På kort tid har den världsordning vi länge velat känna oss vid ställts på ända. Det blev tydligt i tal av bland annat USA och Kanadas president och premiärminister i Davos i veckan.
I bakgrunden hånflinar Kina, som tack vare Donald Trumps utspel kring Grönland har fått en gratismöjlighet att på samma gång förvärra sprickorna mellan världens demokratier och rädda sin egna krisartade ekonomi.
Detta skifte är redan i full gång. I veckans Kinamedia nyhetsbrev – att läsa utanför betalväggen här – skrev jag närmare om den kanadensiska premiärministern Mark Carneys resa till Kina förra veckan, och hans nya ”strategiska partnerskap” med landet.
Announcing a new trade agreement with China, Canadian Prime Minister Mark Carney says Beijing is a "more predictable" partner than Washington. 🎧 #GlobalNewsPod https://t.co/2noA0NcVxw
— BBC World Service (@bbcworldservice) January 16, 2026
Carneys retorik och nya handelsavtal med Kina kommer efter att han så sent som i april i fjol beskrev Kina som det största säkerhetspolitiska hotet mot Kanada.
Men då Carney talade i Davos, var det snarare USA han refererade till som den ”hegemon” vilken omvärlden tillsammans måste stå upp emot.
Skiftet märktes på fler håll i Davos. Exempelvis efterlyste Frankrikes president Emmanuel Macron mer kinesiska investeringar i europeiska nyckelsektorer:
French President Macron:
We need more Chinese direct investment in Europe in some key sectors. pic.twitter.com/JwMpYpaMun
— Clash Report (@clashreport) January 20, 2026
Detta efter att Europa på senare år har jobbat med riskminimering från Kina, för att undvika skadligt beroende i just strategiskt viktiga nyckelsektorer.
Macron har varit en del av denna ambition i syfte att skydda franska företag. Nu är han istället en av de mest högljudda förespråkarna för att använda EU:s så kallade ”handelsbazooka” – ett handelspolitiskt verktyg av tullar och andra åtgärder mot aktörer som skadar Europas ekonomi – mot USA snarare än mot Kina.
Nästa europeiska ledare att besöka Kina förväntas bli Storbritanniens premiärminister Keir Starmer, sannolikt redan nästa vecka. Detta efter att hans regering denna vecka godkände en kontroversiell jätteambassad som Kina ska bygga i centrala London, vilket jag också skrev närmare om i veckans Kinamedia nyhetsbrev.
Bygglov för Kians nya ambassad har skjutits upp flera gånger på grund av mygel med tillstånd och oro för spionverksamhet:
Storbritannien har även fått upprepade varningar från USA om riskerna med att låta Kina bygga denna ambassad i hjärtat av London, bara någon meter från viktiga kablar som hanterar data från såväl myndigheter som finansdistrikt.
Men nu får ambassaden allts grönt ljus, och Starmer får besöka Kina. Enligt uppgifter till Reuters så vill den brittiska regeringen använda denna resa för att återuppliva den ”gyllene eran” med Kina, som bland annat innebär utökat ekonomiskt samarbete med landet.
BREAKING: 🇬🇧 🇨🇳 PM Keir Starmer plans a Beijing visit next week as Britain and China aim to revive “golden era” business talks. pic.twitter.com/RB5SrMMzYv
— Globe Observer (@_GlobeObserver) January 21, 2026
Det är alltså tydligt hur många demokratier på flera vis nu vänder sig bort från USA. Och vem kan egentligen klandra dem för detta?
Men måste nästa steg då verkligen vara att springa rakt in i Kinas famn? Om anledningen till att öka avståndet till USA är dess regerings auktoritära tendenser, så framstår ett sådant agerande som naivt och kontraproduktivt.
I Davos så pratade ju Mark Carney dessutom om att mellanstora länder, så kallade ”middle powers”, måste arbeta tillsammans för att navigera i den nya världsordningen. Flera röster har därför uttryckt det motsägelsefulla i att samtidigt närma sig Kina.
En av dessa röster är J. Michael Cole, författare till den nya boken The Taiwan Tinderbox, som själv är kanadensare med bakgrund i landets underrättelsetjänst. I en text på sin Substack, framhåller han hur en allians bestående av mellanstora länder genast skulle krackelera om Kina erbjuds någon som helst roll i den:
Regardless of whether MAGA-style rule is only a temporary moment in American history or a more durable phenomenon, it is essential that middle powers put their shoulder to the wheel by making the necessary investments in their collective power — soft and hard — so as to make this fledgling alliance a credible and durable one. With or without American leadership, such a bloc will be indispensable for the burden-sharing that today’s and tomorrow’s challenges will require of us. It is now clear that our over-reliance on the U.S., and our expectations of the durability of its leadership, was careless and short-sighted.
