Bokrecension: The Last Days of Old Beijing

The Last Days of Old Beijing (2008), av Michael Meyer

Författaren Michael Meyer har upplevt en del av Peking som är få förunnat. För 700 kronor i månaden bodde han över tre år i en hutongbostad; ett litet trångt rum i ett av huvudstadens äldsta områden. Han var ensam västerlänning bland 57 000 invånare i sitt distrikt. Grannar var bland annat den kedjerökande änkan, den desperata sopsamlaren och paret som lämnat sitt barn hundratals mil bort i hemstaden.

Genom deras berättelser skildrar Meyer åren innan sommar-OS 2008, en tid som präglades av moderniseringshets för att visa upp ”ett nytt Peking” för omvärlden. En tid då allt fler rivningsnotiser sattes upp på väggarna i grannskapen där familjer bott i sekel. Invånarna har då bara att packa och ge sig av – ofta med endast några veckors notis – för att nya, höga byggnader ska kunna ersätta de urgamla, låga bostadshusen som kallas hutonger.

Och det är just kring hutongerna som boken kretsar; dessa bostäder som varit signifikanta för Peking genom flera kejsardynastier. Meyers gata är 600 år gammal, några av de kvarter som beskrivs i boken har en historia på drygt 800 år. Men 90 procent av alla hutonger som fanns 1980 är nu jämnade med marken. Den rökande änkan och sopsamlaren tillhör den sista generationen som bor i de hus som Kublai Khan lade ut.

Meyer ger boken ett högt tempo och flyt genom att blanda sina grannars livsöden med hårdfakta på makronivå. Efterforskningen är oklanderlig, siffror och statistik ofta otroliga. Vi får veta att Pekings huspriser mångdubblats på en handfull år. Att 280 miljarder kronor satsades på att ”renovera” staden inför olympiaden. Att över en halv miljon invånare tvingats flytta från hutongerna bara åren 1998-2001. Det märks att Meyer är journalist till yrket.

Med hjälp av historiska dokument, samt intervjuer med samtida arkitekter och organisationer, får vi dessutom veta hur rivningen kan gå så fort. Att det är ett brott mot lagen att organisera motstånd. Att money talks. Att kineserna själva inte uppskattar det kulturella värdet i sina gamla byggnader. Vi får lyssna på invånare som inte längre känner igen det Peking de bor i. Att Meyer läser kinesiska gör också att vi får ta del av den oförskämda retoriken i statlig media och posters som försöker övertyga hutongernas invånare att flytta.

Alla dessa siffror och intervjuer ger boken en melankolisk ton, och för den kulturelle är det lätt att drabbas av panik. Man vill spela tillbaka tiden och själv gripa in i utvecklingen. Eller i alla fall genast sätta sig på ett plan och åka rätt till ett område fyllt av hutonger, för att få se dem, innan de är borta för alltid.

Visst är boken extra aktuell för den som varit i Peking, eller med ett särskilt intresse för Asien. Men den är samtidigt ett dokument över hur det i Kina – liksom andra länder i världens andra länder – uppstår ett motsatsförhållande mellan tillväxt och kulturell bevaring under utvecklingsfasen. Träffsäkra paralleller dras till ödet för gammal arkitektur i bland annat Hanoi, Paris, Rom och Luang Prabang.

Charmen med Meyers flerfaldigt prisbelönta bok är hur hutongernas situation och Pekings utveckling angrips från flera vinklar. Och åren i hutongerna, med intima relationer till sina grannar, har gett Meyer en unik vinkel som ingen annan författare har kunnat bidra med på samma vis.

OMDÖME: MÄSTERLIG

InBeijing bedömer böcker enligt en skala med tre olika omdömen. De verk som är intressanta och inspirerar på ett vis som litteratur bör göra får betyget ”KÖP”.

Vänligen maila tips på böcker med koppling till Kina eller Asien som du tycker bör recenseras här. Längden på InBeijings recensioner kommer alltid ligga på omkring 3 000 tecken, oavsett vilken längd eller kvalité boken i fråga håller.

Tidigare recensioner:

The Search for a Vanishing Beijing, av M.A. Aldrich (UNDVIK)