Den senaste veckan har bland annat BBC och The Guardian skrivit om kristendomens snabba framfart i Kina. Det spekuleras i att landet snart kan komma att husera världens största kristna befolkning – enligt författaren David Aikmans kalkyler kommer det finnas 400 miljoner kristna i Kina redan om tre årtionden.
Liksom all religion har kristendomen haft en brokig bakgrund i kommunistiska Kina. Då folkrepubliken grundades 1949 sades landet vara ateistiskt, och religion sågs av staten som en feodalistisk kvarleva. Förföljelsen av religiös aktivitet eskalerade under kulturrevolutionen (1966-76), då många tempel och kyrkor förstördes och dess anhängare märktes som revolutionens fiender.
Sedan Kina öppnade sig mot omvärlden i slutet 1970-talet har dock toleransen mot religion successivt ökat, och i dag råder officiellt religionsfrihet i Kina.
I staden Nanjing byggs nu Kinas största statligt finansierade kyrka med plats för 5 000 troende. De lokala myndigheterna står för marken och en del av byggnationskostnaden. Kristendomens agenda att hjälpa samhällets svaga gör religionen relativt populär hos myndigheterna, särskilt sedan en rad ålderdomshem har etablerats.
Ordförande för Kinas statliga byrå i religionsfrågor säger till BBC att även om kommunistpartiet är ateistiskt, så ”måste vi respektera och beskydda religiös tro”. The Guardian citerar också en i Kina respekterad ekonom, som menar att samhället kan tjäna ekonomiskt på aktiva religiösa grupper.
Men de ovan nämnda artiklarna spekulerar också i en eventuell baktanke; att Kina fruktar uppkomsten av en stor och mäktig organisation utanför myndigheternas ramar. Det var just vad som hände med Falun Gong, som bannlystes 1999 efter att 10 000 av dess anhängare demonstrerat utanför regeringsbyggnaderna i Peking, och vars legitimitet fortfarande är ett pinsamt bekymmer för Kinas ledarskap.
The Guardian menar att myndigheterna lärt sin läxa, och försöker handskas med kristendomen genom att bringa den under kontroll istället för att öppet förtrycka den.
Även en pastor som BBC talar med berättar hur en rad regler försvårar utövningen av kristendomen, och gör att många kristna fortfarande föredrar de oregistrerade ”huskyrkorna” som var det enda alternativet för religionsutövning under kulturrevolutionen.
Som i så många andra frågor verkar de kinesiska myndigheterna sträva efter en balans; att tillåta nog för att underjordisk aktivitet inte ska behövas, men inte tillräckligt för att något politiskt hot ska kunna skapas.
NY Times korrespondent Nicholas Kristof menar att rapporter om förföljelse av kristna i Kina ofta är överdrivna, och att de flesta troende ”aldrig har blivit hotade, och inte känner någon som har blivit misshandlad”. Han menar att kristendomen i dag har ”blivit cool”.
Samtidigt menar The Guardian att kinesiska säkerhetspolisen ofta avbryter privata kristna sammankomster, och att nästan 2 000 kristna kineser arresterades av staten 2005-2006.
Uppskattningen av antalet kristna i Kina varierar. David Aikman menar att omkring 80 miljoner kineser har anammat kristendomen, medan ordförande för Kinas statliga byrå för religiösa frågor säger till BBC att det finns cirka 20 miljoner protestanter i Kina.
Klart är i alla fall att antalet kristna i Kina växer fortare än någonsin förut. The Guardian framhåller särskilt två orsaker till detta:
* Kristendomen är en stabil tro med klara regler, som passar bra för många som söker fasta rutiner i ett samhälle som i övrigt utvecklas med rasande fart och är allmänt oförutsägbart.
* Kristendomen kan också ses som en slags protest mot dagens auktoritära styre i Kina, eftersom religionen härstammar från väst. Samma mönster sågs under 1980-talet i Sydkorea, då kristendomen växte fort på grund av befolkningens missnöje med det dåtida styret.