Nordkoreas eventuella atombomb är Kinas verk. Även om Peking alltid har nekat den hjälp som Nordkorea velat ha med att utveckla kärnvapen, så vore gårdagens provsprängning aldrig möjlig utan kinesiska gåvor i form av mat, bränsle och de lyxvaror som ledningen behöver för att säkra lojaliteten hos den politiska eliten och militären.
Sannolikheten att Nordkorea kommer använda kärnvapen är visserligen liten. Men landet exporterar missiler och kanske även annan teknik till länder som Pakistan, Iran, Libyen och Syrien. Regimen måste alltså decimeras, och det kan bara göras genom internationellt samarbete över traditionella gränser.
Nordkoreas befolkning kommer nämligen aldrig resa sig mot ledarna. Under den svält som rådde tidigt 1990-tal, då omkring 10 procent av befolkningen dog, förekom kannibalism och matstölder bland nära och kära. Men det var aldrig ens tal om någon revolt. Ögonvittnen berättade senare hur invånarna i hela samhällen bara lade sig ner och väntade på att få dö.
Sedan dess har alltså Kina hållit regimen vid liv. Den förre presidenten Hu Jintao hade en nära relation till Nordkoreas ex-diktator Kim Jong-il. Bara något halvår innan sin död december 2011 togs Kim emot i Peking, där Hu inför kameror skakade dennes hand och berömde hans ledarskap genom fraser som “Nordkorea ger högsta prioritet åt att förbättra sina invånares liv”.
En sådan scen vore otänkbar i dag. Medan Hu Jintao var en känd beundrare av rysk kultur, talar Kinas nya president Xi Jinping flytande engelska och har en dotter som pluggar på Harvard. Det är på alla vis ljusår mellan de två nya ledarna, och Kina röstade i januari för första gången i FN för tuffare sanktioner mot Nordkorea.
Wikileaks-dokument från 2010 visar frustration och missnöje bland flera ledare i Kina redan då. Nordkorea kallades i slutna rum för “en bortskämd barnunge”. Två kinesiska politiker sade till Sydkoreas vice utrikesminister att koreahalvön bör återförenas under ledning av Sydkorea, och att denna uppfattning blir allt vanligare främst bland yngre kinesiska partimedlemmar.
Världssamfundet har därför nu en unik möjlighet att utöva påtryckningar. Inte mot Nordkorea – det är fruktlöst – utan mot Kina. Landets nya ledning är mån om att få en bra start i relationerna med omvärlden, snarare än i relationen med Nordkorea. Xi Jinping förstår att hans rykte i USA och Europa är viktigare än dito i Pyongyang.
Som bekant finns det i dag främst två anledningar till att Kina känner sig nödgade att stödja Nordkorea. Den första är rädslan för en flyktingström i miljonstorlek om den nordkoreanska gränsbevakningen faller. Att ta emot dessa flyktingar vore svårt, men långt ifrån omöjligt.
En större anledning är att man inte vill ha amerikanska trupper på gränsen till sina viktiga industriområden och hamnar i nordöstra Kina. Förutom piska måste man därmed även erbjuda Kina morot. Gör sex-partssamtalen till fem-partssamtal, och ändra fokus till att försäkra Kina om en rejäl buffertzon om Nordkorea skulle falla. Lova även internationell hjälp med eventuella flyktingströmmar.
Nordkorea ignorerade kinesiska uppmaningar om att inte utföra gårdagens provsprängning, och blir för Kina allt mer opålitligt som allierad buffertzon. Givetvis litar Kinas nya ledare i dag mer på amerikanska diplomater än på nordkoreanska. Men samtidigt skulle man “tappa ansiktet” om man själv föreslog detta. Det gäller därför för andra länder att ta initiativet. Att ge Kinas nya ledare möjlighet att kunna avsluta sin orationella hjälp till Kim-dynastins terror.
Relaterat: SR, SR, SR, SR, SvD, SvD, SvD, DN, SvD, GP, DN, SR, SR, SR, DN, DN, GP, GP, SvD