Publicerat: “Kejsarens glömda språk”

Just nu sitter jag på Arlanda och väntar på planet mot Peking. De senaste dagarna har varit hektiska, med bokmässa i Göteborg, samt föreläsningar i Göteborg och Karlskrona. Därmed har uppdateringarna på InBeijing den gångna veckan blivit få, och även måndagens nyhetsuppdatering utgick. Men nu då jag åker tillbaka till Kina blir det mer inlägg här, med början redan i dag!

I det aktuella numret av Språktidningen finns en artikel av mig om manchu, som för bara drygt 100 år sedan var hovspråk i Kina.

Men efter att den sista kejsaren störtades 1912, har manchu gått från att vara officiellt språk i världens största rike, till att nästan helt ha dött ut. I dag talas manchu av färre än 100 personer, varav nästan alla är över 70 år gamla.

Anledningen till detta är politiskt förtryck. Republikaner, nationalister och japaner förtryckte de seder och bruk som hade med kejsaren att göra, eftersom man såg ett hot om att folket skulle längta tillbaka till svunna tider.

Men värst blev förtrycket mot manchu efter att kommunisterna tagit över makten 1949. Att tala språket eller ens inneha böcker eller kläder blev förenat med livsfara, och all undervisning i språket stoppades. Avrättningar var vanliga bland de som trotsade förbudet.

Det är först på senare år som den etniska minoriteten manchurier har börjat hitta tillbaka till sitt språk, och nu pågår en kamp mot klockan för att rädda det. Det är redan svårt att lära ut manchu eftersom det inte finns någon ordentlig lärobok. Men om man inte lyckas rädda språket, så går informationen i miljontals dokument från Qing-dynastin förlorad för alltid.

I denna långa artikel har jag besökt en grupp kineser och manchurier som pluggar manchu i Peking. De berättar om hopp och utmaningar med att försöka rädda Kinas en gång så stora kejsarspråk.

Läs nedan, eller i större version via Scribd.