Har skrivit en krönika i LO-Tidningens senaste nummer. Den handlar om hur konsumtionen minskar i Kina.
Som ni kan läsa i många av mina andra artiklar, och min blogg hos tidningen Finansliv, så har jag en relativt negativ syn på Kinas ekonomi.
Tillväxten stagnerar, och kommer bara vissa till nytta. Det innebär mindre konsumtion och svårare för Kina att genomgå den nödvändiga omställningen från en ekonomi driven av statliga investeringar, till en byggd på inhemsk efterfrågan av produkter och tjänster.
Läs krönikan nedan, eller i fullskärm via Scribd.
Intressant! Ska läsa den så fort jag hinner.
Den är inte så lång :)
Vad är det för konstgjord andning gällande Kinas tillväxt som åsyftas i LO-artikeln?
I paragrafen ovan står det att Kinas regering satsat tusentals miljarder på bostäder och snabbtåg.
Läs gärna mer här: http://inbeijing.se/bulletin/2012/01/20/kan-kinas-ekonomiska-tillvaxt-fortsatta/
Men det är ju inte konstgjord andning. Det är ju satsningar på reala tillgångar. Den typen av statliga stora satsningar har västvärlden gjort under 1900-talet och var absolut nödvändig för tillväxten och välståndet.
Varför kallar du det för konstgjord andning?
Jag har också läst det du länkar till och kan inte se att det klargör ditt påstående om konstgjord andning på tillväxten.
I den texten skriver du:
”För att sänka tillväxten steg för steg och samtidigt göra den mer stabil, vill myndigheterna ställa om Kinas ekonomi från export och statliga investeringar, till inhemsk konsumtion.”
Att ställa om exporten är en sak, dvs att mer av det som produceras inom Kina också går till Kineserna själva, statliga investeringar en helt annan sak.
Statliga investeringar är detsamma som inhemsk konsumtion. Dessutom, statlig konsumtion, i form av investeringar i reala tillgångar, skapar inte mindre stabil tillväxt än privat konsumtion.
Vidare skriver du i kommentarsfältet:
”Problemet är att ställa om ekonomin så att kineserna själva konsumerar mer, vilket är svårt då det saknas socialt skyddsnät och välfärdssystem.”
Sociala skyddsnät och välfärdssystem är ju även det statlig konsumtion och kommunal konsumtion.
Staten Kina måste alltså satsa även på det, såsom man gjort i västvärlden under 1900-talet. Men när man läser din text så verkar du inte alls mena det.
Statliga investeringar är inte alls samma sak som konsumtion. Du har ju ett diagram på sidan jag länkar till ovan, med posterna ”consumption” och ”investment”.
Kinas problem är att ”investment” stiger mycket fortare än ”consumption”. Och så kan det inte hålla på länge till, eftersom ”investment” är rena utgifter – snabbtågen exempelvis är en ekonomisk katastrof, då järnvägsministeriet har skulder på 2 000 miljarder kronor som man inte kommer kunna betala tillbaka.
Järnvägsministeriets och byggbolagens tillväxt har de senaste tre åren varit subventionerad av staten, men nu får de inte låna mer pengar. Och då byggsektorn stått för cirka halva landet tillväxt under denna tid, kommer tillväxten sjunka, eftersom det inte finns någon ”consumption” som ersätter byggsektorn.
Precis som du skriver så måste Kina satsa på socialt skyddsnät och välfärdssystem. Problemet är att man inte har gjort det. Man har byggt hus och järnväg i stället. Därför får man nu problem, då byggbolagens pengar tagit slut, och kinesiska konsumenter fortfarande inte törs spendera då det inte finns något välfärdssystem falla tillbaka på.
Fråga gärna mer om det är något du undrar över.
Jag tror inte du får särdeles mycket medhåll bland nationalekonomer som förstår sig på makroekonomi, om du påstår att statliga investeringar i bostadsbyggande och infrastruktur inom det egna landet inte är detsamma som konsumtion.
Vad skulle det annars vara? Staten tar ju köpkraft från invånarna genom skatt. De skattepengarna konsumeras i form av t.ex. byggande av bostäder och infrastruktur inom landet och därmed ingår det i den inhemska ekonomin som konsumtion.
Visserligen görs det i omvänd ordning, dvs staten finansierar det hela via underskott för att sedan ta in skatteintäkter. Men det är lika fullt och otvetydigt konsumtion i nationella räkenskaper, och det är ju det vi pratar om här.
