FN:s sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon blev i dag omvald till en andra period vid posten, som formellt kommer ta vid 1 januari 2012 och vara i fem år.
Ingen annan kandidat kunde ställa upp i valet, eftersom FN:s säkerhetsråd enhälligt ställde sig bakom sydkoreanens fortsatta ledarskap.
Ban Ki-moon tog över som generalsekreterare 2007, och har på senare tid fått mycket beröm för sitt arbete med klimatförändringar och behandlingen av protestvågen i Nordafrika och Mellanöstern.
Han beskriver sig själv som någon som ”balanserar, harmoniserar och medlar”, och lovade 2006 att reformera FN till en organisation som ”lovar mindre och utför mer”.
Inför detta valet lovade han att fortsätta leda FN genom att bygga broar i en värld under ständig förändring.
Anhängare menar att Ban Ki-Moon är en medlare och administratör av världsklass, och ordförande Joseph Deiss i FN:s generalförsamling sparade inte på smickret då valet i dag var klart, och sade följande enligt BBC:
In a complex, difficult international environment, you have strengthened the role and the visibility of the United Nations by adopting reform measures, launching exciting, innovative initiatives, and calling faithfully and constantly for respect for human rights, the rule of law and the other values rooted in our charter.
Det är mycket fina ord från flera håll. Men Ban Ki-moon har också fått ta emot skarp kritik för sitt ledarskap.
Han sägs hålla alltför låg profil internationellt, vilket var en av anledningarna till att han alls valdes till generalsekreterare 2006.
Världssamfundet – eller främst de västerländska stormakterna – ville då se någon med lägre profil än den tidigare chefen Kofi Annan, som ifrågasatte USA:s agerande under FN i Irak-kriget.
Just som väntat kritiseras nu sydkoreanen för att vara tam mot stormakterna på bekostnad av de små länderna.
Även traditionellt FN-vänliga Norges förre FN-ambassadör Mona Juul kallade 2009 Ban Ki-moon för ”den osynlige mannen”, som saknar såväl ledaregenskaper som karisma.
Ban Ki-Moon har heller än i dag inte officiellt tagit avstånd från att Kina håller nobelpristagaren Liu Xiaobo fängslad.
Svenska Inga-Britt Ahlenius tillhör en av Ban Ki-moons största kritiker. Hon var till förra sommaren FN:s tredje mäktigaste tjänsteman, i egenskap av chef för FN:s interna granskningsorgan OIOS.
Hon sammanställde efter sitt arbete en slutrapport som gick hårt åt Ban Ki-moon, men fick medhåll av många.
Ahlenius menade att FN under Ban Ki-moon är på väg att falla isär och driver mot irrelevans.
En lite längre artikel, läsvärd för alla med intresse av FN och internationella relationer, hittas i DN i form av utdrag från en ny bok av tidningens förra politiske redaktör Niklas Ekdal.
Här sammanfattas flera punkter av kritik mot Ban Ki-moons ledarstil, tomma handlingar och ovilja att ta åt sig någon kritik alls. Utdrag från boken i artikeln:
På eftermiddagen denna varma fredag, när turisterna flockas på Manhattan och de många amerikanska flaggorna skvallrar om att det varit Fourth of July några dagar tidigare, åker Ban Ki-moon från sitt kontor vid Hudsonfloden de fem kvarteren till 380 Madison Avenue, mellan 46:e och 47:e gatan. Här ligger OIOS temporära lokaler, granskningsorganet som är speciellt inrättat för att bistå generalsekreteraren i det svåra uppdraget att leda FN.
Det är första gången han är där. Ban Ki-moon har varit upptagen med annat, inte minst med att resa jorden runt i syfte att säkra en andra mandatperiod för sig själv.
Det är som om en storögd amerikansk president skulle bli guidad till FBI, Högsta domstolen eller kongressen efter tre år i Vita huset.
När Ban Ki-moon tillträder som generalsekreterare gör han sig av med alla Kofi Annans närmaste medarbetare och rekryterar sina egna på korta kontrakt. Inga-Britt Ahlenius kommer han inte åt – hon har ett femårigt mandat beslutat av generalförsamlingen. Det irriterar honom förstås. Till ledande diplomater säger han att ”Hon brister i respekt för mig”, och ”Jag kan inte arbeta med henne”.
”Jag vill höra era synpunkter”, säger Ban inbjudande då han tillträder – men när personalen tar honom på orden blir han mest irriterad och betraktar det som bristande lojalitet.
Nu begär undergeneralsekreteraren för ekonomiska och sociala frågor, kinesen Zukang Sha, ordet. Han är ansvarig för de funktioner som ska slås ihop till den nya kvinnomyndigheten, och anser att han bör höras i tillsättningsprocessen.
Något i denna diskussion triggar Ban Ki-moon. Det är ingen hemlighet att han har försökt att bli av med Sha, i stort sett den enda av undergeneralsekreterarna som då och då artikulerar egna synpunkter. I sådana situationer kan det vara en fördel att komma från ett land med permanent plats i säkerhetsrådet.
Ban Ki-moon skäller ut kollektivet av medarbetare: ”Ni är här för en begränsad period, men ni bevakar bara era revir. Jag kan byta ut er! Ni måste sätta er över era avdelningars intressen. Ni är i första hand mina seniora rådgivare, inte avdelningschefer.”
Så mycket för team building.
Off the record medger diplomater och FN-anställda i sekretariatet att Ahlenius kritik är befogad; ledarskapet i toppen är svagt. Utåt manifesteras emellertid tystnadens kultur i New York under dessa heta sommarveckor.
Ban Ki-moon har gett sina närmaste medarbetare, undergeneralsekreterarna, tidsbegränsade förordnanden som förlängs ett år i taget. Alla är beroende av regimen. Bohag har flyttats, barn har satts i dyra skolor, dörrar måste hållas öppna till nästa jobb. Man tiger och lider under en inkompetent ledning i stället för att sjunga ut offentligt.
”Jag får ett allt starkare intryck att atmosfären i sekretariatet och framför allt i dess högre nivåer ändrats väsentligt med Ban Ki-moon i ledningen”, säger den svenske diplomatveteranen Hans Blix.
I tidskriften Foreign Policy konstaterar journalisten James Traub att endast Vita huset har makten att lyfta bort Ban Ki-moon efter en mandatperiod. Traub öppnar med en minnesvärd bild:
”I maj 2006 kom Ban Ki-moon ut offentligt som sökande till tjänsten som FN:s generalsekreterare. Efter ungefär tjugo minuter av Bans monotona och underliga engelska, hans utstuderat intetsägande svar på frågorna, hade jag fallit i djup sömn. Då borde jag ha insett att han var den perfekta kandidaten för jobbet”.
James Traub gör som många andra en poäng av att Ban Ki-moons färglöshet inte är någon slump. För Bushadministrationen och dess FN-hatande FN-ambassadör John Bolton var Ban Ki-moon själva ”botemedlet mot Kofi Annans farliga karisma”, Annan som under invasionen i Irak hade följt Dag Hammarskjölds exempel och ifrågasatt en självsvåldig supermakt.
”Har FN råd med fem år till under Ban Ki-moon?” frågar sig James Traub.
