Jojje OlssonMinistry of Tofu skrev i går ett längre inlägg om fysisk och verbal misshandel inom ungdomsidrotten i Kina, med en artikel från kinesiska tidningen Youth Daily som källa.
Det uppmärksammades förra veckan, då tretton basketspelare i Kinas U19-lag skrev under ett kravbrev på sin tränares avgång.
”Vår tränare har verbalt förolämpat oss och slagit oss upprepade gånger de senaste tre åren – vi orkar inte mer nu. Vi protesterar och vill se ett tränarbyte”, stod det bland annat i brevet.
Enligt Ministry of Tofus inlägg är straff från tränare ”en av de vanligaste oskrivna reglerna vid kinesiska idrottsanläggningar”. Det sägs också finnas en slags hierarki som gör ger grönt ljus för äldre idrottare att mobba de yngre.
Några idrottare och föräldrar intervjuas i artikeln. Några kortare utdrag nedan:
En ung pingisspelare:
”Jag gick i femte klass, och om min träning inte var bra nog eller korrekt, blev jag slagen av tränarna med en sopborste, på armar och skinkor. Om de gick hårt mig så varade svullnader och blåmärken flera dagar. Vad innebär ’inte bra nog?’. Tränarna jämförde oss alltid med landslaget. Så våra prestationer var aldrig bra nog, oavsett hur mycket vi försökte (…)
En gång då jag förlorade tappade jag humöret, kastade mitt racket och sparkade i bordet. Det kallas ’avskyvärt beteende’ och innebär tekniks foul. Tränaren blev ursinnig. Han släpade mig till ett hörn och gav mig lavetter i dussintals, flera dussin gånger. Min ansikte svullnade upp och blev inte bättre förrän flera dagar efteråt. Än värre, dagen efter hade jag match. Mina ögon var två springor efter svullnaden. jag kunde knappt se bollen.
Jag blev tuffare av slagen, och ryggar i dag inte tillbaka för några svårigheter. Jag avskyr inte tränaren i fråga. Han var fel ute då han slog mig, men han gjorde bara sin plikt.”
En ung simmare:
”Tränaren sade att det var för mitt eget bästa. Alla människor är ju själviska. Jag vet att han hatade mig. Att slå mig var kanske bara han vis att ge utlopp för det. En gång kom han på mig med att sitta på ett internetkafé. Han sade då: ’Jag ger dig två val. Antingen spöar jag upp dig, eller så ringer jag till din far”. Jag valde det förstnämnda.
Då jag var 16 år var jag väldigt rebellisk. Jag ville döda tränaren vid flera tillfällen, för att han förolämpade min familj. (…) Tränaren skällde ut mig med fruktansvärda ord. Hela laget skrattade. Jag svarade med ett hånleende. Sen stirrade jag på honom, och i mitt huvud kunde jag föreställa hur han låg i en pöl med blod”.
En förälder till en ung fotbollsspelare i Shanghai:
”Några slag och sparkar är väl inget att bråka om. Genbao [lagets tränare] förbannar även oss mödrar då han är riktigt upprörd. Men vi förstår det. Genbao är helt enkelt irriterad över felaktigheterna och vill rätta dem. Hans bestraffningar är väl menade (…)
Genbao har följt dessa barn i mer än ett årtionde. han har lagt så mycket energi på det hela. (…) han undergår också mycket stress. Han måste ha rätt att ventilera sig.”
Mamman var själv friidrottare då hon var yngre, och sade att barnen i fotbollslaget hade det relativt bra. Då hon var aktiv gick tränaren lös på deras bakdelar med en bambustav, om de inte lyckade göra tillräckligt många armhävningar.
I texten berättas det också om hur yngre basketspelare tvingades tvätta och springa ärenden åt de äldre, och hur en av dem fick sin trumhinna krossat av en fem år äldre lagkamrat då han vägrade.
Det berättas också om det tragiska fallet för två år sedan, då en 14-årig fotbollsspelare, helt utan synbar anledning, sparkades ihjäl av sin tränare. Han fick tre års fängelse för dråp.
