Jojje OlssonMargret Thatcher, ”järnladyn”, gjorde sig känd för att politiskt inte vika en tum. Men då hon 1982 besökte Kina fick hon finna sig i att bli närapå förnedrad, samt acceptera att Storbritanniens tid som härskare i Hongkong var över.
Efter första Opiumkriget blev Hongkong-ön 1842 en brittisk kronkoloni. I de fördrag som följde andra Opiumkrigets slut 1860, tog britterna även den del av det kinesiska fastlandet som kallas Kowloon. 1898 utökade man landmassan genom att från Kinas vacklande kejsardöme ”arrendera” ön Lantau och området New Territories i ett avtal som gällde 99 år.
Kort sagt hade britterna genom krig och på tveksamma grunder tvingat till sig Hongkong, under en tid då Kina var ett svagt land i förfall. Men i början av 1980-talet var förhållandena annorlunda; Storbritannien var nere på knä som ”Europas sjuka man”, samtidigt som Kina nyss hade lanserat en rad reformer som fick landets ekonomi att växa så det knakade.
Det var därför problematiskt för Storbritannien att ”hyreskontraktet” över Lantau och Hongkongs norra delar gick ut 1997. Områdena gränsade till Kina, och det skulle bli omöjligt för britterna att ens behålla Hongkong-ön om man inte först kom överens med kineserna om förutsättningarna. Järnladyn, som bara tre år tidigare blivit premiärminister, åkte därför 1982 till Kina för att tala om saken.
”Hong Kong Island” gjordes till kronkoloni redan 1842, och ett par årtionden senare tog britterna även ”Kowloon”. I ett förmånligt avtal 1898 arrenderades sedan ön Lantau och ”New Territories” till Storbritannien under 99 år. Området gränsar till kinesiska fastlandet, vilket skulle göra det enkelt för Kina att skära av försörjningen till Hongkong om de båda parterna skulle varit oense då avtalet löpte ut 1997.
Som The Independent påpekar, så gillade Thatcher inte alls Kina. Medan många andra utländska politiker som besökte landet vid denna tid förundrades över såväl kultur som utveckling, så ansåg järnladyn att Kina var ”ett otrevligt ställe styrt av en samling otrevliga personer”.
Då hon anlände till Peking en septembereftermiddag 1982, hade britterna bara ett par månader tidigare återtagit styret över Falklandsöarna, efter ett kortare krig mot Argentina. Vad gällde Hongkong så ansåg Thatcher likafullt att Storbritannien hade en nödvändig roll att spela i det fortsatta styret av även denna gamla koloni. Hennes utgångspunkt innan förhandlingarna var att Hongkongs formella suveränitet kunde få överlåtas till Kina, men att britterna var bäst lämpade att fortsätta administrera området.
Redan samma kväll, på en välkomstbankett, nämndes den stora elefanten i rummet för första gången. Över väldukade bord sade Kinas premiärminister Zhao Ziyang diplomatiskt att Kina och Storbritannien i sin bilaterala relation har ”vissa historiska problem som behöver lösas”. Thatcher svarade mer direkt och självsäkert att diskussionerna om Hongkong ännu inte börjat, men att hon såg fram emot att ta tag i ämnet under morgondagen.
Nästan morgon, redan innan överläggningarna mellan de båda premiärministrarna, väckte Zhao Ziyang häpnad hos en grupp journalister genom ett uttalande om att Kina avser ta tillbaka såväl självständigheten som styret över Hongkong. Korta samtal följde, innan Thatcher på kvällen fick se en rad uppträdanden och äta middag tillsammans med brittiska företagare och tjänstemän baserade i Peking. Alla visste att resans viktigaste samtal skulle äga rum dagen därpå, under Thatchers tredje dag i Kina.
Då träffade järnladyn nämligen Deng Xiaoping, som trots sin avsaknad av formella titlar var den som styrde och ställde i Kina. Deng såg kanske inte ut som en ledare för en uppåtgående stormakt. Han var 150 centimeter lång, kedjerökare samt frenetisk utövare av den kinesiska ovanan att spotta högt och ljudligt. Han var 78 år gammal – två årtionden äldre än Thatcher – och märkt av ett hårt liv av revolutionärt krig och politiska maktkamper.
Men Deng hade pondus. Han var bestämd, intelligent, hetlevrad och vid det här laget van att få sin vilja genom. Under ett halvsekel hade han manövrerat sig genom svältkatastrofer och Kulturrevolution, upp till positionen som Kinas obestridda ledare. Som sådan var han nu mån om att ta revansch för de två Opiumkrigen, som än i dag sitter djupt inne i de flesta kinesers medvetande.
Deng och Thatcher diskuterar Hongkongs framtid
Ett två timmars samtal mellan två starka viljor från två olika världar följde. Det ägde rum i hjärtat av Kina, och meningsutbytet gick till ungefär så här:
1) Deng Xiaoping gick sin vana trogen rakt på sak, och menade att det helt enkelt inte är ett alternativ för Kina att avstå från att styra Hongkong då arrendet 1997 löper ut. Han sade att man från Kina håll kommer ta Hongkongs särskilda omständigheter och status i bekanting, men klargjorde att man inte ansåg sig behöva Storbritanniens tillåtelse för återta området.
