Jojje OlssonSom jag tidigare skrivit här på Kinamedia så har sällsynta jordartsmetaller blivit Kinas kanske främsta handelspolitiska verktyg att använda i pågående ekonomiska förhandlingar med EU och USA.
Kina utvinner i dag närmare 70 procent av dessa kritiska mineraler som är nödvändiga för all högteknologisk tillverkning, och står än viktigare för över 90 procent av förädlingen. Att utveckla leveranskedjor oberoende av Kina beräknas ta närmare ett årtionde, om vi agerar snabbt och beslutsamt.
I förra veckans uppdatering av Kinamedia nyhetsbrev (utanför betalväggen) berättade jag om de många seminarium under politikerveckan i Almedalen på Gotland där denna säkerhetspolitiskt viktiga fråga tog upp. Chefer och analytiker talade dock nästan uteslutande om problem med tillstånd och regleringar på hemmaplan som barriärer för att utveckla den egna gruvindustrin på detta område.
Det talades om långa tillståndsprocesser, krånglig byråkrati och allt för stränga miljölagar. Gott så. Men få – om ens någon – tog upp de ännu svårare hindren som utgörs av kinesisk prisdumpning och industripolitik.
Kort sagt: hur Kina tack vare sitt statsskick kan vidta åtgärder för att behålla sin monopolliknande ställning, som vi har svårt att ens föreställa oss.
Tack vare subventioner och annan statlig uppbackning kan den kinesiska gruvindustrin acceptera kortsiktiga förluster för att vinna globala marknadsandelar på kort sikt. Man har tidigare lyckats få USA:s enda gruva som utvinner sällsynta jordartsmetaller, Mountain Pass i Kalifornien, att stänga ned genom att överskölja marknaden med billiga sällsynta jordartsmetaller för att sänka priserna och förstöra vinstmarginalerna.
Bland expertpanelerna i Almedalen undveks detta svåra ämne. För de enda effektiva visen att motverka prisdumpade varor är egna subventioner eller tullar; två stycken fula ord i svenska näringslivets och myndigheters vokabulär.
Men det är inte bar prisdumpning vi behöver oroa oss för att behöva motverka. Financial Times rapporterade under helgen hur kinesiska gruvföretag satsar mer pengar än någonsin utomlands, för att kunna behålla sin dominerande ställning inom sällsynta jordartsmetaller och andra kritiska mineraler och metaller.
Följande citat ut artikeln är talande för vad som pågår:
Western countries including Canada and Australia were “increasingly wary” about Chinese investment in local mining assets given “the strategic nature of a lot of these minerals”, said Adam Webb, head of battery raw materials at Benchmark Mineral Intelligence.
(…)
John Meyer, an analyst at corporate advisory firm SP Angel, said that China had been making deals “to actively keep the west out of certain critical materials which they dominate”.
“Every time someone gets close to mining lithium, the Chinese come running with a cheque book.”
Även grafiken är talande. Den visar hur Kina i fjol gjorde flera utländska storförvärv än någon gång sedan 2013, och investerade mer pengar i utländska gruvor än någonsin tidigare:
Jag skrev förra sommaren ingående om denna problematik i Affärsvärlden, med anledning av kinesiska uppköp av gruvor i bland annat Indonesien och flera afrikanska länder. Detta sker fortfarande, och även i demokratier som Kanada och Australien.
När privata gruvföretag säljer ut sina tillgångar förväntas de av såväl aktieägare och andra intressenter att fatta marknadsmässigt rationella beslut. Det vill säga sälja till bästa bud, utan att prisa in nationell säkerhet i affären. Det innebär ett silverfat för kapitalstarka och långsiktiga statligt subventionerade kinesiska bolag.
Sedan har vi det där med miljön. Som jag tidigare skrivit här på Kinamedia, så har miljöhänsyn (eller miljöaktivism) varit en bidragande anledning till att USA och Europa avvecklat de anläggningar där sällsynta jordartsmetaller utvinns och förädlas.
New York Times publicerade under helgen en skrämmande artikel som berättar närmare om de fruktansvärda miljöskador som brytningen och framför allt förädlingen av sällsynta jordartsmetaller har medfört i Kina.