There is, however, one worrying item in Carney’s otherwise visionary address: the reference to Canada developing a “new strategic partnership” with China. Simply substituting one ill for another, by strategically shifting away from a (at the moment) morally bereft American ally under President Trump to a dystopian-authoritarian regime under China’s Chinese Communist Party is certainly not the solution. In fact, the order that Carney alludes to in his speech could not countenance the presence of the CCP in its midst. Any role for China, a facilitator of Russia’s war of aggression against Ukraine and support system for repressive regimes around the world, in that new alliance would ensure its failure from the outset.
Cole är dock positivt inställd till Carneys vision om ett samarbete mellan mellanstora länder i dagens geopolitiska värld. I den framhåller han Taiwan snarare än Kina som en naturlig partner.
Potentialen i utökat ekonomiskt och teknologiskt samarbete med Taiwan har verkligen märkts på sistone. Tidigare denna månad meddelades planer på taiwanesiska investeringar värda smått otroliga 500 miljarder dollar eller närmare fem biljoner kronor i USA.
Dessa investeringar ska komma från halvledartillverkare och andra högteknologiska företag. Det handlar alltså om världens mest avancerade och åtråvärda produkter. Vid sidan av arbetstillfällen så medför dessa investeringar även tekniköverföring och stärkta leveranskedjor.
En anledning till att Europa går miste om liknande investeringar är politisk. Roy Chun Lee, Taiwans tidigare ambassadör i EU, sade förra månaden i en konferens i Berlin att taiwanesiska investeringar i EU under det kommande årtiondet endast kommer uppgå till cirka tre procent av de som sker i USA.
Detta beror enligt Lee på att EU räds att irritera ”sin stora vän Kina”. En långsiktig bättre relation med Taiwan är därför inte en del av policydiskussioner i Europa, som även undviker handelsavtal och andra större affärsmässiga samarbeten med Taiwan.
Roy Chun Lee framhöll även det paradoxala i hur EU försöker undvika att irritera en partner som man uttalat vill minska risker och skadligt beroende gentemot.
När vi nu åter ska närma oss Kina så är det värt att påminna om hur landets handelsöverskott i fjol uppgick till 1,2 biljoner dollar, vilket är det största som noterats i världshistorien.
Landet har en uttalad strategi att köpa mindre från men sälja mer till omvärlden, och använder enorma statliga subventioner för att uppnå denna målsättning. Detta dels på grund av säkerhetspolitiska anledningar, dels därför att exportsektorn är den viktigaste tillväxtmotorn med en fastighetssektor i kris och fortsatt låg inhemsk konsumtion.
De kinesiska investeringarna som vi får handlar heller sällan om tekniköverföring eller ens särskilt många andra fördelar för europeiska företag. Istället är det i regel kinesiska bolag som bygger fabriker i Europa för att förbättra sin tillgång till våra marknad, samtidigt som de gör sitt bästa för att skydda värdefull teknologi i de fall där någon sådan finns.
Det kan även vara värt att erinra sig om hur Kina endast står för cirka 4 procent av såväl Kanadas som Sveriges export. Förvisso är andelen ungefär dubbelt så stor för hela EU, men detta därför att den trycks upp av bilar och maskinutrustning från Tyskland.
Varför måste då ett avståndstagande från Donald Trump följas av en omedelbara reflex att närma sig Kina? Taiwan vore enligt ovan en del av en annorlunda lösning. Japan och Sydkorea två andra. EU:s nya avtal med det sydamerikanska handelsblocket Mercosur ännu ett bevis på hur det finns andra alternativ.
Den senaste turbulensen kring Grönland, där Trump av allt att döma backade på grund av att flera stater i EU och Nato gick samman, visar ju om något att mellanstora stater har stor ekonomisk och politisk makt tillsammans, utan att behöva liera sig med någon av världens två supermakter.
Det måste helt enkelt finnas andra utvägar än att ersätta ett auktoritärt USA med en ännu mer auktoritär samarbetspartner, som har ett långt och tydligt track record att använda ekonomiska hävstänger för politisk utpressning. Har vi verkligen inte lärt oss någonting?
