juni 2017

Fängslade nobelpristagaren Liu Xiaobo döende i cancer

När Liu Xiaobo belönades med Nobels fredspris 2010 för sin “långa och fredliga kamp för fundamentala mänskliga rättigheter i Kina”, blev han den andra pristagaren någonsin som vid ceremonin i Oslo representerades av en tom stol eftersom han året innan dömts till elva års fängelse.

Den första var journalisten och pacifisten Carl von Ossietsky, som satt i koncentrationsläger när han tilldelades priset 1936. Och liksom Adolf Hitlers regim, så förbjöd även Kina pristagarens anhöriga att åka till Oslo för att ta emot fredspriset.

När Liu nu har avtjänat åtta år av sitt straff för “omstörtande verksamhet” meddelades i går att han flyttats från fängelset till ett sjukhus. Detta för att han är i sista fasen av en dödlig levercancer.

Beskedet väckte under gårdagen såväl avsky som flera frågetecken. Hur länge har Liu haft cancer, och varför har han inte fått hjälp tidigare? Har han ådragit sig cancern på grund av dåliga villkor under fängelsevistelsen? Det är allmän kännedom att många politiska fångar i Kina vägras vård eller medicinering för sina hälsoproblem, vilket sannolikt har bidragit till att Lius cancer nu är livshotande.

I The Guardian kallar en kinesisk aktivist fallet för “politisk mord”, samtidigt som även norska Nobelkommittén understryker kinesiska myndigheters ansvar för vad som skett:

“This is simply a political murder, this is how the Communist party deals with its enemies, a prisoner of conscience dying just outside a jail cell,” said Hu Jia, a fellow activist who has known Liu for more than a decade and previously collaborated with him. “I’ve been to prison in China. The medical care is terrible and I’m sure China’s leaders were hoping for this outcome.”

In a rare statement, the Norwegian Nobel committee, which awarded Liu the prize in 2010, said: “Liu Xiaobo has fought a relentless struggle in favour of democracy and human rights in China and has already paid a heavy price. Chinese authorities carry a heavy responsibility if Liu Xiaobo, because of his imprisonment, has been denied necessary medical treatment.”

Liu Xiaobos fru Liu Xia har under de senaste åren endast fått träffa sin make en timme i månaden, och då med en tjock glasvägg dem emellan. Hon har dessutom suttit i en sträng husarrest sedan redan innan utmärkelserna nobelpriset, och endast fått träffa ett fåtal vänner, alltid under bevakning av de poliser som ständigt står utanför hennes dörr.

Enligt dessa vänner har lider Liu Xia av en rad hälsobekymmer, inklusive djup depression och hjärtproblem. Detta kunde ses när AP som enda media lyckades lura polisbevakningen och ta sig fram till Lius hem 2012. Gråtande och skälvandes på golvet berättade hon då om de “Kafka-liknande” förhållandena som hon hölls under.

Också hennes bror har dömts till tretton års fängelse för “ekonomiska brott”, sannolikt sedan han hjälpt sin syster ekonomiskt, samt hjälpt till med kommunikationen mellan henne och den fängslade maken.

Av alla artiklar som skrivits om Liu Xiaobos öde sedan i går så är några av särskilt intresse. The Guardians tidigare Kinakorrespondent Tania Branigan, som skulle ha träffat Liu den dagen han arresterades för snart tio år sedan, framhåller att behandlingen av honom är ett tecken på den repressiva riktning som Kina har tagit på senare år.

I en artikel med rubriken “Liu Xiaobo’s unbearable fate is stark symbol of where China is heading” skriver hon:

Since security agents seized him that night in December 2008, many more have followed him into detention and jail. Many more relatives have been targeted for highlighting what has happened to their loved ones.

“Where is China headed in the 21st century?” asked Charter 08. “Will it continue with ‘modernisation’ under authoritarian rule, or will it embrace universal human values, join the mainstream of civilised nations, and build a democratic system? There can be no avoiding these questions.”

Beijing has given its answer, and his name is Liu Xiaobo.

Liu Xiaobo och Liu Xia gifte sig i en fängelsecafeteria 1996, eftersom Liu då avtjänade sitt första fängelsestraff. Paret fick sedan endast spendera nio år tillsammans i frihet, och nu är det oklart om Liu Xia ens tillåts återse sin make innan han avlider.

Trots förfrågningar från såväl familj som flera internationella organisationer så vägrar kinesiska myndigheter att släppa Liu Xia från hennes husarrest, eller ens låta Liu Xiaobo få behandling för sin cancer i Peking, där de bästa sjukhusen finns.

