Taiwan var ett av de länder med mest positiv erfarenhet av Donald Trumps första presidentskap. Detta då han bland annat ökade vapenförsäljningen till Taiwan, och skickade hit mer högt uppsatta politiska företrädare på besök än tidigare amerikanska presidenter.
Vidare blev Trump USA:s första president på närmare fyra årtionden att tala direkt med sin taiwanesiska motsvarighet på telefon på flera årtionden. Till skillnad mot tidigare presidenter så vidtog han även konkreta åtgärder mot Kina, i form av bland annat tullar och restriktioner på export av högteknologi.
I grunden var man i Taiwan därför relativt positivt inställd på en eventuell comeback av Donald Trump i vita huset. Men Trumps andra presidentskap har visat sig bli helt annorlunda, och redan innan denna sommar fanns flera tydliga skäl till oro för Taiwan.
Redan under sin valkampanj sade Trump att Taiwan måste betala för USA:s beskydd, och jämförde sitt eget land med ett försäkringsbolag i detta avseende. Sedan hade vi uppsträckningen av Volodomyr Zelensky i vita huset i februari, där Ukrainas president inför kamerorna anklagades för att riskera ett världskrig genom att försöka avstyra en rysk invasion.
Efter det grälet så slutade USA för en tid att förse Ukraina med underrättelseuppgifter, och frågetecken uppstod även kring vapenleveranser.
Ingenting av detta gick förstås obemärkt förbi i Taiwan. Det pratades om risken att president William Lai lika gärna kunde ha suttit där i Zelenksys ställe, och bli utskälld för att inte acceptera Kinas krav i samband med en kinesisk attack.
Samtidigt som allt detta sker har USA högljutt krävt att Taiwan ska spendera 5 eller 10 procent av BNP på sin försvarsbudget. Detta helt utan hänsyn till realiteter som att den taiwanesiska ekonomin är mycket mindre än landets statsbudget, och att 5 procent av BNP på militären motsvarar cirka 40 procent av Taiwans allmänna utgifter.
Eller som den japanska professorn Yoshiyuki Ogasawara skrev om saken i Nikkei Asia i fjol:
But considering the structure of party politics in Taiwan, it is difficult to increase the defense budget dramatically over a short period. Even though the current administration of President Lai Ching-te intends to boost military spending, opposition parties are likely to block such a move in the Legislative Yuan. A gradual increase seems to be the realistic option.
(…)
If the next U.S. administration actually tries to force Taiwan to increase the military budget to 5% of GDP, it could trigger a domestic political uproar, possibly leading to a more Beijing-friendly president after the next election in 2028. A KMT administration would be more susceptible to pressure from China — disadvantageous to Washington’s Indo-Pacific strategy.
Trumps andra presidentskap har alltså på flera vis gynnat den Kinavänliga oppositionen, som länge försökt utmåla USA som en opålitlig säkerhetsgarant och därför uppmana Taiwan att närma sig Kina. Då Trumps regering överger demokratiska allierade och kräver att Taiwan ska lägga närmare hälften av sin statsbudget på militären, får detta narrativ givetvis vatten på kvarn.
Allt detta har tagits till en ny nivå under sommaren, främst på grund av Trumps tullar och hantering av relationen med Vladimir Putin.
I ett försök att undkomma tullar, så lovade den taiwanesiska halvledartillverkaren TSMC under våren att investera 100 miljarder dollar i USA. Detta fick oppositionen i Taiwan att – med rätt eller orätt – anklaga regeringen för att sälja ut landet i utbyte mot amerikanska säkerhetsgarantier.
Dessutom hjälpte detta föga vad gäller tullarna. Förra veckan meddelades nämligen att USA:s tullsats mot Taiwan blir 20 procent, högre än dito för Japan och Sydkorea.
Detta ledde i sin tur ledde till ny, skarp kritik från oppositionen som återgavs i bland annat Nikkei Asia:
The issue has also created another domestic headache for Lai.
The opposition, which controls Taiwan’s legislature, was quick to blame the government for failing to prevent a serious economic setback. At the same time, they continue to criticize the way the administration has approached talks with the U.S.
Firebrand Kuomintang (KMT) lawmaker Weng Hsiao-ling called the negotiations led by Vice Premier Cheng Li-chiun a ”complete black box” and questioned why the details were not disclosed to the public.
