I flera år har det diskuterats inte om utan när Kinas ekonomi ska passera den amerikanska i storlek. Det har nästan blivit allmänt vedertaget att vi inte kan göra mycket annat än att vänta på dagen då den kinesiska ekonomin, likt en en ostoppbar urkraft, seglar förbi alla andra för att dominera världen.
Men verkligheten säger oss någonting annat. Inte bara har Kinas tillväxt stagnerat betydligt på senare tid. Landets ekonomiska utveckling är nu också beroende av omvärlden på ett vis som ger oss en stark hävstång i pågående och framtida handelskonflikter.
Till att börja med så har Kinas andel av det globala BNP minskat avsevärt de senaste fem åren, medan USA:s dito har ökat. Det är inte direkt intrycket man får i många medier och allmän debatt, men Logan Wright som ansvarar för forskning om Kinas ekonomi vid tankesmedjan Rhodium Group återger de faktiska siffrorna i en artikel för Foreign Affairs:
— Dmitri Alperovitch (@DAlperovitch) July 25, 2026
Som artikelrubriken ger vid handen, så menar Logan Wright att Kinas ekonomi dras med flera kroniska svagheter. Förenklat så är dessa ett symptom på landets stimulanspaket efter finanskrisen 2008. Verkligheten har nu kommit ikapp alla lån och subventioner som pumpades in i fastighetsmarknad och infrastruktur för att hålla tillväxten igång.
Men på grund av krisen i den överbelånade fastighetssektorn har såväl hushållens konsumtion som investeringar i fasta tillgångar stagnerat. Efter Covid-19 har alla delar av Kinas ekonomi försvagats betydligt, förutom tillverkningssektor och export som fortsätter att slå nya rekord.
Detta beror enligt Logan Wright och flera andra analytiker på att Kina nu måste vända sig till andra marknader för att hålla igång sin tillväxt. Och detta görs genom stora statliga subventioner till tillverkningssektorn, så att landets företag kan sälja sin varor till lägre priser än sina utländska konkurrenter.
Förvisso går det att argumentera för att även andra stater stödjer sina företag. Men Kinas statliga subventioner är i en annan storleksordning, även jämfört med BNP eller företagens storlek.
Detta har Rhodium Group konstaterat tidigare, och nu under sommaren kom OECD med ny statistik som visar på skillnaden i statligt stöd mellan Kina och andra ledande industriländer:
Chinese firms received 3–8x as much government support as their OECD competitors. Every year. For two decades. And nearly 60% of Chinese firms' global market share gains since 2005 can be explained by those subsidies. That's not competition. That's a state-funded conquest of… pic.twitter.com/gctLj29Skt
— Michael Kovrig (@MichaelKovrig) July 24, 2026
Det är här särskilt viktig att notera hur detta stöd har vuxit snarare än att mattats av med tiden, vilket poängteras ovan. Trots att Kinas tillväxt stagnerar, så ökar man alltså satsningarna på tillverkningsindustrin för att landets export ska kunna fortsätta slå nya rekord.
Och rekord har det blivit. I fjol ökade Kinas export med 5,5 procent trots Donald Trumps tullkrig. Under årets första halvår var ökningen hela 17,6 procent från fjolårets högstanivåer.
Vissa sektorer växer snabbare och får allvarliga följder för omvärlden än andra. Bilindustrin är ett perfekt exempel. Förra månaden exporterade Kina för första gången över en miljon bilar, vilket är en snabbare ökning och ett större antal än vad tyska eller japanska biltillverkare någonsin har varit i närheten av:
China's car exports have gone vertical in the past 6 months. That's mostly EVs and I hear a lot of people cheering this, but there's nothing good about this. We've seen this movie before. The result has been devastation of Western industry and job losses.https://t.co/D5yGvHEnEm pic.twitter.com/wUzyqywtYr
— Robin Brooks (@robin_j_brooks) July 17, 2026
Konsekvenserna av prisdumpade kinesiska bilar är omedelbara för Europa. Som jag tidigare denna månad skrev i både Affärsvärlden och Kinamedia nyhetsbrev, så har Volkswagen meddelat att man kommer behöva göra sig av med upp till 100 000 anställda och stänga fyra fabriker i Tyskland.
Den främsta anledningen till detta beslut är konkurrensen från Kina. Samtidigt har Kina en monopolliknande ställning inom sällsynta jordartsmetaller, som europeiska biltillverkare och andra företag som utgör ryggraden i den västerländska ekonomin är helt beroende av.