Han hålls fortfarande i ett sjukhus i nordöstra Kina. Och i en tårfylld video från i går, så säger Liu Xia att han där inte tillåts få operation eller strålbehandling.

Och från kinesiskt håll hanterar man frågan med sedvanlig arrogans. Under en pressträff i går låtsades utrikesministeriets taleskvinna inte känna till någonting alls om Liu Xiaobo när hon fick frågan från en utländsk journalist. Samtidigt skrev China Daily att den “dömde brottslingen” Liu Xiaobo fått “medicinsk paroll” för att vårda sin cancer på sjukhus.

En av få bilder på nobelpristagaren Liu Xiaobo och hans fru Liu Xia tillsammans i frihet.

Fallet med Liu Xiaobo understryker den tveksamma behandlingen av politiska fångar i Kina, vilken även sågs tidigare i år i och med flera fall av grym tortyr mot många av de 300 aktivister och människorättsadvokater som försvann sommaren 2015.

Mot denna bakgrund är det givetvis ännu viktigare att svenska förläggaren Gui Minhai, som suttit inlåst i 620 dagar, släpps fri. Detta påpekades under gårdagen bland annat av Sophie Richardsson vid Human Rights Watch:

Statsminister Stefan Löfven, som befinner sig på statsbesök i Kina, talade under gårdagen om Gui Minhai med president Xi Jinping. Svenska PEN uppmanar nu Löfven att även ta upp det akuta fallet med Liu Xiaobo.

Stort tryck på Stefan Löfven i svensk media innan Kinaresa!

Äntligen verkar svensk media ha fått upp ögonen för Gui Minhai! När Stefan Löfven i dag landar i Peking så har Gui suttit fängslad utan rättegång i 620 dagar, och kraven på att statsministern ska höja rösten gentemot Kina hörs nu från allt fler håll.

För ett par dagar sedan publicerades min artikel “Sätt press på Kina, Löfven” i Expressen, som delats ett par hundra gånger och under helgen var den mest lästa artikeln på tidningens kultursidor.

Det är dock bara en av dussintals artiklar i svenska media som under de senaste dagarna vill se större mod och beslutsamhet från statsministerns sida. Dussintals sådana artiklar har publicerats. Någon kallar hånfullt Löfven för “vice kung”, andra innehåller vädjanden och krav från familj och politiker.

Kommer artiklarna påverka Löfven, eller är det dövörat som gäller? Det vet vi först efter onsdag, när statsministern lämnar Kina. Nedan sammanfattar jag och citerar från ett tiotal av artiklarna:

Löfven på affärsresa till Kina – krav på att han ska tala klarspråk om diktaturen (Expressen) – Statsminister Stefan Löfven gör en renodlad affärsresa till Kina med en jättedelegation ministrar, myndigheter, organisationer och framför allt företag. Avsikten är att besöket ska ge ordentligt klirr i kassan. Därför avstår Löfven helst från att tala om förtryck, brott mot mänskliga rättigheter och annat som kan irritera värdarna. Vid förra Kinabesöket för två år sedan ville han inte ens kalla Kina för en diktatur. Nu kräver Liberalernas riksdagsledamot Birgitta Ohlsson att statsministern ska tala klarspråk den här gången.

”Hämta hem Gui Minhai från Kina, Löfven” (Svenska dagbladet) – Sedan Kinas president Xi Jinping kom till makten i mars 2013 har ha undertryckt fredlig kritik och oberoende aktivism – bland annat på miljöområdet – med en skoningslöshet som inte har skådats sedan massakern på Himmelska fridens torg 1989. Detta förtryck möjliggörs av det kinesiska kommunistpartiets oerhört starka grepp om makten, det djupt politiserade rättsväsendet och ansökande av en fri press. Att förändra dessa omständigheter är avgörande både för att förhindra framtida fall som Gui Minhais och för att Sverige ska kunna nå de ekonomiska och miljömässiga målen för sina bilaterala förbindelser. Statsminister Stefan Löfven bör tydliggöra Sveriges prioriteringar och den vikt landet fäster vin mänskliga rättigheter för de kinesiska ledarna och allmänheten i båda länderna.

Statsminister Löfven eller vice kung Löfven? (Nerikes Allehanda) – “Den 26 juni reser statsminister Stefan Löfven till Kina. Men är han verkligen Sveriges statsminister under resan? Eller är han en vice kung som reser för att göra reklam för Sverige – och kränga så mycket svenska produkter och tjänster som möjligt? Då gäller det att inte säga något som kan förarga den kinesiska ledningen. Ungefär som när kungen gör offentliga uttalanden.”

