Jojje OlssonUnder gårdagen läste jag två artiklar med ett intressant samband, som också visar på en global trend inom många viktiga industrier.
Till att börja med så rasade en del av en 1,5 kilometer lång bro i nordkinesiska staden Harbin (哈尔滨), med tre döda och minst fem skadade som följd.
Bron kostade två miljarder kronor att bygga, och öppnade för bara nio månader sedan. Att den redan rasat ger upphov till debatt om den egentliga kvalitén på de kinesiska infrastrukturprojekt som förs upp i allt snabbare takt.
Det är nämligen den sjätte bron som rasar i Kina sedan juli förra året. Dessa olyckor har uppmärksammats allt mer efter den tågkrasch som kostade minst 40 kineser livet i närheten av staden Wenzhou (温州) förra sommaren.
Och samtidigt är det ett kinesiskt företag som bygger den nya bron mellan San Francisco och Oakland. De sista delarna av jättebron håller nu på att skeppas över 1 000 mil från Shanghai till den amerikanska västkusten.
Kostnaden för denna ”Bay Bridge” beräknas till närmare 50 miljarder kronor; en av de dyraste byggnader som någonsin uppförts, enligt NY Times.
Bay Bridge förstördes av en jordbävning 1989, och byggs nu upp igen – i Kina
Fackföreningar i USA är givetvis rasande över att man inte gett amerikanska företag jobbet, utan istället pritoriterar ”kinesisk stål med låg kvalité”.
Politiker i Kalifornien kontrar med att man sparat ”hudratals miljoner dollar” på att beställa bron från Kina, snarare än att låta amerikanska företag bygga den.
Så istället har det statliga kinesiska företaget Shanghai Zhenhua Heavy Industries Company nu kunnat ge 3 000 arbetare jobb i och med bygget av denna bro.
En intervjuad kinesisk arbetare berättar hur han vanligtvis jobbar från sju på morgonen till elva på kvällen, ofta sjudagar i veckan, för en lön på 100 kronor om dagen. Det är sedan kinesiska fartyg som skeppar bron till USA.
Billigt må det alltså vara, men kanske har amerikanska fackföreningar också en poäng då de ifrågasätter säkerheten, med tanke på de broar som rasar samman Kina.
Utvecklingen mot att köpa billigare påverkar också ståltillverkare utanför Kina negativt.
De kinesiska ståltillverkarna behöver nämligen inte gå med vinst, eftersom de är statligt subventionerade. Regeringen är beredd att betala för att hålla stålverken igång, snarare än att tiotusentals kinesiska arbetare skulle förlora sina jobb.
Mycket riktigt rapporteras det också i dag om att en tredjedel av Kinas alla ståltillverkare gick med förlust under första halvåret 2012.
För ett par veckor sedan skrev jag för magasinet Finansliv om hur även svenska SSAB drabbas av att de kinesiska aktörerna får stålpriset att sjunka allt lägre.
Relaterat: SvD