När Trump nu på fredag träffa Vladimir Putin i Alaska för att diskutera ”byte av land” mellan Ryssland och Ukraina, kan paralleller enkelt dras till Taiwans situation. Särskilt oroande framstår USA:s nyckfullhet och amatörmässighet; två egenskaper som försvårar seriös diplomati.
Putin har under årets gång spelat Trump som en fiol. Och nu är vi där igen. Eller snarare är vi tillbaka på ruta ett, med en förhalande Putin som genom abstrakta garantier lurar Trump att avstå från att agera mot ryska intressen, och denna gång även lyckats lura honom till ett möte i Alaska som i sig bryter Putins diplomatiska isolering.
Och allt detta utan minsta tillstymmelse till ryska eftergifter – något som påminner om handelskriget med Kina, där USA gjort en rad eftergifter i hopp om att få till ett möte mellan Trump och Xi Jinping.
Ännu tydligare är dock amatörmässigheten, som personifieras av Steve Witkoff, Trumps goda vän och personliga sändebud till bland annat Moskva. Denne man saknar såväl diplomatisk erfarenhet som kunskap om de frågor han skickats att förhandla om.
Han verkar även sakna gott minne och nödvändig uppmärksamhet, i alla fall att döma av hans senaste möte med Putin förra veckan som var upptakten till fredagens stundande toppmöte i Alaska.
Det är noterbart hur Witkoff inte har tagit med sig egen tolk till sina möten med Putin, där han ofta sitter ensam tillsammans med flera rutinerade ryska tjänstemän varav många likt Putin själv har erfarenhet av underrättelsearbete.
Han för heller inte några anteckningar, och har inte med sig att anteckna åt honom. Konsekvenserna av detta märktes i veckan, då Witkoff av allt att döma missuppfattade vad Putin sade, och gav tre olika versioner åt europeiska politiker:
This is deeply damaging incompetence. Witkoff should finally start taking a notetaker from the U.S. embassy for future meetings. That’s how professional diplomacy works. https://t.co/b22XtGXZFH
— Michael McFaul (@McFaul) August 9, 2025
Så kan ju diplomati givetvis inte bedrivas. Blotta tanken på att Steve Witkoff skickas ensam till Peking för att träffa Xi Jinping med följe efter en kinesisk attack mot Taiwan är hårresande, inte minst för alla här i Taiwan.
Det går enkelt att föreställa sig hur Xi eller hans chefsideolog Wang Huning förvillar en nickande, fjäskande Steve Witkoff kring Kinas anspråk på Taiwan. Samt förstås den pinsamma situationen när han ska sammanfatta allt detta för Trump och den japanska regeringen.
Det är precis så som förtroende och i förlängningen även allianser undermineras.
En viktig skillnad som ytterligare förvärrar saken för Taiwan är landets totala säkerhetspolitiska beroendeställning till USA. Ukraina har på sin sida Europa, som förvisso inte har agerat beslutsamt nog sedan Rysslands fullskaliga invasion 2022, men ändå ger vid handen att man kommer fortsätta stödja Ukraina alldeles oavsett vad de två männen i Alaska kommer överens om på fredag.
Europa förser redan Ukraina med vapen, medan USA är det enda landet som alls säljer vad Taiwan behöver för att försvara sig mot Kina. Därför hörs inte samma kritik mot Trumps diplomati från Taiwan som Europa; man har helt enkelt inte råd med lyxen att konfrontera sin enda säkerhetsgarant.
Detta gäller förstås inte den Kinavänliga oppositionen, som i och med turerna kring Trumps diplomati gentemot Ryssland får ännu mer ammunition att kritisera regeringens fortsatta tilltro till USA för att avskräcka en kinesisk attack.
Sedan ska det tilläggas att även taiwanesiska myndigheters förtroende för Donald Trump och USA som säkerhetsgarant börjar naggas i kanterna. Det syns inte utåt, men det hörs och märks vid seminarier och samtal här i Taiwan.
Slutligen så tar givetvis notis om USA:s nyckfullhet och amatörmässighet även i Peking. om man någonsin ska skrida till verket för att attackera Taiwan, så framstår sannolikt Donald Trump och Steve Witkoff som en önskvärd duo att ha att göra med.