Jojje OlssonNu för tiden finns det få riktiga fältherrar i livet. Krig i dag styrs av befälhavare vid dataskärmar, diktatorer i Mellanöstern eller undangömda separatistledare.
Och då Vo Nguyen Giaps död offentliggjordes i helgen blev världen ytterligare en fältherre fattigare; den vietnamesiska generalen kant rent av ha varit den skickligaste och mest erfarna av sin sort kvar i livet.
Giap fängslades av den franska kolonialmakten för försök till uppvigling redan innan sin artonårsdag, och då han senare tvingades i landsflykt till Kina, torterade fransmännen hans far, mor, syster, fru och svärdotter till döds.
Men Giap skulle få sin revansch genom att leda sina styrkor till en otrolig seger mot fransmännen vid Dien Bien Phu 1954. Än i dag vet ingen hur vietnameserna fick upp de tunga artilleripjäserna på de leriga kullarna i regnet, som gjorde att man kunde bomba sönder det franska fallskärmsregimente som förskansat sig i dalen nedanför.
Segern ses som början på slutet för de kolonier som fortfarande bet sig kvar med militärmakt inte bara i regionen, utan över hela världen.
Denna taktiska triumf var varken Giaps första eller sista. Den korta, taniga men temperamentsfulla generalen skulle komma att basa över kommunisternas styrkor då de i tur och ordning kastade Japan, Frankrike, USA och Kina ut över fosterlandets gränser.
Liksom Ho Chi Minh – som ständigt fanns vid generalens sida, otvivelaktigt övertygad om dennes färdigheter – var Giap en utpräglad nationalist som från tidig ålder var besatt av tanken på ett återförenat Vietnam, till vilket pris som helst.
Och priset kom att bli högt. Miljoner vietnameser svalt ihjäl eller dödades av fransmän och japaner, redan innan USA anlände till Vietnam. Amerikanernas bombplan och överlägsna militärmakt kom sedan att resultera i över fyra miljoner vietnamesers död, under det årtionde som föranledde USA:s fullständiga tillbakadragande 1975.
Men Giap var aldrig orolig för konfliktens utgång. Han hade ägnat sig åt gerillakrigföring sedan 1941, och visste att det är inte kraft som avgör denna sorts konflikter, utan beslutsamhet.
Outtröttligt, och utan att det drabbade moralen, kunde Giap ständigt fylla på sina reserver från en politiskt övertygad befolkning på 20 miljoner nordvietnameser. Inte kunde väl USA döda allihopa – Giap visste att det enda Vietnam behövde göra var att inte ge upp, så skulle segern till slut bli deras.
Med viss modifikation sägs ofta att Vietnam i numerära termer inte vann en enda strid mot USA under 10 års tid. Men syftet med Giaps strider var inte att döda fler än sina egna förluster, utan att slå på ett vis som fick hemmaopinionen i USA att motsätta sig kriget.
Visserligen dog över 70 procent av de 85 000 vietnamesiska soldater som deltog i Tet-offensiven 1968, där rena självmordsattacker gjordes mot mål som presidentpalatset och USA:s ambassad i Sydvietnams huvudstad Saigon. Men ändå var det sådana vansinneskampanjer som gjorde att Giaps styrkor till slut avgick med segern.
Det är symboliskt att Giap kom att överleva USA:s krigspresidenter Nixon, Johnson och Ford. Trots sitt hårda liv var generalen alert och vid god hälsa nästan tills han fyllde 100 år, och skämtade gärna med de få utländska journalister och politiker som fick tillträde till hans franska kolonialvilla i Hanois allra finaste kvarter.
Men hans citat ”att ge upp är något som inte finns i mitt vokabulär” var inget skämt – det blev fyra av världens största arméer varse om, då de slogs mot modiga bönder i tunnlar i 30 år, utan att ens vara i närheten av att få Vietnam på fall.
General Vo Nguyen Giap dog en naturlig död på ett militärsjukhus i Hanoi förra veckan. Han var 102 år gammal. Passande nog publicerades min 10 sidor långa artikel om Vietnams frihetskamp i tidningen Allt om historia denna månad. Den som är intresserad av det lilla landets militära framgångar kan läsa uppslaget här nedan, eller i större version via Scribd.