Kina måste släppa kidnappad göteborgare (Göteborgs-Tidningen) – Den kinesiska diktaturen har varit mån om att ge bilden av att Gui Minhai, vars Hongkong-baserade förlag publicerar regimkritisk litteratur, inte vill ha någon uppmärksamhet kring sin situation. Han har tillåtits flera samtal med sin dotter Angela Gui, en av årets sommarpratare i Sveriges Radio, och då bett henne att inte skapa opinion för hans frisläppande. I samtalen har han pratat engelska och uppgett att han inte tillåts tala svenska med sin dotter. Under minst två möten med svensk konsulär personal har han även sagt att han inte önskar någon hjälp från Sverige. Det är svårt att ta sådana yttringar som intäkt för Gui Minhais verkliga önskan. Alldeles uppenbart hålls han fängslad mot sin vilja och utan giltigt skäl. Stefan Löfven (S) måste tala klarspråk med Kinas premiärminister och kräva Gui Minhais ovillkorliga frisläppande.

Krav på Löfven inför Kinabesök (TV4, videoinslag) – Inför Stefan Löfvens besök i Kina som inleds i morgon hoppas nu dottern till den bortrövade svenske bokhandlaren i Hong Kong på statsministerns hjälp. Den svenske medborgaren Gui Min-hai hålls på okänd ort efter att han kritiserat kinas elit. Han greps då han planerade att ge ut en bok om president Xi Jinpings kärleksliv. Fallet med den bortrövade bokhandlaren har uppmärksammats i Kina. Han tros vara vid liv men fängslas på okänd ort.

Gui Minhais dotter vädjar till Löfven (Sydsvenskan) – Ämnet mänskliga rättigheter är högaktuellt även nu, på grund av fallet med bokförläggaren Gui Minhai som sedan oktober 2015 sitter fängslad i Kina utan rättegång. “Jag vill att statsministern och delegationen gör sitt bästa för att min far ska släppas omgående. Om han inte släpps hoppas jag åtminstone på att han ska få tillgång till juridiskt ombud, konsulära besök och såklart att jag ska få kontakta honom regelbundet och då prata svenska med honom”, säger dottern Angela Gui till TT.

Vädjan till Löfven om fängslade förläggaren (Expressen) – Var Gui Minhai befinner sig nu och hans fysiska status är helt okänt. Dottern har under en lång tid fört en förtvivlad kamp för att hennes far ska släppas. “Det är svårt att sätta ord på en sådan här upplevelse. Nu har det gått ett år sedan vi senast hördes. Han ringde mig i juni förra året och sa på engelska att jag skulle sluta dra offentlig uppmärksamhet till hans ‘situation’, som han kallade det. Det lät lite som att han läste innantill”, säger Angela Gui. “Jag vet att tjänstemän från svenska ambassaden i Peking träffade honom i september, men nu är det svårt att ens veta om han fortfarande är vid liv.” TT: Hur är det att bedriva den kamp som du så länge tvingats att göra? “Det är tröttsamt. Jag har blivit mycket mer offentlig än jag känner mig bekväm med. Men jag hoppas att det är värt det” TT: Har du upplevt att det politiska trycket på Kina från Sverige har varit tillräckligt? “Jag hoppas alltid så klart att det går att göra mer.”

”Ordnar du så Gui Minhai får åka hem, Löfven?” (Omni) – När Stefan Löfven åker till Kina i morgon uppmanar debattörerna statsministern att samarbeta för att få Gui Minhai fri, eller åtminstone säkerställa att han får ett juridiskt ombud, konsulär hjälp och möjlighet att träffa sin familj. ”Det självklara vore att Gui Minhai kunde följa med statsministern hem den 28 juni. Ordnar du det, Stefan Löfven?”

”Gui Minhai måste släppas ur fängelset. Den svenske förläggarens öde i Kina oklart” (Dagens Nyheter) – Kinas växande censur under Xi Jinping har resulterat i att man nu inte drar sig för att tillämpa sina egna metoder även utomlands, trots att Guis anhållan och fängslande bryter mot även kinesisk lagstiftning. Att den kinesiska regeringen tillåts handla på det här viset är inte bara ett hot mot rättsäkerheten inom Kina utan också globalt. Fler och fler utländska medborgare har under de senaste åren försvunnit för att senare påträffas häktade i Kina, ofta på hemlig ort. Det kanske mest lagvidriga i Kinas behandling av Gui är att hans fängslande tillkännagavs tre månader efter han försvann, i en iscensatt bekännelse på statlig kinesisk tv.

Sverige hoppas kunna öka exporten till Kina (Dagens nyheter) – