Tidigare denna månad, den 5 februari, löpte nedrustningsavtalet New START ut. Därmed försvann den sista kvarvarande juridiskt bindande övre gränsen för antalet strategiska kärnvapen i USA och Rysslands arsenaler.
Utebliven förnyelse av nedrustningsavtalet innebär att det nu första gången på 50 år saknas ett bindande ramverk mellan världens två största kärnvapenmakter. Detta var väntat, då Ryssland redan 2023 i praktiken frånträtt avtalet genom att ställa in de inspektioner och delning av information som utgjorde kontrollmekanismerna för efterlevnad.
Ryssland har dock signalerat att man är villig att fortsätta respektera de tidigare begränsningarna om USA gör detsamma. Ryssland har starka incitament att undvika en kärnvapenkapplöpning, då den pågående fullskaliga invasionen av Ukraina har satt statsfinanserna under hård press. Att försöka matcha en eventuell amerikansk upprustning skulle riskera att göra en redan pressad ekonomisk situation ohållbar.
Samtidigt har Kina försatt USA i ett nytt säkerhetspolitiskt strategiskt dilemma som gör ett nytt avtal mellan de två länderna osannolikt. För snart tre år sedan skrev jag här på Kinamedia om hur Kina utökar sin arsenal av kärnvapen snabbare än något annat land, och hur man successivt tycks revidera sin kärnvapendoktrin.
As China continues to expand its nuclear capabilities, and Russia and the U.S. walk away from arms control, the future is terrifying: a new nuclear arms race, with more players, and less predictability.
— The Diplomat (@Diplomat_APAC) February 13, 2026
Den tidigare kinesiska doktrinen om “minimal avskräckning” tycks glida mot en kärnvapendoktrin av “ömsesidigt garanterad förstörelse”. Alltså i likhet med Ryssland och USA, vars doktriner baseras på hotet om total vedergällning vid en initial kärnvapenattack och därigenom skapar en “terrorbalans”.
Detta märks rent konkret i ökningen av Kinas kärnvapenstridsspetsar, från uppskattningsvis 410 i januari 2023 till cirka 1 500 stycken år 2035.
China is pursuing an unprecedented and rapid expansion of its nuclear forces. Explore our feature to learn about China’s evolving nuclear capabilities: https://t.co/UXmM0bOXo6 pic.twitter.com/1NjcjVm8wv
— ChinaPower (@ChinaPowerCSIS) December 18, 2024
Kina har även uppgraderat förmågan av sina kärnvapen. Någonting som Kinamedia diskuterade närmare i en podd i höstas, efter att flera nya robotar visats upp under en stor militärparad i Peking:
Enligt rapportering från bland annat New York Times så har Kina dragit slutsatsen att Rysslands stora kärnvapenarsenal bidragit till att västvärlden inte skickat några egna trupper till Ukraina; en slutsats som man själv hoppas kunna tillämpa kring Taiwan.
Pentagon framhåller hur denna utveckling innebär att USA för första gången någonsin står inför utmaningen med två stycken potentiellt fientliga ”kärnvapensupermakter”, som dessutom har ingått ett “partnerskap utan gränser”.
Detta partnerskap är i sig inte att likställa med någon integrerad kärnvapenplacering eller operativ samordning mellan de två länderna. Men det kan inte heller uteslutas att så bli fallet i framtiden, antingen på kort eller lång sikt.
För USA blir ett nytt avtal därmed meningslöst om inte också Kina inkluderas. Kina har i sin tur föga intresse av att begränsa sin kärnvapenupprustning i dagsläget, med tanke på ambitionen om en strategisk fördel i en eventuell konflikt om Taiwan.
SECRETARY RUBIO: The President has been clear that in order to have true arms control in the 21st century, it’s impossible to do something that doesn’t include China — because of their vast & rapidly growing stockpile. pic.twitter.com/FiYVUsBAVb
— Dylan Johnson (@ASDylanJohnson) February 5, 2026
Om Kina mot förmodan skulle vara villigt att förhandla om ett nytt nedrustningsavtal så är det också svårt att se hur ett sådant skulle utformas i praktiken. Med två parter kan man sträva mot paritet i förmåga och en “ett-mot-ett-logik” till en överenskommen gräns gällande antal stridsspetsar. Men med tre parter uppstår en kombinerad hotbild som förändrar paritetens dynamik. Om USA vill avskräcka både Ryssland och Kina, så kan man argumentera för nödvändigheten av en kapacitet som kan bemöta två motståndare samtidigt.