Men trots allt detta så är inte ödesbestämt att kinesiska företag ska dominera över våra. För Kinas tillväxt är beroende av att omvärldens och i synnerhet Europas marknad ska vara öppen för landets exportvaror. Detta ger oss en oerhört stark hävstång för att motverka inflödet av prisdumpade kinesiska varor och säkra leveranserna av sällsynta jordartsmetaller.
Europa är nu den sista marknaden av betydande storlek som är relativt öppen för kinesiska varor. Som jag skriver i Affärsvärlden denna vecka – bland annat med hänvisning till en annan artikel i Foreign Affairs nedan – så kommer Kina göra allt i sin makt för att så ska fortsätta vara fallet:
"Europe is now the only major market with high purchasing power that is wide open to Chinese products (…) As a consequence, Beijing is likely to do everything possible to keep it open." https://t.co/575Tfy1lIf
— Jojje Olsson (@jojjeols) July 18, 2026
I artikeln ”The Coming Clash Between China and Europe” menar Thorsten Benner, grundare av och ordförande vid tankesmedjan Global Public Policy Institute, att Kina kommer agera aggressivt diplomatiskt och ekonomiskt för att vi inte ska införa några nya handelshinder mot landet.
Det innebär att vi kan förvänta oss allt från hot kring sällsynta jordartsmetaller till löften om ökat tillträde till Kinas marknad. Kina kommer även fortsätta att söndra och härska, genom att vända sig till enstaka EU-medlemmar eller intressegrupper för att dessa ska sätta stoppa för gemensamma EU-beslut eller tjäna Kinas syften i sina hemländer.
Vi ser redan konsekvenserna av passivitet i Europas haltande bilindustri. Och det kan bli ännu värre. Thorsten Benner påminner om hur EU:s tillverkning av solceller på kort tid gick från en tredjedel till någon enstaka procent av världens totala. Samma sak kan hända med långt viktigare industrier om vi inte agerar för att skydda dem.
För vi kan inte vänta oss att Kina ska förändra sin ekonomiska modell efter Europas önskemål. Tvärtom så återupprepade kinesiska myndigheter med ännu större tydlighet i veckan att det minsann inte är något fel med landets industripolitik, och att de billiga exporterna innebär en möjlighet snarare än en risk för omvärlden.
China on Tuesday issued a lengthy rebuttal to claims that it is enabling industrial overcapacity, as the U.S. and Europe ready new tariffs and other trade curbs on Chinese imports.
The Ministry of Commerce released a document called ”China’s position on the so-called issue of ’overcapacity,'” described as an attempt to ”clarify relevant facts” and articulate Beijing’s policy stance, according to state news agency Xinhua.
Spanning four chapters, the document lays out counterarguments to the notion that overcapacity is linked to weak domestic demand, state subsidies and trade surpluses. It also attempts to rebrand the ”China Shock 2.0” — a term increasingly used to describe waves of low-priced Chinese products flooding global markets — as ”China Opportunity 2.0,” in which the world’s second-largest economy drives cooperation on innovation and transitions to green energy.
Med anledning av detta så beskriver Thorsten Benner en handelskonflikt mellan Kina och EU som oundviklig. Samtidigt uppger Logan Wright att Kinas ekonomi står inför större utmaningar än många anar, och att vår hävstång mot landet är större än vi tror.
Det finns en möjlighet att villkora tillgången till våra marknader för att motverka Kinas kontroll av sällsynta jordartsmetaller eller inflödet av subventionerade kinesiska varor. Om vi dessutom investerar i egna alternativ för att frigöra oss från kinesiska beroenden, så är vi enligt Logan Wright rentav i en starkare position än Kina.
Detta tack vare att vår hävstång – alltså den västerländska marknaden – är någonting som Kinas tillväxtmodell är beroende av långsiktigt. Kinas hävstång mot oss, allt från sällsynta jordartsmetaller till grön energi, är endast kortsiktig om vi satsar på att utveckla egna alternativ.
Bland annat USA, Japan och Taiwan har redan agerat för att skydda sina inhemska industrier mot Kinas prisdumpade exportsektor. Oavsett hur EU beslutar sig för att göra, så gör de båda artiklarna i Foreign Affairs en viktig poäng.
Nämligen att Kina i dag är beroende av vår marknad för sin tillväxt, och att det är fullt möjligt för oss att agera på ett vis som stoppar urholkningen av våra viktigaste industrier och undviker att EU bli vad Thorsten Benner kallar en ”kinesisk vasallstat”.
