I fjol köpte EU olja och gas från Ryssland för mer pengar än man gav i finansiellt bistånd till Ukraina. Men snarare än att dra lärdom från beroendet av ryska energiråvaror, så är unionen på väg rakt in i ett ännu farligare beroende av en ännu större diktatur.
Det är temat på en drygt 30 sidor lång rapport som jag under våren har skrivit för tankesmedjan EPHI, och presenterade vid ett fullsatt seminarium i Almedalsveckan på Gotland förra veckan.
Närmare 95 procent av alla solpaneler som installerades i EU i fjol importerades från Kina. EU är vidare världens största exportmarknad för kinesiska elbilar, samtidigt som alla de sex största direktinvesteringarna som Kina i skrivande stund genomför i Europa är fabriker där litiumjonbatterier ska tillverkas eller monteras samman.
Över 10 procent av Kinas BNP utgörs nu av ren energi; sektorn har vuxit i värde med 50 procent sedan 2022. Detta sker tack vare statliga subventioner i storleksordningen tusentals miljarder dollar – alltså tiotals biljoner kronor.
Kinesiska myndigheter är villiga att ta kortsiktiga förluster i utbyte mot långsiktig dominans av de globala marknaderna. Särskilda resurser har lagts på just solpaneler, elbilar och batterier där Kina på kort tid har blivit världsledande.
Såväl Joe Biden som Donald Trumps regeringar har tagit farorna med denna utveckling på allvar. USA har sedan i fjol 100 procent tullar på alla elbilar från Kina. För solpaneler gäller nu tullar på upp till 3 521 procent mot länder i Sydostasien, för att hindra import av kinesiska solpaneler via transitländer. Samtidigt har inhemska amerikanska alternativ åtnjutit hundratals miljarder dollar i statligt stöd.
Inom EU finns dock ett reflexmässigt motstånd mot både tullar och subventioner. Dessutom ses billiga kinesiska varor av många som en smidig lösning att snabba på vår gröna omställning. Lägg därtill motviljan inför Donald Trump, och många européer upplever rentav en närmare ekonomisk relation med Kina som ett alternativ till USA.
Detta kommer dock med en rad fallgropar som utvecklas i rapporten. Den mest uppenbara är urholkningen av våra egna industrier då vi köper prisdumpade varor från Kina. Detta gäller främst den för Europa så viktiga bilindustrin, då subventionerade elbilar översköljer våra öppna marknader.
Att utöka det ekonomiska samarbetet med Kina på bekostnad av dito med USA är en garanti för ett ökat handelsunderskott. Kina står i dag för 13 procent av världens konsumtion, men 30 procent av den industriella tillverkningen. Andelen väntas öka till 45 procent till år 2030, då Kina fortsätter ösa subventioner över tillverkningssektorn för att säkra tillväxten efter landets gigantiska fastighetskris.
Men någon motsvarande ökning av import eller konsumtion ligger inte i korten. Tvärtom har president Xi Jinping sagt att förbättrad välfärd riskerar göra befolkningen lat och skapa invånare som inte bidrar till samhället.
När USA och flera andra länder nu inför tullar mot Kinas prisdumpade varor så dessa att riktas om till EU. Särskilt stor är risken att vi översköljas av vad som i Kina kallas för ”de tre nya”: elbilar, solpaneler och batterier.
Detta medför i sin tur en rad andra faror, från insamling av data till möjligheten att manipulera vårt elnät, vars svaghet blottlades av strömavbrottet i Spanien och Portugal i april.
Om EU saknar inhemska alternativ kan Kina även använda sin dominans inom grön energi som politisk hävstång. Som jag tidigare har skrivit här på Kinamedia så är detta precis vad som just nu sker med sällsynta jordartsmetaller, en grupp kritiska mineraler nödvändiga för snart sagt all högteknologisk tillverkning som EU på grund av sin kortsiktighet blivit helt beroende av Kina för.
Att bara strunta i elbilar, batterier och solpaneler är heller inget alternativ. Den gröna omställningen är väl förankrad bland europeiska väljare, och krav kommer ställas på politiker att fortsätta med denna oavsett var produkterna tillverkas.
Grön energi handlar heller inte enbart om klimat. Det råder knappast några tvivel om att elektriska motorer och batterier med tiden får ökade militära användningsområden, särskilt givet den viktiga roll som drönare spelar i kriget om Ukraina redan i dag.
Vill vi att Kina ska tillverka alla jetmotorer eller robotsystem i världen? Om inte, så vore det märkligt att överlåta dominansen av dessa viktiga framtidsindustrier med stor framtida betydelse för nationell säkerhet till Kina.
Än mer ödesdigert vore det att sponsra denna kinesiska dominans genom att absorbera överskottet av dessa produkter – särskilt elbilar – som de kinesiska företagen inte kan sälja på den inhemska marknaden.
Tyvärr har misskötseln av Northvolt ökat motviljan till satsningar på grön energi med allmänna medel i såväl Sverige som Europa. Men samtidigt kan vi inte förvänta oss att marknadskrafter ska ansvara för den nationell säkerheten.
Därför står vi nu inför följande val: använd tullar och egna subventioner för att undvika att vår gröna omställning domineras av kinesiska produkter, eller bli helt beroende av Kina för densamma.
I en tid då Kina går från lågpristillverkning till världsledande inom framtidsindustrier, så måste den nu närmast dogmatiska frihandelsfilosofi som tidigare har tjänat Europa måste omprövas. Vi måste inse att all handel inte är jämlik.
Att köpa kläder, möbler eller till och med mobiltelefoner från Kina är relativt harmlöst. Men ett skadligt beroende av produkter nödvändiga för vår energiomställning och elförsörjning kan få allvarliga konsekvenser.
Vår kortsiktighet har redan försatt oss i beroende av ryska energiråvaror och kinesiska sällsynta jordartsmetaller. I min rapport ”Kina vill dominera Europas gröna marknader” konstateras att en likartad naivitet inför prisdumpad grön energi från Kina kommer få precis samma konsekvenser.
Frågan är särskilt aktuell inför det toppmöte som ska hållas mellan EU och Kina i Peking senare denna månad för att fira 50 år av diplomatiska relationer. I frenetiska förhandlingar vill Kina få EU att skrota de nya tullarna på kinesiska elbilar, i utbyte mot att fortsätta exportera sällsynta jordartsmetaller.
Med andra ord vill man använda ett beroende för att dra in oss i ett annat. Läs mer i rapporten nedan, som även finns uppladdad online av EPHI på både svenska och engelska.
Som jag nämnde i början av denna text så arrangerade EPHI även ett seminarium i Almedalen för att presentera och diskutera min rapport. Den modererades av Henrik Jönsson och innehöll namn som Maria Wetterstrand, Björn Lomborg samt Kristina Sandklef.
Se rapporten nedan eller via EPHI:s kanal på Youtube.