Den senaste dryga veckan har jag spenderat i Tokyo, på en forskningsresa för att lära mig mer om Japans nationella säkerhetspolitik och nya satsningar på militären. Under flera möten och samtal har jag fått höra en viss besvikelse riktad mot Europa.
Som Kinamedia skrev närmare om förra månaden, så har Japan haft en diplomatisk konflikt med Kina sedan början av november. Detta efter kommentarer från premiärminister Takaichi Sanae, om att en kinesisk attack mot Taiwan kan utgöra ett existentiellt hot även mot Japan.
Kinas reaktion var först begränsad till tuff retorik och ekonomisk krigföring, inklusive minskad import av japanska matvaror och uppmaningar till den egna befolkningen att inte resa till Japan.
Men som jag skrev i Kinamedia nyhetsbrev denna och förra veckan, så har den diplomatiska konflikten även utvidgats till militära hot.
Bland annat har Kina skickat kustbevakningsfartyg mot ögrupper som Japan kontrollerar och låtit sina stridsflygplans låsa radarsikten på japanska flygplan under övningar i närheten av Okinawa, vilket är lika farligt som ovanligt.
Förra veckan markerade Kina även genom att flyga bombplan tillsammans med Ryssland i riktning mot Tokyo:
Last PRC-Russia bomber patrol flew an unusual route, heading toward Tokyo instead of the usual path headed for Guam in apparent move to intimidate Tokyo. https://t.co/OIX0i1HkgH pic.twitter.com/JZu1MTkmKN
— Collin Koh 🇸🇬🇺🇦 (@CollinSLKoh) December 14, 2025
Med andra ord har Japan den senaste tiden befunnit sig under stor press från Kina – med viss hjälp av Ryssland – efter ett uttalande som även Europa kan ställa sig bakom. Alltså att en kinesisk attack mot demokratin Taiwan, som tillverkar över 90 procent av världens mest avancerade halvledare och vars geografiska läge är viktigt för världshandeln, kan utgöra en kris.
Innan vi tittar närmare på Europas reaktion, så är det viktigt att ha med sig Japans omfattande stöd för Ukraina sedan den fullskaliga ryska invasionen av Ukraina i februari 2022.
Japan är den fjärde största enskilda bidragsgivaren till Ukraina – femte om EU:s institutioner räknas med – sedan invasionens början, med närmare 150 miljarder kronor i direkta bistånd till landet.
Man tvekade heller inte att tillsammans med väst införa sanktioner mot Ryssland, i allt från frysningen av ryska tillgångar till exportrestriktioner av produkter med dubbla användningsområden och minskad energiimport från Ryssland.
Det diplomatiska stödet har också varit aktivt. Japanska premiärministrar har besökt Kiev, man har röstat för Ukrainas intressen i FN och ingått olika former av samarbetsavtal med landet.
Man har även skickat stora mängder militär utrustning till Ukraina, låt vara inte av offensiv karaktär då Japans konstitution i dagsläget inte tillåter detta. Kanske än viktigare så har man försett Ukraina med kritisk information, särskilt av den sort som blev extra viktig då Donald Trumps regering började svaja i delningen av satellitbilder och andra underrättelser med Ukraina.
Räknade Japan med någonting i utbyte från Europa då man själv hamnade i problem? Om så var fallet så har man anledning att bli besviken. För vid sidan av några fåtal urvattnade uttalanden om att motsätta sig tvångsmässiga förändringar av status quo i regionen så har alla former av stöd för Japan uteblivit, i alla fall officiellt.
Detta även då saken har körts upp i ansiktet på europeiska ministrar. Som då Tysklands utrikesminister för en dryg vecka sedan besökte Kina, och fick höra från sin kinesiska kollega Wang Yi hur Japan “som en besegrad nation” i andra världskriget borde reflektera djupt och agera försiktigt:
The visiting German FM must have been ecstatic to get this lecture from Wang Yi about Taiwan and Japan – Wang Yi: Taiwan’s status has been “locked in sevenfold” 王毅：台湾地位已被“七重锁定” "As a defeated nation, Japan should reflect deeply and be cautious in its words and deeds.… pic.twitter.com/q4upoFjyct
— Bill Bishop (@niubi) December 8, 2025
För en dryg veckan sedan skrev jag på samma tema i Kinamedia nyhetsbrev om hur Kina även har försökt få över europeiska länder som Frankrike och Storbritannien på sin sida genom att hänvisa till falska narrativ från andra världskriget, om att det är dags att återigen kämpa tillsammans mot fascismen.
