Jojje OlssonDet kommer klagomål från Argentina angående kinesernas inköp av jordbruksland där.
Ett kinesiskt jordbruksföretag skaffade sig förra året rättigheter att köpa 320 000 hektar land i Patagonien, ett avtal som också innehöll bevattning och tillgång till områdets flygplats.
En fotbollsplan är i fullmått cirka 0,7 hektar stor.
Initiativet syftar till att förse den kinesiska befolkningen med mat, då jordbrukslandet i Kina inte är nog för den ekonomiska utveckling och urbanisering som gör kött, mjölk och behandlad mat allt vanligare på kinesiska matbord.
I Argentina är det främst sojabönor som ska odlas och skeppas tillbaka till konsumenter i Kina.
The Guardian skriver att det har hållits tyst om avtalet, som har blivit känt för allmänheten under de senaste veckorna sedan kinesiska ingenjörer har börjat arbeta i området.
”Kinesiska och indiska intressenter har kommit till Argentina i en strid ström de senaste fem åren, och skulle gladeligen köpa allt vårt land, oavsett kostnad”, säger en advokat som The Guardian talat med.
De möter dock motstånd från argentinska lagstiftare och aktivistgrupper, som uttrycker oro för exploatering av jordbrukslandet utan hänsyn till miljön.
De fruktar att odlingen av sojabönor kommer föra med sig skogsskövling, användning av kemikalier och hota såväl ekosystem som vattenförsörjning i området.
Enligt uppgifter har redan dammar delvis skurit av Negro-flodens flöde, och kineserna planerar att omgående investera över 120 miljoner kronor för att säkra bevattningen.
Att snabbt växande asiatiska ekonomier köper jordbruksland i utlandet är visserligen ingen ny företeelse.
Samma kinesiska företag som ska förvalta marken i Argentina tecknade 2008 ett avtal som gav dem rätten till 200 000 hektar i Filippinerna.
Det sydkoreanska konglomeratet Daewoo köpte samma år hälften av all odlingsbar mark i hela Madagaskar.
Den affären omfattade ofattbara 3,2 miljoner hektar.
Siffror från International Land Coalition och Oxfam visar att 1 200 utländska uppköp av land världen runt sedan år 2000 omfattar 80 miljoner hektar.
Merparten av affärerna har skett efter 2007, och 60 procent av den uppköpta landmassan återfinns i Afrika, där befolkningen själva ofta har svårt att äta sig mätta.
Ett moraliskt argument som väl kommer få allt större utrymme i debatten är riktigheten i att afrikaner, för internationellt låga löner, brukar sitt eget land för att maten sedan ska skickas någon annanstans.