Med andra ord så är en enkel, bilateral jämvikt inte längre tillräcklig. Amerikanska strateger vill sannolikt undvika en situation där man kan “täcka” Ryssland fullt ut, men måste hoppas på att Kina inte sluter upp Rysslands sida – eller vice versa.
Men om USA vill ha en kärnvapenarsenal som matchar Ryssland och Kinas sammantagna, så riskerar detta likaledes att leda till att de två känner sig hotade av antalet amerikanska stridsspetsar. Det är lätt att se hur allt detta kan leda till kapprustning.
Lägg därtill att Indien sannolikt redan känner sig alltmer hotat av Kinas växande arsenal. Om de också börjar utöka antalet kärnvapen, så finns risken att även ärkefienden Pakistan skulle följa efter.
New York Times har nyligen rapporterat om nya satellitbilder på avlägset belägna anläggningar i provinsen Sichuan i Kina. Dessa anläggningar uppfördes ursprungligen för sex decennier sedan som en del av Mao Zedongs ”tredje front”. Detta projekt syftade till att skydda Kinas laboratorier och anläggningar för tillverkning av kärnvapen mot angrepp från USA eller Sovjetunionen.
China’s buildup of nuclear weapons complicates efforts to revive global arms controls after the final treaty between the US and Russia expired. “Washington argues that any successor agreements must also bind China, but Beijing has shown no interest.” https://t.co/MGMRZFLv71 poll
— Kenneth Roth (@KenRoth) February 15, 2026
Enligt New York Times rapportering har dessa anläggningar varit föremål för omfattande nybyggnation av exempelvis skyddsvallar och annan infrastruktur, vilka bedöms kunna stödja såväl sprängämnestester som implosionsladdningar och tillverkning av plutoniumkärnor.
Om dessa bedömningar stämmer så innebär det att Kina kan vara på god väg att bygga bort en central flaskhals i produktionen av kärnvapenstridsspetsar. Det skulle också göra de amerikanska farhågorna om en kraftigt växande kinesisk kärnvapenarsenal mer akuta.
Spänningarna ökade ytterligare då USA tidigare denna månad anklagade Kina för att ha utfört ett hemligt kärnvapentest sommaren 2020. Enligt en amerikansk regeringstjänsteman så ville Kina dölja testet eftersom det bröt mot internationella normer och landets åtagande inom området.
A senior U.S. official revealed new details Tuesday regarding an alleged underground nuclear test China conducted in June 2020, citing seismic data from a remote station in Kazakhstan that measured a magnitude 2.75 event at the Lop Nor test grounds.
Assistant Secretary of State… pic.twitter.com/RDmNTEBdPc
— Spotlight on China (@spotlightoncn) February 18, 2026
Kina vare sig bekräftar eller förnekade uppgifterna, men vidhåller att man inte har brutit mot några åtagande och följer sitt eget regelverk kring kärnvapentester.
En möjlig väg framåt vore ett asymmetriskt upplägg där USA och Ryssland åtar sig ytterligare reduktioner, medan Kina i utbyte accepterar en tidsbunden tillväxtbroms för sin kärnvapenarsenal – i syfte att undvika en okontrollerad kapprustning.
För att göra ett sådant arrangemang politiskt och praktiskt möjligt måste man etablera någon form av kontrollmekanism, exempelvis genom återkommande informationsutbyte och varningar om provsprängningar eller större övningar. Genom att etablera institutionella arrangemang för insyn och sträva mot förutsägbarhet, så skulle parterna åtminstone få en plattform för att diskutera framtida numerära begränsningar.
Den krassa verkligheten är dock att det finns lite som talar för att Kina i dagsläget skulle gå med på någon begränsning alls. I alla fall inte innan regimen anser sig ha uppnått en arsenal som ger en trovärdig avskräckning mot USA:s kärnvapen.
