Jojje OlssonHar just spenderat ett par dagar med att skriva en lång historisk feature om Vietnamkriget för ett svenskt magasin, som ska publiceras efter sommaren. Detta krig är närmast mytomspunnet i väst, där få förstår hur lilla Vietnam kunde slå supermakten USA. Genom en abstrakt text här nedan, ska jag försöka förklara hur detta krig handlade om politik och beslutsamhet, snarare än militär teknik.
Det måste varit extra skönt för general Vo Nguyen Giap då hans trupper 1954 stormade fransmännens fort vid Dien Bien Phu. Generalens far, mor, fru, syster och svärdotter hade nämligen något årtionde tidigare alla torterats och dödas av den franska kolonialmakten. I och med slaget vid Dien Bien Phu tvingades Frankrike nu lämna inte bara Vietnam, utan hela Indokina.
Fransmännens historia i Vietnam var knappast något att vara stolt över. Än i dag kallas det första Indokina-kriget (1946-54) för ”det smutsiga kriget” i Frankrike, och innan dess gjorde man som kolonialmakt sig skyldig till kanske ännu värre övergrepp. Exempelvis orsakade man – tillsammans med amerikanska bombningar och japansk plundring – en svältkatastrof som 1945 tog livet av upp till två miljoner människor i Nordvietnam, vilket i så fall var motsvarade en femtedel av områdets totala befolkning.
Det var med andra ord inte svårt för Vietnams revolutionsledare Ho Chi Minh att vinna anhängare för att verkställa den dröm han redan i tidiga år varit besatt av: Att befria Vietnam från utländska kolonisatörer och ena landet under ett gemensamt styre.
De soldater som från 1941 stred för Ho Chi Minh och hans eviga general Vo Nguyen Giap fick dock tidigt vänja sig vid att kämpa i hopplöst militärt underläge. Det kostade över 200 000 vietnamesiska soldaters liv att kasta ut Frankrike, varpå man sedan fick finna sig i att bli lurade vid förhandlingsbordet. De fredssamtal som följde på den franska förlusten ägde rum under kalla kriget, i samband med att även den koreanska halvöns öde skulle bestämmas efter flera års krig där.
Bland annat USA, Kina och Sovjet var inblandade uppgörelser som delade inte bara Korea utan även Vietnam i två delar. Medan läget i Korea var helt låst, så sades det att det att demokratiska val skulle hållas 1956 i syfte att ena Vietnam. Men då amerikanska analytiker uppskattade att Ho Chi Minhs koalition skulle få upp till 80 procent av rösterna, så stoppades valet utan vidare förklaring. I takt med att det kalla kriget intensifierades, blev det nämligen allt viktigare för USA att förhindra kommunismens spridning i Sydostasien.
Det stort nu klart för nordsidan att ett nytt krig skulle bli nödvändigt. Man började bygga upp sin infrastruktur, och skapade 1960 milisen Vietcong, som kom att föra gerillakrig från den täta djungeln och de oframkomliga träskmarkerna i de allra sydligaste delarna av Vietnam fram i 15 år framöver.
Amerikanska soldater stirrar ner i en ingång till Vietcongs tunnlar; ett system på hundratals kilometer som var nödvändigt för dess gerillakrig
Amerikanerna slussade vid det här laget årligen in miljardtals dollar till Sydvietnam korrupta regim, som även fick praktisk hjälp med att bygga upp en av världens starkaste militärmakter. Trots detta så förlorade Sydvietnams armé (ARVN) allt större delar av sitt land till det målmedvetna Vietcong, vars styrkor främst utgjordes av hårdnackade nordvietnameser som blivit kvar i södern efter krigen mot Frankrike och Japan.
Vietcong började i allt större utsträckning stöta på amerikanska piloter och ”rådgivare”, vars egentliga uppgift var att utbilda ARVN, men som allt oftare själva deltog i direkta strider. Över 20 000 amerikaner fanns redan på plats i Vietnam då USA 1964 började skicka in regelrätta stridstrupper i landet, efter en oklar incident vid kusten, där de uppgavs av nordvietnameser upprepade gånger attackerat en samling amerikanska fartyg. Det skulle senare visa sig vara ett falskt påstående.
Icke desto mindre påbörjade amerikanerna 1965 ”Operation Rolling Thunder”, en av världens största bombkampanjer någonsin, där över en miljon ton bomber släpptes över Nordvietnam, vilket var sex gånger fler än vad Japan fick ta emot under hela andra världskriget. Industri och infrastruktur lamslogs, och det mänskliga lidandet blev givetvis oerhört. Minst 50 000 civila dog under de drygt tre år som bombkampanjen pågick.