Men inte ens i dessa fall av uppläxning så har EU eller europeiska regeringar tagit bladet från munnen eller agerat för att stödja Japan.
Situationen beskrevs förra veckan närmare i en text publicerad av Council of Foreign Relations med rubriken “Managing a rivalry: The latest Japan-China escalation and what Europe can do“.
Där uppmanas Europa att stödja Japan inte bara med uttalanden, utan även genom närmare koordinering kring leveranskedjor och krisplanering. Det framhålls också hur EU och Japan under ett toppmöte i somras tillsammans åtog sig att bekämpa ekonomiska tvångsmetoder:
The EU and Japan have committed to combating “economic coercion”, but implementation remains minimal. This must change. The EU should diversify more of its semiconductor supply chain away from China by deepening partnerships with Japan, South Korea and Taiwan.
(…)
Most importantly, the EU should agree with like‑minded partners on a set of pre‑defined responses to economic coercion: from joint statements and coordinated WTO action to targeted investment screening or sector‑specific measures when red lines are crossed. These measures should be framed not as “taking sides” but as defending the basic norm that market access cannot be used as a geopolitical weapon.
Regarding the recent spat with Japan, the EU should signal this through visible diplomatic support, closer coordination on economic security tools, and a clear message to Beijing that further coercion will carry broader costs for EU–China relations, not just for bilateral ties with Tokyo.
Men implementeringen har alltså uteblivit från EU:s håll. Council of Foreign Relations menar vidare att bråket mellan Japan och Kina fungerar som ett slags test för vilket sorts beteende vi accepterar från Kinas håll.
Att låsa radarsikte på japanska militärflygplan hade varit otänkbart för bara några år sedan, men riskerar avsaknaden av reaktioner att etablera en ny norm.
Likaledes menar texten att Europas svar kommer signalera till såväl Peking som hela regionen Indo-Pacific huruvida vi tar sina egna och sina allierades säkerhetspolitiska och ekonomiska intressen på allvar.
Nu kanske någon invänder att Japan har hjälpt Ukraina för sin egen skulle snarare än Europas. Även Japan har ju territoriella konflikter med Ryssland, och det finns ett stort intresse för Tokyo att uppehålla den liberala världsordning som tjänat det japanska välståndet så bra efter andra världskrigets slut.
Gott så. Men som texten i Council of Foreign Relations understryker, så vore det knappast välgörenhet från Europas håll att stötta Japan i den tilltagande konflikten med Kina. Det vore även en investering i Europas egen förmåga att navigera leveranskedjor och flaskhalsar kring mikrochip och sällsynta jordartsmetaller i regionen.
Man missar även möjligheten att stärka relationen mellan världens demokratiska nationer i en tid då detta är särskilt aktuellt, inte minst med tanke på den politiska utvecklingen i USA. Det vore samtidigt även en möjlighet att koordinera den demokratiska världens agerande för att stötta i Ukraina i en tid då detta av samma anledning behövs extra mycket.
Kina och Rysslands allt närmare samarbete visar tydligt hur kriget i Ukraina och Kinas konflikter med demokratiska länder i närområdet hör samman, hur hårt EU än skulle vilja blunda för att önska bort detta.
Så frågan kvarstår, inte minst från ett japanskt perspektiv. Varför ser vi inget europeiskt stöd för Japan när påtryckningarna från Kina trappas upp, särskilt då Japan så tydligt har agerat för Europas intressen?
Går det att lita på Europa som en stabil samarbetspartner även i besvärliga lägen, eller kan asiatiska demokratier inte förvänta sig någonting annat än breda uttalanden som sedan inte omsätts i praktiken?
