Jojje OlssonFör ett tag sedan skrev jag om låglöneproduktionens potentiella slut i Kina. En nyhetsartikel i dagens The Guardian och ett längre reportage av The Economist ger anledning att återkomma till ämnet ur en annan vinkel: Den ökade makten hos Kinas arbetare.
Först ett förtydligande. Liksom i Sverige, finns det i Kina olika sorters ”arbetare”. Många bönder, hantverkare och försäljare livnär sig på egen verksamhet. Miljontals kineser jobbar med infrastruktur eller andra samhällsbyggen, oftast med något av de stora statliga företagen som arbetsgivare. Än fler är anställda inom servicesektorn, och jobbar vid exempelvis restauranger eller på någon av de statliga bankerna.
Men de viktigaste arbetarna för Kinas exportsektor finns naturligtvis inom tillverkningsindustrin – 112 miljoner enligt The Economist – och arbetar vid ofta privata industrier, vilka gjort landet känt som ”världens verkstad”.
Medan relativ harmoni har rått vid statliga projekt och byggen, så är det inom tillverkningsindustrin enorma förändringar har skett i maktförhållandena de senaste 3-4 åren.
Efter en rad strejker vid fabrikerna i södra Kina, pågår nu enligt The Guardian förhandlingar, som kan ge arbetare där rättigheten att på demokratiskt vis välja representanter för kollektiv löneförhandling. Enligt China Daily hölls 36 strejker bara i södra provinsen Guangdong mellan 25 maj och 12 juli.
Guangdong är absolut centrum för Kinas tillverkningsindustri. Då den står för cirka 12 procent av Kinas BNP, är dess ekonomi ungefär lika stor som Turkiets. Omkring 30 av provinsens 110 miljoner invånare beräknas vara migrantarbetare som dragits dit av utländska investeringar och löner långt över landets genomsnitt.
Dessa strejker är ett relativt nytt fenomen i Kina. Det finns fortfarande bara ett fackförbund i landet, och det fungerar endast som kommunistpartiets förlängda arm på arbetsplatserna”, enligt journalisten Ola Wong. Att försöka bilda självständiga fackföreningar har ofta resulterat i fängelsestraff.
Tidigare, om fackförbundets klagomål tillbakavisades av politiska eller kommersiella intressen, gav förbundet nästan alltid upp alla sina krav. En kinesisk ekonomiprofessor som The Economist talat med, menar att utbildning och internet nu förändrat detta. Arbetare har börjat förstå att strejker kan göra skillnad.
Vem som helst av Kinas 420 miljoner internetanvändare kan läsa hur strejkande arbetare vid Hondas fabrik i staden Foshan, återvände till produktion i juli i år endast efter att deras löner höjts med 47 procent. Samtidigt har många städer under året höjt sina minimilöner med omkring 20 procent.
De senaste årens utveckling utmanar alltså med besked den stereotypa bilden av den kinesiska arbetaren som kravlös och lättmanipulerad.
Även om arbetskraft i Kina fortfarande är billig – den genomsnittliga timlönen på 0,81 dollar är endast 2,7 procent av den amerikanska – tillägger The Economist att den har blivit dyrare. 2002-2006 ökade lönen för kinesiska fabriksarbetare med 9 procent per år.
En annan orsak är demografin – kinesiska arbetare kan ställa högre krav därför att de håller på att bli en bristvara.
Enligt The Economist är arbetare äldre än 30 mer tveksamma att lämna familj och hemort för att söka arbete. Och Kinas befolkning blir allt äldre, vilket visas då universitetsansökningarna har minskat två år i följd, trots att ekonomin och värdet av en utbildning har ökat. Enligt grafik i artikeln kommer antalet kineser i åldern 11-29 att minska ännu snabbare efter 2011.
Många experter tror att Kina har nått en vändpunkt i sin utveckling, där den billiga arbetskraften börjar sina. Andra källor i artikeln uppskattar att det fortfarande finns arbetskraft, men att många inte vill lämna sina hemorter på grund av systemet med ”hukou”, som bland anat innebär att man inte har rätt till sjukvård eller sina barns utbildning i andra städer än där man är folkbokförd.
Åsikterna går också isär huruvida den absoluta låglöneproduktionen nu kommer att flyttas till länder som Vietnam och Indonesien, eller först flyttas till Kinas inlandsprovinser. Där kan invånare ta arbeten utan att överge familj eller rättigheten till sjukvård och utbildning.
Som exempel tas provinsen Anhui med 62 miljoner invånare, och Sichuan med 82 miljoner invånare. Utländska investeringar ökade där dramatiskt förra året, för att ”komma åt billigare land och arbetskraft”.
Och medan Shanghais BNP i fjol växte med ”bara” dryga 7 procent, var motsvarande ökning för provinsen Anhui och autonoma megastaden Chongqing i Sichuan 13 respektive 15 procent.
Viktigast av allt så påminner The Economist att minskningen av billig arbetskraft inte är en plötslig händelse, utan en långsam process.
Och det är en process som i Kina redan har börjat. För rapporter från all media, även kinesisk, är överens om en sak: Tiden då arbetare vid södra Kinas otaliga fabriker, eller vid de enorma industriområdena kring floddeltat runt Shanghai, hänsynslöst kunde utnyttjas och ersättas av nya är nu förbi.
