarnspolitik och omskolningsläger till trots – en tid av ökad repression med största sannolikhet väntar i Kina. En term som ofta nämns inför det tredje plenumet är ”vänsterpolitik, högerekonomi” (zhengzuo jingyou), som myntades 1978 då Deng Xiaoping under det årets tredje plenum tog de beslut som sägs ha banat vägen för att öppna upp Kina mot omvärlden.

Uttrycket för samman ekonomiska reformer med ambitionen att behålla kommunistpartiets maktmonopol, genom metoder som är allt annat än demokratisk. Detta uttryck passar även bra 2013, då det under årets möte även inrättades ett ”nationellt säkerhetsråd”, vars namn faktiskt är precis samma som en tidig beteckning av Sovjets KGB (国家安全委员会).

Detta säkerhetsråd ska slå vakt om Kinas inre säkerhet genom att ”effektivisera den nationella säkerhetsstrategin”. Det kommer innebära en ökad kontroll av media och internet, särskilt i skenet av den senaste tidens ökade problem i Tibet och Xinjiang. Cyniska mikrobloggare har redan kallat rådet för Kinas svar på amerikanska NSA.

I ett försök att sammanfatta utgången av årets tredje plenum, kan man först (som vanligt) konstatera att vi inte har blivit mycket klokare angående vad som egentligen väntar de kommande åren. Exemplet ovan med de motsatta åsikterna från Russell Leigh Moses och Chris Buckley torde vara ett kvitto på detta.

Kinas politiska sfär fortsätter att vara lika sluten som portarna till hotellet Jingxi, där mötet hölls. Att inhemsk media sedan skriver om reformerna med pompa och ståt är något helt annat; som vanligt måste man läsa mellan raderna och se vad som faktiskt sker.

En anledning till att många bedömare ställer sig positiva till mötets utgång, kan vara de redan på förhand högt ställda förväntningarna om den nya ledningens reformvilja, skriver Minxin Pei i Caixin:

Outside China, the prevalent view among business leaders is that President Xi Jinping’s new administration has consolidated its power and acquired enough authority to push through far-reaching economic reforms. He and his colleagues need only to get the specific policies right.

On the surface, such thinking may seem reasonable. In China’s top-down political system, a unified leadership is seen as fully capable of forcing the bureaucracy to comply with its wishes. With Xi’s anti-corruption campaign in full swing, and the example of Bo Xilai’s imprisonment serving as a warning to the new president’s adversaries (no matter how senior they are), Chinese officials at all levels, it is widely believed, are likely to toe the line.

Unfortunately, this view is both too sanguine and naive. It overestimates the effectiveness of anti-corruption campaigns in contemporary China (there have been many in the last three decades), and it overlooks the political sources of the country’s economic slowdown. While Xi’s efforts to cleanse the rot inside the Chinese party-state should be applauded, it is no less important to recognize their limits.

(…)

In assessing the outcome of the Third Plenum, what observers should really be looking for is evidence of a bold strategy for political reform. If Xi and his colleagues produce no credible sign of such a commitment, everything else will be eyewash – and skepticism about China’s fate under their leadership eventually will be vindicated.

Jag sållar mig till de bedömare som menar att mötets utgång är en besvikelse – i alla fall om man hade de höga förväntningar som beskrivs här ovan. Vad vi har sett är införandet av regler som varit planerade som länge. Vad vi saknar är fortfarande tydliga och konkreta planer på reformer, samt en tidplan när dessa de facto kommer att ske.

Betydande reformer kan komma att ske, men det tredje plenumet är absolut ingen garanti för detta.

Och då menar jag alltså endast ekonomiska reformer. Vad gäller det politiska klimatet så tyder ingenting på att framsteg gällande rättsystem, mänskliga rättigheter eller demokrati är att vänta.