2) För Thatcher var det dock inget alternativ att accpetera Dengs ord rätt av, och därmed vika sig för en kommunistregims önskan. Strid måste tas. Hon påpekade för Deng att lagen var på Storbritanniens sida, och att de avtal som tecknats efter Opiumkrigen gav britterna rätt i internationell lag. Särskilt Hongkong-ön och Kowloon hade de facto avträtts av Kina, och överlåtits till Storbritannien för all framtid.
Kina kan inte bortse från dessa avtal, menade Thatcher, och sade att enda alternativet för Kina att styra Hongkong, är att omförhandla dessa avtal med Storbritannien. Hon sade sig förstå vikten av frågan för Kina, men sade också att det var nödvändigt för britterna att styra (hon använde ordet ”rule”) Hongkong även efter 1997, för att garanterna områdets stabilitet och välstånd. Vad hon sedan i teorin föreslog, var att Deng skulle lyssna och gå med på Thatchers krav om Hongkongs framtid, varpå hon sedan skulle se till så att det brittiska parlamentet röstade genom ett nytt avtal.
3) Deng såg uppenbarligen inget behov av att tillfredställa detta parlament. Thatchers förslag gjorde honom märkbart irriterad, och det första, rappa svaret som han muttrade då han rörde sig häftigt i stolen finns inte översatt i den officiella dialogen. Det ska ha handlat om att ”bomba bort hennes envishet”. Deng avfärdade vidare kategoriskt Thatchers önskan om brittiskt styre i Hongkong. Storbritanniens flagga, guvernör och administration skulle bort, inte ett år senare än 1997.
Allt annat, menade Deng, skulle sänka honom till samma nivå som de ”förrädarna” vilka avträtt Hongkong till britterna efter Opiumkriget. Nu var det Kina, och ingen annan, som bestämde utvecklingen. Deng uttryckte dock en vilja att ”samarbeta” gällande processen med överlämning, men underströk med all tydlighet att Kina inte på något vis var bundna till britterna önskemål. Thatcher fick veta att om de båda parterna inte kom fram till ett avtal rörande överlämningen innan 1984, så skulle Kina helt på egen hand skulle diktera Hongkongs villkor och status.
Mötet var därmed slut, och Thatcher förstod att britterna hade två år av mycket svåra förhandlingar framför sig, för att alls kunna påverka Hongkongs framtid. Under järnladyns sista kväll i Peking hölls en mindre bankett, där hon dinerade med premiärminister Zhao Ziyang.
Trots sin titel var Zhao många platser ner i den kinesiska politiska hierarkin, och ingen av politbyråns tyngsta medlemmar medverkade på banketten med Thatcher. De var alla upptagna med att, några rum bort i samma byggnad, underhålla Nordkoreas grundare och diktator Kim Il-sung, som också var på statsbesök vid samma tidpunkt.
1984, dagarna innan den deadline som Deng satt upp, undertecknades sedan Sino-Brittish Joint Declaration. Där garanterades det visserligen att Hongkong skulle få behålla sitt kapitalistiska system och även sin konstitution i 50 år framöver. Men den brittiska administrationen skulle samtidigt tvingas lämna Hongkong, som enligt avtalet föll under kinesisk nåder gällande såväl utrikespolitik och militärt försvar.
Ett drygt årtionde senare, juni 1997, under tropiskt ösregn, lämnades Hongkong formellt över till Kina. Premiärminister Tony Blair och president Jiang Zemin möttes. Hongkongs sista guvernör Chris Patten hade svårt att hålla tillbaka tårarna under sitt sista tal vid posten. Brittiska trupper hade lämnat Hongkong under dagen, och på kvällen rullade 500 kinesiska militärfordon in.
Bara några månader tidigare hade Deng Xiaoping dött, 92 år gammal, plågad av lunginflammation och Parkinson bland många sjukdomar. Thatcher deltog dock i ceremonin 1997, och under en sällsynt radiointervju 2007 medgav hon att arrangemanget gjorde henne ledsen.
Under intervjun sade sig järnladyn än i dag vara besviken över att Storbritannien inte lyckats förlänga arrendet, och så snabbt förlorat styret över finansparadiset. Hon beskrev sin egen förhandlingssituation som ”omöjlig”, och insåg att det enda britterna kunde göra var att i bästa möjliga mån förhandla för att behålla Hongkongs unikum inom ramen för Dengs förslag om ”ett land, två system”.
Efter juni 1997, fram till sin död nu i veckan, åkte Margaret Thatcher aldrig tillbaka till Hongkong.
Relaterat: GP, DN, DN, SvD, DN, DN, SvD, SvD, SR, SvD, SvD, DN, GP, SR, DN, DN, DN, DN, Affvä, SR, SvD, SR, SR
