Jojje OlssonStatistik är ett gissel i alla länder, men särskilt så i Kina, där myndigheterna i stor utsträckning har monopol på information och nyhetsrapportering.
Ett par forskare vid Peking Universitys avdelning ”China Family Panel Studies” har i alla fall gett sig i kast med att utföra en ny nationell enkätundersökning om bland annat arbete, inkomst och sociala värderingar.
Undersökningen inkluderar 14 960 hushåll i fem provinser, och resultaten publicerades nu i veckan.
Bland annat visar det sig att skillnaderna vad gäller lönefördelning är något större än vad man från officiellt håll uppger. Den fattigaste fjärdedelen av Kinas hushåll tjänar endast 3,9 procent av inkomsterna, medan den rikaste fjärdedelen står för 59 procent.
Det ger Kina en gini-koefficient på 0,49, vilket enligt rapportförfattaren Yu Xie är lägre än vad myndigheterna uppger, eller vad tidigare liknande studier har funnit.
Gini-koefficienten är ett mått att mäta klasskillnader, där siffran 0 står för total jämlikhet, medan siffran 1 är motsatsen, och betyder att en person äger alla tillgångar och får all inkomst.
Kinas resultat 0,49 är enligt Yu Xie inte långt ifrån de afrikanska och latinamerikanska länderna som återfinns i listans absoluta botten.
Vad gäller arbetslöshet, så har Kinas myndigheter under flera år i rad konstant rapporterat en arbetslöshetssiffra på 4,1 procent.
Enligt denna enkätundersökning ligger Kinas arbetslöshet på 4,4 procent – men siffran stiger till dramatiska 9,2 procent om man räknar med kategorin ”discouraged workers”, vilket inkluderar arbetslösa som till och med slutat leta efter arbete då de helt tappat hoppet om att hitta något passande.
Kineser flockas vid en så kallad ”jobbmässa”
Särskilt hög är arbetslösheten bland unga, då 15 procent av män i åldern 16-19 saknar jobb. Och till skillnad mot vad som ofta antas då det gäller Kina där ju lågbetalda yrken är vanliga, så är arbetslösheten tvärtom som lägst bland universitetsutbildade, och som högst bland de som endast tagit sig till mellanstadiet.
En ljuspunkt är dock att lönerna stiger bland lågbetalda tillverkningsarbetare, vilket enligt Yu Xie sammantaget innebär att situationen på arbetsmarknaden ser bättre ut i Kina än i många andra utvecklingsländer.
Urbanisering och stigande fastighetspriser har också gjort att allt fler kineser nu lever tillsammans redan innan giftermålet. På 1980-talet låg denna siffra kring 5 procent, och på 1990-talet kring 12 procent. Men i dag bor en tredjedel av alla kinesiska par tillsammans innan de gifter sig.
Vidare så äger 78 procent av alla kinesiska familjer redan minst ett hem, och 12 procent äger till och med andra eller ett tredje hem.
Det är ett bakslag för fastighetsutvecklare, menar Yu Xie, eftersom det visar att behovet av nya bostäder inte är stort nog för att fastighetsmarknaden ska kunna växa i samma takt som tidigare.
Dock är renoveringsbehovet desto större. Av bostäderna i Kinas städer saknade 19 procent rinnande vatten; siffran för landsbygden var 72 procent. Bostadsytan per person i Kinas städer är enligt undersökningen 26,3 kvadratmeter.
Klasskillnader och en snabb samhällsutveckling ligger också delvis bakom faktumet att kineser litar allt mindre på främlingar. På en skala 0-10 litade de tillfrågade endast på ”främlingar” till graden 2,2, jämfört med 2,5 för kategorin ”amerikaner”. Mest litar man på kategorin ”föräldrar” som får 9,1 procent, medan ”kommunistpartiets kadrer” får 4,4 procent.
Om ämnet att misstro främlingar i Kina går det även läsa mer i veckans nummer av The Economist.
Tidningen reder genom en hel artikel ut varför många kineser finner det svårt att lita på främmande personer, och uppmärksammar även hur landets myndigheter nu är i färd med att införa en rad lagar för att ändra på detta.
Det gäller främst risken att bli stämd om man hjälper en främling i nöd. Saxat från artikeln:
A culture of compensation—the expectation that financial settlements will be paid to families of accident victims—has fuelled the debate. This month two teenage boys who tried to rescue two girls from drowning were pressured to pay 50,000 yuan each to the girls’ families for failing to save them. Mr Yan calls it “the Samaritan’s dilemma”: pitting a good act against the potential risk of anything going wrong.