USA hoppades nämligen genom sin överlägsenhet bomba det fattiga Nordvietnam till eftergifter. Något som inte alls skulle lyckas med. I ett eldigt tal sommaren 1965, medan delar av Hanoi stod i brand, sade politbyråns generalsekreterare Le Duan att ”det inte spelar någon roll” hur stor skada bombplanen gör, eller hur många amerikanska trupper som skickas till Vietnam. USA skulle ändå förlora kriget till slut.
Nordsidan bemötte sin tekniskt överlägsna fiende genom ett ”folkkrig”, där de politiska aspekterna sågs som långt viktigare än de militära. Genom utstuderad propaganda hade kommunisterna civilbefolkningen på sin sida i såväl södra som norra Vietnam. Man kunde räkna med folkets fortsatta stöd oavsett vad som hände, allt kriget skulle framkalla protester i USA. Nordvietnam räknade med att ju längre tiden gick, desto mer pressade skulle USA:s politiker bli, och desto lägre skulle moralen bli hos de amerikanska trupperna.
Det enda Nordvietnam behövde göra, menade Le Duan, var att inte ge upp. I Nordvietnam bodde vid denna tid 17 miljoner människor, och man hade miljontals sympatisörer i Sydvietnam. Skulle USA döda allihop?
Förutom att bomba Nordvietnam till stenåldern, såg amerikanska plan också till att förgifta en sjundedel av Sydvietnams yta med kemiska avlövningsmedel som Agent Orange, för att Vietcong inte skulle kunna gömma sig i djungeln. I jakt på Vietcongs soldater gav man sig allt oftare på de civila vietnameser som man sade sig vill skydda. För alla som såg förödelsen, och inte visste något om det kalla kriget eller om realpolitik, framstod USA som en besinningslös marodör snarare än en kämpe för folk och frihet.
Just innan nyåret 1968-69 lovade den amerikanska presidenten Lyndon Johnson en allt mer krigstrött hemmaopinion att segern i Vietnam nu var nära. Efter tre års bombningar och krig mot en halv miljon amerikanska soldater var nordsidan så illa åtgången att de längre inte kunde företa sig några militär operationer, menade Johnson. Men Nordvietnam slog snart återigen världen med häpnad genom sin målmedvetenhet. Mitt under det vietnamesiska nyårsfirandet i slutet av januari 1969 drog man igång en offensiv där 85 000 soldater vid nästan exakt samma tidpunkt attackerade över 100 städer och ännu fler symboliska mål runt om i Sydvietnam.
Attacken blev känd som ”Tet-offensiven” och hade smidits under månader i tunnlar och grottor, i djungeln och genom ordonanser. Det handlade om rena självmordsuppdrag, som attacker av mindre grupper mot utmärkta mål i Saigon, bland annat det välbevakade presidentpalatset och USA:s ambassad. Soldater som skickades ut visste tidigt att de inte skulle överleva. 70 procent av alla Nordvietnamesiska trupper som deltog i Tet-offensiven miste också mycket riktigt livet. Men det spelade dem ingen roll; Nordvietnam kunde fylla på sina militära reserver helt utan politiska konsekvenser eller någon sviktande moral hos de nya rekryterna.
Av de nitton soldater som utförde en självmordsattack mot amerikanska ambassaden under nyåret 1969 så överlevde bara en
Tet-offensiven blev en enorm PR-seger för nordsidan, som direkt resulterade i att den amerikanska presidenten Lyndon Johnsons inte ställde upp i omval, och ett slut på de dyra och fullständigt verkningslösa bombningarna av Nordvietnams städer. Och Nordvietnam fortsatte skicka mer män och material söderut med hjälp av bambupålar och cyklar, på bergiga djungelstigar i grannländerna Kambodja och Laos allt medan de amerikanska B-52:orna ven över deras huvuden.
I slutet av 1969 tillträde Richard Nixon om USA:s nya president. Han försökte tvinga Nordvietnam till fred genom att i hemlighet intensifiera bombningarna och dessutom invadera Kambodja i jakt på nordvietnamesiska trupper och förråd. Nixon, som vunnit valet med ett löfte om att avsluta kriget, orsakade genom sina handlingar landsomfattande och våldsamma protester på hemmaplan. Dussintals studenter sköts vid USA:s universitet, varav fyra till döds vid Kent State University i Ohio. Runtom i landet sattes militära träningsanläggningar i brand och attackerades med bomber. USA var på gränsen till inbördeskrig, mycket på grund av vad som utspelade sig i Vietnam.
