Jojje OlssonSkillnaden mellan valet av ny president i USA och Kina kunde inte har varit större. Debatt och valkampanj mot hemlighetsmakeri bakom stängda dörrar.
USA:s demokrati får ofta och med all rätt fått kritik för sina brister, särskilt med årets påkostade och destruktiva valrörelse i minne.
Desto mer förvånar de som använder USA:s brister till att glorifiera det kinesiska politiska systemet. ”Demokrati mot meritokrati”, säger akademikern Zhang Weiwei i NY Times, och menar att dagens kinesiska ledare blir befordrade efter förmåga och meriter.
Daniel Bell och Eric Li kallar i Financial Times Kinas politik för ”meritokrati i toppen, demokrati i botten och rum för experiment däremellan”.
Fördelarna mot demokrati sägs vara uppenbara, och Kinas imponerande utveckling de senaste tre årtiondena ses som bevis för att kommunistpartiet gått från att ha varit revolutionärt till att bli meritokratiskt.
Denna förändring är dock helt omöjlig att se genom den nya uppsättningen ledare.
Fyra av de sju medlemmarna i politbyråns nya ständiga utskott har nämligen föräldrar som var toppolitiker under Mao Zedong. En femte har gift in sig i en sådan familj. Medlem nummer sex och sju har nått ända fram för att de står Kinas avgående respektive förra president nära.
Av 205 medlemmar i den nyvalda centralkommittén är mindre än fem procent kvinnor, och över 95 procent utgörs av landet största befolkningsgrupp han-kineser.
Att kalla detta meritokrati är givetvis en skymf mot alla som inte är medelålders män av rätt etnicitet.
För Kinas rika och mäktiga är det viktigaste inte att de nya ledarna är skickliga, utan att de inte sticker ut och därmed hotar status quo. Politiker som är för konservativa (Bo Xilai) eller för liberala (Zhao Ziyang) utesluts ofta ur partiet.
Samtidigt är vikten av personliga kontakter – ”guanxi” – i såväl Kinas politik som näringsliv välkänd. Diskrimineringen börjar redan i skolan; för att komma in på huvudstadens universitet, kan du som Peking-bo ha lägre resultat på inträdesprovet än någon som inte är folkbokförd här.
Om framgång och utnämningar vid snart sagt alla samhällets instanser och nivåer beror på familjebakgrund och kontakter, så vore det naivt att tro att det fungerar på ett annat vis i den absoluta toppen.
Snarare är det tvärtom. Det är just de högsta ledarnas oförmåga att föregå med gott exempel inom detta område som gör att det fungera likadant även längre ner, särkilt i ett land där politik handlar mer om signaler och trender än öppen debatt.
Om Kina någonsin ska kunna bli en meritokrati så måste man börja uppifrån. Det nya ledarbytet visar att viljan ännu inte finns där.
