Tillsammans med Ryssland lade Kina under lördagen som enda nation in sitt veto i FN:s säkerhetsråd, mot en resolution som var menad att fördöma våldet i Syrien.
Säkerhetsrådets övriga tretton medlemmar röstade alla ”ja” till resolutionen, varpå fördömanden mot Kina och Ryssland började genast hagla tätt bland politiker, diplomater och i media.
USA:s FN-ambassadör Susan Rice sade sig vara ”äcklad” över beslutet, och menade att ”allt blod som spills i Syrien från och med nu måste sättas på Rysslands och Kinas konto”.
I media – särskilt svensk sådan – pekas Ryssland och Kina ut som syndabockar för att det nu inte går att göra något åt situationen i Syrien.
På sina håll låter det som att våldet i Syrien beror på Kina och Ryssland, och att det skulle upphöra i morgon bara dessa länder hade röstat ”ja” tillsammans med övriga säkerhetsrådet under gårdagen.
Så är ju givetvis inte fallet.
I stället för att ventilera sin ilska genom anklagelser, så tycker jag det är det viktigt att reda ut vad man i själva verket röstade om, varför dessa två länder valde att lägga in sitt veto och vad det egentligen har för betydelse.
Påhittig karikatyr där den ryska björnen och kinesiska draken tillsammans hjälper Assads nödställda pansarvagn
Själva resolutionen gick ut på att backa upp en plan som Arabförbundet utformat, enligt vilken val ska utlysas inom tre månader.
Enligt den konkreta planen ska Bashar al-Assad under tiden lämna över makten till sin vice premiärminister.
Omröstningen i går var alltså relativt tandlös. Det handlade om att backa upp ett förslag om att Assad skulle överge makten till sin vice premiärminister, vilket knappast hade skett även om Kina och Ryssland hade avstått från sina veton.
I stället bör man, liksom Tunisiens premiärminister Hamadi Jebali, fråga sig om det inte är fel på FN.
Jebali menar att vetona – som ju lagts på ”laglig” eller ”demokratisk” väg – visar på brister i hur FN:s säkerhetsråd fungerar.
Kan denna mäktiga organisation med nuvarande regelverk inte göra något konkret mot det så uppenbara våldet i Syrien, eller ens få till ett muntligt fördömande, så bör man se över mekanismerna i stället för att skylla på enskilda länder.
Jebali är för övrigt en av de makthavare som kritiserar Assads regim hårdast, och är nu i färd med att sparka ut Syriens ambassadör från Tunisen.
Det är mer än vad något land i väst har mäktat med, trots alla fina ord som har sagts i FN. Vidare säger Jebali till Al-jazeera:
The Syrian people do not expect from us today long statements … they are expecting deeds, they are expecting concrete measures … the very least we can do is to cut all relations to the Syria regime.
Det har han givetvis rätt i. Och även om säkerhetsrådet skulle fått genom den resolution som de filat på i månader, så hade det ändå alltså inte resulterat i något konkret, utan bara ytterligare ett fördömande.
Nu blev det enda resultatet i stället ett närmast tragikomiskt fördömande av nedröstningen av resolutionen, från den i sammanhanget helt maktlösa FN-chefen Ban Ki-moon.
Detta är ju dessutom knappast första gången som veto-systemet i FN gör så att en supermakt får sin vilja genom på bekostnad av säkerhetsråd alla andra länders vilja.
Min före detta klasskamrat i Hongkong, en välutbildad och duktig journalist på kinesisk statlig tv, ringde i dag till mig för att höra vad jag ansåg i frågan.
Hon berättade själv att hon såg med skepsis på USA:s kritik, eftersom de själva ofta har använt sin veto-rätt bland annat för att skydda Israel.
Under fjolåret röstade samtliga övriga fjorton länder i FN:s säkerhetsråd ”ja” till en resolution som fördömde israeliska bosättningar på palestinskt territorium.
Då var det endast USA:s representant – den nu ”äcklade” Susan Rice – som stoppade förslaget med sitt veto och bosättningarna har kunnat fortsätta växa.
Man av syrisk härkomst protesterar utanför Vita huset i samband med omröstningen i FN:s säkerhetsråd. Trots den rådande situationen är det dock endast Tunisiens premiärminister som på allvar talar om att skicka hem Syriens ambassadör från sitt land, medan USA, England, Frankrike och andra ägnar sig åt resultatlöst käbbel med Kina och Ryssland i säkerhetsrådet.
Detta är ju dock givetvis inget försvar till att låta övergreppen i Syrien pågå, och många frågar sig självklart varför Kina och Ryssland röstade som man gjorde?
Ryssland säljer stora mängder vapen till Syrien, och har också uttryckt oro för att västvänliga arabländer som Qatar och Saudiarabien vill se ett maktskifte i Syrien för egen ekonomisk vinnings skull.
Ryssland är sedan länge en nära allierad till Syrien – ungefär som USA är till Israel – och fruktar att maktbalansen rubbas om mnan förlorar sin vän.
Vad gäller Kina så går det inte heller att sticka under stol med att egna intressen ligger till grund för beslutet.
Ledarna i Peking vill inte uppmuntra protester mot en icke-folkvald regim, eftersom de skulle kunna ge mod till Kinas egna dissidenter och missnöjda invånare att organisera sig.
Men samtidigt har ju givetvis varken Kina eller Ryssland något intresse av våldsamheterna i sig.
