Den halvfärdiga motorvägen i Montenegro - ett skolboksexempel på projekt relaterade till de nya sidenvägarna som sätter mindre länder i skuld till Kina. (Bild: Miomir Magdevski, CC BY-SA 4.0 , via Wikimedia Commons)

Rapport: Tusentals miljarder i gömda lån längs med Kinas nya sidenvägar

Sedan Kinas nya sidenvägar 2013 lanserades som president Xi Jinpings personliga prestigesprojekt, har rapporterna om orosmoment som miljöförstöring och bristande arbetsrätt duggat tätt. Allra störst farhågor har dock omgärdat själva utlåningen, som kritiker menar gör att mottagarländerna lätt hamnar i beroendeställning till Kina.

Bristen på transparens innebär vidare att ingen riktigt kan uppskatta hur stor denna utlåning egentligen är. Kinesiska myndigheter publicerar inte på egen hand någon statistik över kostnader relaterade till projektet, och det är heller inte alla lån som offentliggörs.

En fingervisning om detta kom i veckan, då ett amerikanskt forskningscenter vid namn AidData publicerade en rapport med kartläggning av 385 miljarder dollar i utlån som inte registrerats i multilaterala organisationer som Världsbanken eller Internationella valutafonden.

Summan – drygt 3 300 miljarder svenska kronor – som motsvarar närmare hälften av Kinas utlandslån till infrastrukturprojekt mellan åren 2000 och 2017, har inte lånats ut direkt till myndigheterna i mottagarländerna.

Istället har utlåningen skett till lokala företag, via särskilda projektbolag som enligt AidData satts upp just i syfte att undgå rapportering och registrering av låneverksamheten till Världsbankens system.

Denna brist på transparens gör det dels svårt för utomstående aktörer att uppskatta kostnaderna – eller för den delen eventuella fördelar – med att ge sig in i de nya sidenvägarna som låntagare, finansiär eller leverantör.

Dels så ökar de ljusskygga kalkylerna risken för att låntagande länder ska falla i skuldfällor vilka de endast kan ta sig ur genom att ge upp geopolitiskt viktiga tillgångar till kinesiska aktörer, exempelvis som i fallet med den omtalade hamnen Hambantota i Sri Lanka.

Aktiviteterna har gett sina hållhakar över dussintals länder. Rapporten från AidData visar hur 42 länder – med de gömda lånen medräknade – har skulder till Kina som övergår 10 procent av deras respektive BNP.

Som skräckexempel nämns Laos, där en järnväg just nu byggs till en kostnad av över 500 miljarder kronor. Summan utgör en tredjedel av landets BNP och finansieringen kommer oavkortat i form av icke registrerade lån från statliga China Export Import Bank.

Som grafiken från Nikkei Asia nedan visar, så utgör dessa gömda lån dessutom bara drygt hälften av Laos skuld till Kina:

Grafik av Nikkei Asia som visar skulder till Kina i respektive land, öppna som hemliga.

Grafiken ovan visar även att Pakistan är det land som har mest skulder till Kina, vilket beror på den så kallade China-Pakistan Economic Corridor, den så kallade ekonomiska korridoren mellan länderna som är de nya sidenvägarnas största enskilda projekt.

Men rapporten framställer korridoren som en björntjänst, då lånevillkoren är långt sämre än internationell praxis. Av de 27,8 miljarder dollar kinesiska mellan 2000 och 2017 som AidData lyckats identifiera, så låg räntan i genomsnitt på 3,76 procent och återbetalningstiden på 13,2 år.

I jämförelse, framhåller rapporten, så ges motsvarande lån från Tyskland, Frankrike, Japan eller andra länder som ingår i OECD:s kommitté för främjande av utveckling med en ränta på 1,1 procent och en period för återbetalning på 28 år.

Villkoren till trots så noterar rapporten att länder som Pakistan mer än gärna ser att landets företag lånar från Kina. Det ger nämligen intrycket av att ledarna i vad som ofta är utvecklingsländer levererar välbehövlig infrastruktur till folket, samtidigt som lånen i sig inte syns på myndigheternas balansräkning.

Rapporten bygger på data från 13 427 projekt åren 2000-2017, med en sammantagen utlåning om 7 400 miljarder kronor. En summa som i dag sannolikt är ännu högre ändå, eftersom utlåning på samma villkor har fortsatt även under de senaste åren.

Omkring 35 procent av projekten har stött på problem i form av korruption, bristande arbetsrätt, miljöskandaler eller protester från allmänheten. Närmare 400 projekt kopplas samman med Kinas militär.

Wall Street Journal citerar rapportens slutsats om kinesiska myndigheter syften med de nya sidenvägarna, ett projekt som enligt AidDatas vd verkar syfta till att tredje världen ska lösa Kinas problem:

AidData said its findings show Beijing has both before and under the Belt and Road plan consistently pursued three goals: turning the enormous haul of dollars earned by the nation’s exporters into foreign loans; keeping its massive domestic construction and industrial sectors busy by pursuing building projects abroad; and securing commodities like oil and grain to plug domestic shortfalls.

“The developing world is helping fix China’s problems,” said AidData’s executive director, Brad Parks.

På en fråga från Wall Street Journal, så bedyrade Kinas utrikesministerium att så inte är fallet.

Man menar istället att projektet främjar världens tillväxt och välstånd, samtidigt som stor vikt fästs vid att försäkra hållbarheten i lånen som ges till de länder som tillsammans är med och bygger de nya sidenvägarna.

Förvisso har kinesiska utlånare sedan utbrottet av COVID-19 gått med på att ställa in betalningarna från nitton länder i Afrika, kontinenten som tagit emot 49 procent av de kinesiska infrastrukturlånen under den period rapporten omfattar.

Men samtidigt har Kina motsatt sig att skriva av några lån alls till världens fattigaste länder, de relativt tuffa villkoren till trots.

Förfrågningar om avskrivna lån i samband med de nya sidenvägarna har nått ända till Europa, i form av den extremt dyra och aldrig färdigställda motorväg som kinesiska aktörer byggde med kinesiska pengar i Montenegro.

Kinamedia skrev i april i år närmare om denna motorväg, vars kostnad utgör en femtedel av landets BNP och har fått Montenegro att vända sig till EU i hopp om finansiellt stöd.

Detsamma gäller i Zambia, där en ny regering just tillträtt och bett om skuldavskrivning av de närmare 60 miljarder kronor som minst sexton olika kinesiska aktörer lånat ut till landet.

En av svagheterna med de nya sidenvägarnas finansieringsmodell är ju att lånen ofta kommer mottagarlandets politiska makthavare till gagn. Något som gör att nya politiska ledare inte alltid är så pigga på att betala tillbaka.