Och nej, investeringar i t.ex. tåg är inte bara utgifter, det är också placeringar i reala tillgångar. Det är inte så att byggnader och tåg saknar ekonomiskt värde. Dessutom kan värdet komma att höjas med tiden, beroende på hur stort utfallet av nyttan blir i framtiden. Så med skulden medföljer också en tillgång som man absolut inte kan räkna bort, såvida man inte av oärliga politiska skäl gör det.
Jag utgår ifrån att järnvägsministeriet är en del av staten Kina och därmed är järnvägsministeriets skuld en del av Kinas bruttostatsskuld.
Men det relevanta är inte Kinas bruttostatsskuld. Mer relevant är deras nettostatsskuld, dvs skillnaden mellan tillgångarna och skulderna, samt att Kina har sin egen suveräna valuta. Det sistnämnda är helt avgörande och gör att Kina ALDRIG (så länge de har sin egen valuta) kan hamna i en sits såsom t.ex. Grekland gjort, och Sverige gjorde på 90-talet, då Sveriges valuta var knuten till dåvarande europeiska valutaenheten ecu.
Kina kan ALLTID betala sina skulder, som de har i sin egen valuta. Det är oomtvistligt.
Så med vetskapen om att Kina har sin egen valuta, och att statens investerade pengar finns i reala tillgångar inom landet, som invånarna i landet behöver eller kommer att behöva, så är det nonsens ditt påstående att statliga järnvägsministeriets bruttoskulder på 2000 miljarder kronor inte kommer kunna betalas tillbaka.
För Kina finns inget antingen – eller gällande infrastruktursatsningar och bostadsbyggande kontra socialt skyddsnät och välfärdssystem, såsom du tycks mena. Kina kan utan tvekan göra både och, precis så som man gjort i väst tidigare.
Det kanske kommer som en nyhet för dig, men USA:s framväxande välstånd på 1900-talet gjordes möjligt genom statligt underskott, som användes till just investeringar inom landet, sociala skyddsnät och välfärdssystem m.m.
Satsar Kina på sociala skyddsnät och välfärdssystem så innebär det förstås också att det är konsumtion, fast den görs via staten åt invånarna, betald genom att köpkraft tas från invånarna via skattsedeln. Pengarna används då inom ekonomin, istället för som nu låses in i privat sparande, där de nu gör mycket liten eller ingen nytta alls för ekonomin.
Och genom denna statliga konsumtion på sociala skyddsnät och välfärdssystem frigörs även ytterligare privat konsumtion, då invånarna inte har samma behov att spara för sin framtida trygghets skull.
Nja, nog får jag medhåll av ett växande antal ekonomer, bland annat Paul Krugman och Patrik Chovanec, som jag ju nämner i texten. Det är ett faktum att ”investments” och ”consumption” är två olika saker. Läs artikeln med diagrammet igen.
Investeringarna i tåg och bostäder är utgifter i och med att värdet på bostäderna sjunker och tågen inte går så bra som planerat. Det snabba dyra bygget har varit kantat med olyckor, och det har byggts så fort att en bubbla nu uppstått. Det hade varit en annan sak om man byggt med måtta, och spenderat åtminstone halva ”investments” på sjukhus och skolor i stället.
Du skriver att Kina alltid kan betala skulder i sin egen valuta. Det gjorde exempelvis Tyskland också på 1930-talet. Det kallas inflation, och är ett stort problem i Kina nu. Ju mer pengar i omlopp, desto mindre blir de värda, och konsumenterna konsumerar ännu mindre..
Som du skriver så kom USA:s välstånd av investeringar i välfärd och skyddsnät. Problemet är att man i Kina har hoppat över det, och i stället investerat allt i byggsektorn.
Kina lanserade ju ett stimulanspaket på flera tusen miljarder under finanskrisen. Man hade gjort sig själv en stor tjänst genom att satsa på välfärd i stället för snabbtåg och fåfänga vansinnesprojekt som de lokala myndigheterna har byggt upp endast för att lokala BNP ska växa.
Finns gott om exempel på tomma varuhus och övergivna skyskrapor, byggda av lokalpolitiker endast för att ”stimulera” ekonomin, då deras befordran står och faller med BNP-siffrorna.
En kraftigt växande ekonomi kräver förstås växande penningmängd, det är elementa.
