Bokrecension: The Search for a Vanishing Beijing

The Search for a Vanishing Beijing (2006), av M.A. Aldrich

Denna bok fick mig först att tycka illa om författaren Aldrich. Han framstår som en obotlig besserwisser, som börjar boken med att vilja få hela engelska språket att byta namn på Kinas huvudstad från ”Beijing” till ”Peking”, då han tycker det gamla namnet ”väcker mer minnen”. Han använder själv konsekvent ”Peking”, och särskriver dessutom Kinas fonetiska alfabet på ett krångligt men enligt honom själv korrekt vis. Försöken till skämt är ansträngda och torra.

Idén till boken är dock lika simpel som genial: Aldrich utgår från guideboken ”In Search of old Peking”, skriven på 1930-talet av amerikanska officeraren Lewis Arlington. Nästan 80 år senare återvänder Aldrich nu till samma platser, för att se hur de bevarats, gjorts om eller rivits under stadens turbulenta nutidshistoria.

Redan på Arlingtons tid var Peking en stad i förfall, utan regering, lag eller ordning. Den gamle officeraren hade spenderat 50 år i Kina, och berättade med fasa om hur byggnader och kulturskatter i den gamla kejsarstaden ”förstördes snabbare än någon hann skriva om dem”. Och nu då det är Aldrich tur att skriva, så har givetvis det gamla Peking förstörts ännu mer. Peking nutida utveckling består ju som bekant främst av skyskrapor och motorvägar.

Men Aldrich är envis, och jobbar hårt för att plocka fram guldkornen och de intressanta historierna bakom de platser som överlevt. Med häpnadsväckande detaljrikedom beskriver han deras förändringar. Nya anekdoter och myter kommer till, eller snappas upp från Arlingtons bok och utvecklas. Tusentals år av historia och religion beskrivs noggrant.

De kosmologiska tankarna bakom den gamla huvudstadens planering reds ut. På flera sidor ges historien till det gamla utlänningskvarteret, med bilder på en kvarvarande kyrka, det som finns kvar av porten till den gamla franska legionen, samt gömda inskriptioner från engelska adelsmän. Vi får höra långa, detaljerade berättelser om gamla hus som knappt står upp i dag, och som inga andra moderna böcker uppmärksammar.

Då man förstår vilket enormt arbete som ligger bakom, så växer boken i takt med läsningen. Kanske växer den ännu mer andra gången. För det är så mycket detaljer och petitesser att det blir svårt att greppa från första början. Aldrich besökt hundratals platser för att kunna beskriva dem noga och rättvist.

Det märks väl att Aldrich är advokat och akademiker till yrket, såväl på noggrannheten som på det sterila språkbruket. Han krånglar ofta onödigt in sig i meningar som osar jobbig byråkrati. Så här kan det se ut: ”The statue was also attributed with the ability to travel on its own accord, and thus it developed a reputation for having stayed at numerous monasteries throughout the centuries”.

Sammantaget känns boken mer som en avhandling, än en guidebok eller skönlitterärt verk. Det är knappast läsning som farmor uppskattar, eller för den delen någon utan särskilt intresse för Kina och Pekings historia. Men för Kina-nörden kommer denna bok vidga kunskapen, och bistå med detaljer och myter att berätta vidare. Och jag tycker inte längre illa om Aldrich, utan beundrar istället hans ihärdighet.

OMDÖME: UNDVIK

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på omkring 3 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Last Days of Old Beijing, av Michael Meyer (MÄSTERLIG)