I kontrast så skedde ingen maktkamp eller några manifestationer alls då Nordvietnams ledare Ho Chi Minh dog 1969. Efter en ärofylld men lugn begravning fortsatte en konsensusbaserad samling av landets högsta politiker att driva på kampen precis som tidigare, utan något märkbart krigsmotstånd bland sin luttrade befolkning.
Nixon tvingades snart dra sig ur Vietnam. Efter ytterligare några fruktansvärda bombräder mot Hanoi med omnejd, slöts ett avtal om eldupphör i början av 1973, varpå alla amerikanska trupper raskt lämnade landet. Detta innebar givetvis en stor motivationskick för nordsidan, som nu dock stod mot ett ARVN som i början av 1970-talet var en av världens på pappret starkaste arméer. ARVN hade över en miljon man i tjänst, och förfogade över den allra senaste militära tekniken.
Snart fick USA återigen en ny president, Gerald Ford hette han, som på grund av politisk press genast drog in all hjälp till Sydvietnam, vars ekonomi var helt byggt på amerikanskt bistånd. Genast stod man inför skenande inflation, och snart hade ARVN inte ens råd med bränsle till sina egna fordon. Moralen sjönk i botten. Lägg därtill att ARVN:s soldater var avskydda i hela Vietnam, samt att administrationen var korrupt och icke-funderande från den meniga soldaten ända upp till den samvetslösa presidenten Nguyen Van Theiu som under alla år stoppat stora delar av biståndet i egen ficka.
Ett bombplan av modell B-52 dumpar sin last över Vietnam. På ett drygt årtionde släppte USA mer än fyra miljoner ton bomber över Vietnam, Kambodja och Laos.
Då nordsidan – som alltid militärt underlägsen men motivationsmässigt överlägsen – attackerade flydde ARVN:s befälhavare med soldaterna i släptåg så fort att nordvietnameserna ibland hade problem att hänga med. Vidriga vittnesmål gjorde gällande hur ARVN:s soldater sköt ihjäl bybor för att ta deras kläder och smälta in bland lokalbefolkningen. Snart var man framme i Saigon, en spökstad, varifrån tiotusentals amerikaner och sydvietnamesiska militärer eller tjänstemän nyss flugits ut i världens största helikopterbaserade evakuering.
De nordvietnamesiska stridsvagnarna hade bara att ramma grindarna till presidentpalatset, där man fann en general som ville förhandla om vapenvila genom att lämna över makten. ”Man kan inte lämna över något man inte har”, blev svart från nordvietnameserna som sedermera bytte namn på staden till ”Ho Chi Minh City”. Sammanlagt kom fyra miljoner vietnameser att stryka med under Vietnamkriget, det stora flertalet givetvis civila.
Amerikanarna hade ju redan lämnat landet, men Vietnams befolkning hade fortfarande några tuffa årtionden framför sig. Utrensningar tog vid, fattigdom och repression följde, liksom nya vietnamesiska krig. Först mot det före detta allierade Kambodja, sedan mot den gamla kommunistbrodern Kina och till slut mot rebellgrupper understödja av såväl Kina som USA på samma gång. Först under de senaste två årtiondena har grundläggande rättigheter som mat, utbildning och sjukvård blivit tillgängligt för Vietnams befolkning.
Ho Chi Minh fick aldrig möjlighet att se sin livslånga dröm om ett återförenat Vietnam bli verklighet. Även Nixon, Johnson, och Ford är i dag döda. General Vo Nguyen Giap lever dock fortfarande; han fyller snart 102 år och hyllas som nationalhjälte i sitt älskade Hanoi, för att ha lett sina trupper till segrar mot japaner, fransmän, amerikaner och sydvietnameser. Han är ännu en övertygad nationalistisk socialist, som förbannar dagens Kina för att ha gjort ett felaktigt vägval.
I en intervju med New York Times 1990, då Giap snart skulle fylla 80 år, lade den den amerikanska journalisten märke till hur klar generalen var i huvudet och hur han drog kvicka skämt – på oklanderlig franska, givetvis – i sin villa i ett av Hanois finaste kvarter dit han bjudit in journalisten för intervju.
Men då journalisten frågade Giap hur länge Nordvietnam egentligen hade kunnat slåss mot en så överlägsen fiende som USA, så svarade generalen genast, med allvarlig röst: ”20 år till, eller 100 år till, så länge det hade tagit att vinna, oavsett kostnad”.
General Vo Nguyen Giap fyller 102 i år