Eller vad sägs om följande passager:
But for decades in northern China, toxic sludge from rare earth processing has been dumped into a four-square-mile artificial lake. In south-central China, rare earth mines have poisoned dozens of once-green valleys and left hillsides stripped to barren red clay.
(…)
An artificial lake of sludge known as the Weikuang Dam, four square miles in size, holds the waste left over after metals are extracted from mined ore. During the winter and spring, the sludge dries out. The dust that then blows off the lake is contaminated with lead, cadmium and other heavy metals, including traces of radioactive thorium, according to technical papers by Chinese scholars.
During the summer rainy season, the sludge becomes coated with a layer of water that mixes with poisons and thorium. This dangerous mix seeps into the groundwater underneath the lake.
Detta är givetvis skador som aldrig skulle accepteras i Europa eller USA. I Kina kan dock myndigheterna mörka förhållandena, och slå ner hårdhänt på eventuella protester vid behov.
Det framhålls dock i artikeln hur miljöskadorna förvärrats på grund av bristande regleringar och lagar i Kina. Exempelvis har ovannämnda konstgjorda sjö inte försetts med det vattentäta foder som är praxis i väst, helt enkelt därför att det är för krångligt och kostsamt.
Med andra ord har de sällsynta jordartsmetaller som vi av miljöskäl importerar från Kina, en långt större påverkan på miljön än om vi själva skulle producera samma mineraler. Ett typexempel på så kallad ”not in my backyard” (NIMBY), ett tänkande där vi kan inbilla oss att vi gör gott för att vi inte själva ser eländet som våra behov skapar.
Vidare kan Kina även ta till drastiska metoder för att hindra att dess världsledande teknologi och kunskap inom framför allt förädling av sällsynta jordartsmetaller lämnar landet. Wall Street Journal rapporterade förra veckan att kinesiska myndigheter ”jagar rätt på” personer med expertis inom detta område, och konfiskerar deras pass så att de inte kan resa utomlands.
Enligt tidningen har landets handelsministerium frågat landets företag om personuppgifter till anställda som besitter dessa kunskaper, och sammanställt en lista med personer som ska hindras lämna Kina för att dela med sig av sin expertis.
Något liknande vore förstås fullständigt otänkbart i Europa eller USA, och framstår som raka motsatsen till de västerländska forskare och akademiker som värvas av kinesiska institutioner för att bidra till Kinas teknologiska och militära utveckling.
Detta är givetvis inga metoder som vi bör sträva efter att kopiera. Icke desto mindre är det bara tre exempel på uppgifter från bara den senaste dryga veckan, om de metoder som vi står inför i uppgiften att bryta beroendet av Kina för sällsynta jordartsmetaller och kritiska mineraler.
Den monopolliknande ställningen är ett fenomenalt geopolitiskt vapen som Kina är redo att kämpa hårt för att försvara. Då duger det inte att stå i en expertpanel och peka på krångliga tillståndsprövningar i Norrland. En djupare förståelse för kinesisk industripolitik krävs, liksom en omfattande plan för att bemöta densamma.
Det är förstås enklare att formulera problemet än att erbjuda lösningar. Men Japans agerande är värt att titta närmare på, sedan landet redan 2010 drabbades av kinesiskt exportförbud på sällsynta jordartsmetaller efter att en territoriell konflikt mellan länderna blossat upp.
För att beröva Kina denna formidabla hävstång, gick japanska myndigheter och företag samman i stora investeringar för att utvinna dessa mineraler och bedriva förädling i framför allt Malaysia.
De japanska företagen betalade något högre priser för sina sällsynta jordartsmetaller, men delar av kostnaderna absorberades av myndigheterna samtidigt som näringslivet säkrade en stabil och förutsägbar leverans av dessa livsviktiga mineraler.
Liknande nytänk är av allt att döma även nödvändigt hos oss. Hur ska prisdumpning motverkas, hur ska argument kring miljön vägas och bör subventioner eller tullar verkligen kategoriskt avfärdas som fula ord?
Om vi fortfarande är fast i att Kinas dominans endast beror på våra regleringar, så kommer vi snart hamna i samma sits på nytt alldeles oavsett hur snabbt tillstånd ges att öppna en gruva i vildmarken.
