Jojje OlssonVisst var det väl många som undrade ”vem?”, då det blev klart att kinesiska Mo Yan tilldelats årets Nobelpris i litteratur.
Och jag ska inte låtsas vara märkvärdigare än någon annan: Jag hade inte hört talas om Mo Yan för bara några veckor sedan, och än mindre läst någon av hans böcker.
Därför tänker jag inte ge mig in på att försöka recensera hans litteratur, utan istället skriva något om utnämningen som sådan.
I kinesisk media stoltseras det nu nämligen med att man har fått sin ”första nobelpristagare” någonsin.
Det stämmer givetvis inte, eftersom människorättsaktivisten Liu Xiaobo (刘晓波) vann Nobels fredspris 2010.
Även Dalai Lama var – trots ett liv i exil i Indien – tekniskt sett kinesisk medborgare då han fick samma utmärkelse 1989.
Dessutom har en annan kinesisk författare redan fått Nobelpriset i litteratur. Han heter Gao Xingjian (高行建) och tilldelades litteraturpriset år 2000.
Då hade dock Gao sedan tre år varit medborgare i Frankrike; det land där han sedan 1987 levt i exil för att hans verk ogillades av kinesiska myndigheter.
Redan under Kulturrevolutionen brände Gao en hel trave med manuskript, av rädsla för fängelse, misshandel eller värre.
Då han sedan skrev om Massakern vid himmelska fridens torg 1989, förbjöds alla hans tidigare och framtida verk i Kina. Självklart vet heller inga kineser om att Gao vunnit Nobelpriset.
Mo Yan – rätt man med rätt relationer
Annat är det med Mo Yan, som är medlem i Kinas kommunistparti, och vice ordförande i statliga Chinese Writers’ Association. I en intervju med Time 2010 beskrev han censur som något positivt.
”Det finns vissa riktlinjer för att skriva i varje land”, sade han då till Time, och menade att detta gör författaryrket mer utmanande och estetiskt.
Mo Yans goda relationer till myndigheterna har dock inte ens räddat honom från Kinas hårda censur. Flera av hans verk är förbjudna i Kina, bland annat ”Big Breasts and Wide Hips”, då den anses framställa nationalistpartiet Kuomintang i alldeles för god dagar jämfört med kommunisterna under det inbördeskrig som rasade i Kina fram till 1949.
Shanghaiist påpekar att Mo Yans foglighet inför kommunistpartiet ofta drar till sig kritik från kinesiska demokratikämpar och dissidentförfattare:
An especially sore point among dissidents was Mo’s involvement in a book released to mark the 70th-anniversary of Mao Zedong’s notorious “Speech at Yan’an Forum on Art and Literature”. Mo was one of a 100 writers and artists who hand-copied paragraphs from the speech, which said that writers who failed to integrate their work into the Communist revolution would be punished.
Ett annat lågvattensmärke nåddes då China Writers’ Association valde att hålla helt tyst om Liu Xiaobos nobelpris eller faktumet att denne satt och fortfarande sitter i fängelse på mycket tveksamma grunder.
Mo Yan har också själv vuxit upp under mycket tuffa förhållanden; under Kulturrevolutionen fick han snällt hoppa av grundskolan för att istället valla boskap, och äta bark eller gräs för att överleva.
Han gick sedan med i kinesiska armén, och fick möjligheten att plugga litteratur vid Folkets befrielsearmés högskola 1984. Det är i diktaturens militär som Mo Yan har lärt sig, och senare lärt ut, litteratur.
Och egentligen heter årets prisvinnare inte Mo Yan, utan Guan Moye, en pseudonym som på kinesiska betyder ”prata inte”, som han själv valde som en påminnelse att inte vara för frispråkig då han höll tal och föreläsningar i Kina.
Mo Yans foglighet gör att Shanghaiist frågar sig om han verkligen är värd ett Nobelpris i litteratur.
Samma anledning får också den kände regimkritiska konstnären Ai Weiwei att efter Mo Yans utmärkelse kalla Nobelpriset för ”en skymf mot mänskligheten”.
Själv säger jag ”Grattis!” – Mo Yan har utan tvivel litterära kvalitéer, och det kan inte kan vara lätt att leva och verka som författare i Kina.
Utmärkelsen hade dock känts långt bättre och mer rättvis om Liu Xiaobo och Gao Xingjian hade kunnat få samma bemötande i Kinas medier och samhälle.
Time belyser skillnaden:
When Liu’s 2010 prize was announced international news channels in China went dead, his wife Liu Xia was placed under a tight form of house arrest from which she has yet to emerge, and China’s relations with Norway, which hosts the Peace Prize, fell into a length deep freeze. But the news of Mo Yan’s prize was immediately acclaimed. The official Xinhua News Service plastered a banner headline announcing the Nobel across its web page, and Mo Yan quickly became the hottest topic on Sina Weibo, the Chinese microblog service. State-run broadcaster CCTV relayed the news during its widely viewed 7 p.m. broadcast minutes after the Swedish Nobel Committee made the announcement in Stockholm. The CCTV announcer called Mo Yan “the first writer of Chinese citizenship to win the Nobel Literature Prize.”
Relaterat: DN, DN, DN, SVT, SVT, AB, DN, SvD, DN, DN, DN, SR, SvD, SVT, SVT, SvD, SVT, SVT, SvD, DN