Ryssland säljer vapen till Syrien även i fredstid, och är rädd att Syriens oljeexport ska äventyras.
Kina å sin sida vill inget hellre än att den arabiska våren ska lugna ner sig.
De båda länderna har alltså all anledning att vilja se en stabilisering av våldet i Syrien, låt vara med andra metoder än Arabförbundet.
Kinas utrikesdepartement förklarar i dag på sin hemsida:
Explanation of Vote by Ambassador Li Baodong after Adoption of Security Council Draft Resolution on Syria
(From Chinese Mission to the United Nations）
2012/02/05The Security Council just voted on the draft resolution on Syria. China voted against the resolution.
China has all along followed closely the developments in Syria. We call on all parties in Syria to stop violence, avoid, in particular, casualties of innocent civilians, restore order in the country as soon as possible, and respect the request of Syrian people for reform and safeguarding of their own interests. This serves the fundamental interests of Syria and its people. We support the good offices efforts made by the Arab League to resolve the Syrian crisis, so as to promote early launch of an inclusive political process led by Syrian people and extensively participated by all pasties, peacefully resolve differences and disputes through dialogue and negotiations, and restore stability in Syria.
The international community should provide constructive assistance to help achieve the above goals. At the same time, the sovereignty, independence and territorial integrity of Syria should be fully respected. The actions of the Security Council on the Syrian issue should comply with the purposes and principles of the UN Charter, and help ease the tensions, help promote political dialogue and defuse disputes, and help maintain peace and stability in the Middle East region, rather than complicate the issue.
Under these principles, China has taken an active part in the consultations on the draft resolution, and supported the efforts made by the Arab League to facilitate a political settlement of the Syria issue and maintain stability in the region. Like many Council members, China maintains that, under the current circumstances, to put undue emphasis on pressuring the Syrian government, prejudge the result of the dialogue or impose any solution will not help resolve the Syrian issue,but instead may further complicated the situation. China supports the revision proposals raised by Russia, and has taken note that the Russian Foreign Minister will visit Syria next week. The request for continued consultation on the draft by some Council members is reasonable. It is regrettable that these reasonable concerns are not taken into account. To push through a vote when parties are still seriously divided over the issue will not help maintain the unity and authority of the Security Council, or help properly resolve the issue. In this context, China voted against the draft resolution.
Syria is an important country in the Middle East. Peace and stability in Syria serves the common interests of the Syrian people and the international community. China will continue to work with the international community and play a positive and constructive role in the proper settlement of the Syrian issue.
Vad gäller Ryssland så ska landets utrikesminister åka till Syrien på besök nu på tisdag, och det finns hos vissa hopp om att han ska övertala Bashar al-Assad att avgå, och kanske erbjuda honom någon form av amnesti i utbyte.
Detta vore ju den bästa lösningen för alla, särskilt med tanke på hur situationen har utvecklat sig i Libyen och Egypten, vars diktatorer ju blev störtade med våld. Våld, tortyr och dödande har där fortsatt efter att tyrannerna störtats.
Ska Syriens Bashar al-Assad kliva ner genom diplomati, så kan endast ske genom ryssarna som ju vid det här laget tillsammans med Iran är en av Syriens få kvarvarande vänner.
Hade Ryssland röstat ”ja” till gårdagens resolution så hade det givetvis varit svårt för Rysslands delegation att förhandla med Bashar al-Assad nu på tisdag.
Och skulle de lyckas övertala Bashar al-Assad att lämna sin post, så skulle det ske snabbare än vad FN någonsin hade åstadkommit med någon form av resolution.
Kinas FN-ambassadör lägger in sitt veto under gårdagens omröstning
Egentligen borde min personliga åsikt i frågan vara ointressant, men för att klargöra eventuella frågetecken vill jag understryka att jag avskyr Bashar al-Assads regim och tycker att våldet som pågår i Syrien är för jävligt. Jag skulle vilja se Assad sliten i stycken.
Men däremot tycker jag det är bedrägligt – ja rent av hyckleri – att lägga skulden för våldet i Syrien på Kina och Ryssland.
Det gäller särskilt (svenska) medier, som inte reder ut situationen ordentligt, utan nöjer sig med citat som skapar bra rubriker.
”Krafttag mot Assad blockeras trots blodbadet” skriver DN. Vilka krafttag?
I stället bör det ses över hur FN:s säkerhetsråd egentligen fungerar, eftersom man inte lyckats gjort något åt slakten av syriska civila, vilken pågått i snart ett år.
Det verkar snarast som det rör sig om ett ”system som fungerar så länge ingen röstar fel”.
Senast man röstade om en resolution angående Syrien i säkerhetsrådet var för övrigt för fyra månader sedan, och efter det har väl egentligen inget konkret alls skett från FN:s sida trots allt mer uppenbara våldsamheter.
Då har faktiskt Tunisiens premiärminister ensam gjort mer än hela FN:s säkerhetsråd, genom att utvisa Syriens ambassadör från sitt land.
Kanske är det för den tunisiske premiärministern inte slösat all tid och energi på att utforma och väga ord då en resolution ska formuleras, för att sedan lägga all skuld på de länder som röstar mot den.
För den som är mer intresserad av relationen Kina-Syrien, så hade The Diplomat en utmärkt artikelserie i tre delar om detta i fjol. Läs del 1, del 2 och del 3 här.