Det tryckande av pengar som Weimarrepublikens Tyskland gjorde har ju ingen relevans alls.
Marken, den valuta Weimarrepubliken använde var kopplad till guldmyntfot, dvs de hade _fast_ växelkurs, och de hade sålunda inte sin egen suveräna fiatvaluta.
Weimarrepubliken hade enorma _utlandsskulder_ pga krigsskadestånd, och hade sålunda inte inhemska skulder i sin egen suveräna fiatvaluta.
Weimarrepublikens Reichsbank, dåvarande tyska centralbanken, försökte öka den tyska exporten genom att sänka markens värde, samtidigt som man hade sitt enorma krigsskadestånd att betala, men Frankrike och Belgien accepterade inte att få mindre betalt och lät då trupper gå in i Ruhr, för att försäkra krigsskadeståndets värde i form av varor, något som i sin tur ledde till masstrejk.
Med det i huvudet är det ju befängt, att som du gör, jämföra Weimarrepublikens sedelpressande med scenariot där man har sin egen suveräna fiatvaluta och där penningmängden ökas vartefter landets ekonomi växer, och där det hela sker genom en ökning av bruttostatsskulden, som används till investeringar i reala tillgångar och tjänster inom det egna landet till invånarnas nytta.
Påpekas bör också att USA många gånger ökat sin penningmängd utan några som helst problem med skadlig inflation, genom att just öka bruttostatsskulden för att expandera det offentliga.
Att hyperinflation är skadligt är en sak, men en måttlig inflation i utbyte mot en bättre välfärd, där byggande och infrastruktur ingår, är inte alls skadlig.
Det finns länder som haft mycket hög inflation utan katastrofscenarier, med inflationen kopplad till en växande inhemsk ekonomiska utveckling. Så att komma dragandes med att högre inflation per automation skulle vara skadligt, är sådant som är på väg till historiens sophög.
Den sjukliga monetaristiska inflationsbekämpningen har också uppmärksammats av ekonomer som Joseph Stiglitz.
Jag ser nu att du har backat från ditt tidigare påstående om att bostäder och infrastruktursatsningar skulle vara ”rena utgifter”. Det är bra eftersom det är ett felaktigt påstående.
Att värdet på investeringar fluktuerar är inget konstigt, så är det alltid. Bostäder och infrastruktursatsningar är mycket långsiktiga investeringar och dess värde skall då också ses ur det perspektivet, och inte ur något snävt kvartalsperspektiv.
Sedan det att du om och om igen hänvisar till diagrammet, det får mig att tro att du antingen inte läser eller förstår det jag skriver.
Det jag ifrågasatt är ju ditt påstående att statliga satsningar på bostäder och snabbtåg skulle vara konstgjord andning på tillväxten, samt att du påstår att statliga investeringar inte alls kan ses konsumtion, trots att jag förklarat varför man på makronivå kan och bör se det som det.
Som sämst är offentliga investeringar lika bra (eller dåliga om så vill) som privat konsumtion av varor som också snabbt förlorar värde, och i.o.m. det får du ju även börja kalla ”consumtion” för konstgjord andning på tillväxten. Som bäst genererar offentliga investeringar avkastning i många år.
Jag vill också påpeka att jag skrev: ”USA:s framväxande välstånd på 1900-talet gjordes möjligt genom statligt underskott, som användes till just investeringar inom landet, sociala skyddsnät och välfärdssystem m.m.”
Du utelämnade USA:s ”investeringar inom landet”, det som bl.a. inkluderar infrastruktursatsningar och byggande, i anslutning till ditt tyckande att Kina istället borde ha satsat på välfärd och skyddsnät istället för infrastruktur och byggande.
Exemplen i väst visar att Kina både kan och bör göra både och, och inte som du menar, antingen eller.
Till sist, diagrammet stödjer inte dina (av mig kritiserade) påståenden, bara för att det tar upp posterna ”investments” och ”consumption”. Inte heller stöds de påståendena av Paul Krugman och Patrik Chovanec bara för att du nämner personerna vid namn i din text.
Offentliga ”investments” ingår i ”public spending”. Och ”public spending” är konsumtion gjord av staten, bra som dålig.
Låt oss nu inte gå förlorade i historiska paralleller, termer eller citat ryckta ur sammanhanget. Till att börja med tipsar jag om följande länkar till de som stödjer min teori, vilket du tvivlade på:
Patrik Chovanec: http://bit.ly/zg1d16
Paul Krugman: http://nyti.ms/yFtnzE
Det är ganska kunniga herrar – mer kunniga än dig och mig – som också skiljer på statliga investeringar och konsumtion.
För att sedan hålla sig till fakta bör du kolla in den suveräna databasen ”China Econtracker” från Wall Street Journal: http://on.wsj.com/xIVkPM
Även där skiljer man på investeringar i bostäder/infrastruktur (Fixed Asset Investment) och konsumtion (Retail Sales).
Vad man kan se i databasen är att investeringarna har trefaldigats på fem år, medan konsumtionen stått still. Vad händer då när pengarna till investeringarna i bostäder och infrastruktur tar slut? Jo, tillväxten avtar.
Den enkla förklaringen är att investeringarna i bostäder och infrastruktur inte är lönsamma, eftersom det är en utgift från staten som inte genererar lika mycket pengar tillbaka.
Exempelvis har järnvägen kostat 2 000 miljarder på bara några år. Så mycket biljetter säljer man ju givetvis inte. Som du kan se av China Econtracker så har också värdeökningen på bostäder minskat från 6 till 0,7 procent på ett år.
Hade man i stället byggt lite mindre järnväg, eller lite långsammare järnväg, och satsat mer pengar på att stimulera konsumtionen, så hade man fått en mer hälsosam tillväxt.
För precis som du säger så måste Kina investera i både välfärd och infrastruktur/bostäder. Problemet nu är ju att man prioriterat det sistnämnda, vilket skapat en häftig obalans i tillväxten.
Själv är jag förvisso ingen ekonom, men då det gäller fördelning av konsumtion och statliga investeringar som del av BNP, så tvivlar jag på att du har rätt, samtidigt som Krugman, Chovanec och Wall Street Journal har fel.
Jag förstår att du inte längre vill fotsätta hänvisa till Weimarrepublikens Tyskland som ett allmänt exempel på vad penningmängdökning gör på inflationen. Det gör du rätt i, eftersom det är fullständigt irrelevant i detta sammanhang.
Jag ser också att du försöker glida ifrån vad det är jag ifrågasatt, och att ditt frenetiska länkande på intet sätt är svar på det.
Att man skiljer mellan privat konsumtion och statliga investeringar motsägs inte det jag säger. Vad det handlar om är helt enkelt på vilken nivå man ser på ett lands ekonomi. Hur det hänger ihop har jag redan förklarat tidigare i tråden.
Men jag gör ett sista försök att få dig att förstå något om makroekonomi och använder ditt eget exempel.
Du skrev:
”Vad händer då när pengarna till investeringarna i bostäder och infrastruktur tar slut? Jo, tillväxten avtar.”
I exemplet ovan tar staten en del av den privata konsumtionskraften. Det gör staten i form av skatt. Det har staten sedan spenderat på bostäder och infrastruktur. Ordningen hur staten gör det är egentligen inte korrekt, vilket jag förklarat tidigare, men det spelar ingen roll för resonemanget i sig.
Vad skulle då hända om ovan nämnda pengarna istället använts till privat konsumtion, när också de tar slut? Jo, tillväxten avtar.
För att tillväxten inte skall avta, givet samma mängd pengar istället används till privat konsumtion, krävs till att börja med att pengarna inte används till konsumtion av importvaror i någon större grad, samt att de investeringar som den privata konsumtionen i förlängningen leder till, blir till investeringar inom landet och att de investeringarna ger bättre avkastning både på kort och mycket lång sikt än vad de statliga investeringarna ger. Det krävs också att den privata konsumtionen inte sker genom stor privat skuldsättning, vilket brukar vara fallet då man vill köpa dyrare varor. Sedan bör en tillräckligt stor del av investeringarna, som blir till pga av den privata konsumtionen gärna vara av samhällsnyttig sort.
Det är alltså ett ordentligt sjok av omständigheter som måste till för att man skall få en mer hälsosam tillväxt genom förfarandet att minska offentliga investeringar för att öka privata konsumtionen.
Sedan är det fortsatt så att statliga långsiktiga investeringar, som bostäder och infrastruktursatsningar, inte skall ses ur något snävt kvartalsperspektiv såsom du envisas med att göra. Och det är fortfarande så att statliga långsiktiga investeringar, som bostäder och infrastruktursatsningar har ett värde. Det värdet kan både minska och öka över tid. Det utelämnar du varje gång.
Ditt sista stycke är egentligen obegripligt som replik till det jag skrivit, så det bemöter jag inte med mer än att du får en länk till Bill Mitchells blogg, en ekonomom som på goda grunder har en annan syn på Kinas ekonomiska val än gängse mainstream-ekonom.
http://bilbo.economicoutlook.net/blog/?p=16523
Ja, det verkar ju hopplöst att länka, eftersom du ändå inte läser artiklarna :)
Jag utelämnar inte faktumet att ”värdet” på infrastruktur och bostäder kan ändras över tid – jag hävdar att värdet på dessa sjunker, i och med att det byggs för mycket för snabbt, och kvalitén är dålig.
Vad gäller konsumtion så är det ju en hälsosam tillväxt om pengarna går runt i samhället genom att folk spenderar dem. Pengarna tar då inte ”slut”; de går runt, privata företagare kan göra investeringar etc. Som det ser ut nu består en alltför stor del av tillväxten i stället av engångssummor från staten, som inte ger intäkter tillbaka, vilket omöjligen kan fortsätta.
Men då är det väl inte konstigare än att vi har olika åsikter. Vi får väl se vem som har rätt i och med att bevaka Kinas tillväxt och bostadspriser under de kommande åren!
Jag har läst artiklarna du länkar till och förstår nu, efter flera försök, att du inte begriper vad jag skriver, och det för att du saknar insikt i makroekonomi och för att du tror att mikroekonomi kan blåsas upp och appliceras på makronivå. Det går dock inte.
Vidare har du inte hävdat att värdet ändras både upp och ner över tid. Du har enbart hänvisat till nedgång _nu_. Infrastruktur och byggnader skall ses i perspektiv över decennier. Det har du inte ens varit i närheten av. Istället har du gång på gång tramsat om att t.ex. tågen i dagsläget fungerar dåligt och dessutom ENBART tagit upp dess BRUTTO-kostnad. Att du nu försöker dig på en efterkonstruktion hjälper dig föga ur det.
Ja, det är hälsosamt att pengar går runt i samhället. Och? Läser du inte vad jag skriver? Då föreslår jag att du läser förra inlägget igen, för jag tar upp just det, men något mer detaljerat än din banala syn på det hela, som går ut på att bara det konsumeras i privat sektor så är det frid och fröjd i ett lands penningflöde.
Jag kan förstås tillägga att statliga investering också får pengar att gå runt, om du nu trodde att de inte gör det. Pengarna tar inte slut och går upp i rök, utan de tar vägen någonstans i samhället om de används i den reala ekonomin.
Det som möjligen kan liknas vid att pengar går upp i rök, är att ”betala av på bruttostatsskulden” som man har i sin egen valuta. För genom sådant förfarande går pengarna inte ut i samhället, utan skattemedel, alltså en betydande del av invånarnas köpkraft, tas in av staten för att _inte_ användas i den reala ekonomin. Ett extremt resursslöseri som promotas av neoklassiker.
Tipset till dig, om du fortsatt skall skriva om ekonomi, är att du faktiskt ser till att ha tillräckligt med kunskaper i det du skriver om. Som det är nu staplar du motsägelser blandat med neoklassiska floskler. Jag ville förvissa mig om att det hela inte bara rörde sig om missförstånd, men har nu fått bekräftat genom denna tråd att det inte är så.
Ta tillfället i akt och läs Bill Mitchells blogg. På den bloggen finns mycket matnyttigt om makroekonomi.
Lycka till.
Bli inte frustrerad och otrevlig nu. Det hela kokas ju ner till en fråga: Kommer Kinas tillväxt kunna fortsätta då de statliga investeringarna upphör, eller blir det en så kallad ”hard landing”?
Jag, Krugman, Chovanec m.fl. tror risken för en ”hard landing” är övervägande. Du tror det inte. Vi får se hur det blir. Glöm heller inte bort att byggsektorn och exportindustrin anställer hundratals miljoner kineser. Om dessa två sektorer nu stagnerar, vart ska människor arbeta? Vart ska tillväxten komma från?
Förresten, om du nu är så fantastiskt duktig på Kinas makroekonomi, varför kontaktar du själv inte några tidningar för att skriva om ämnet?!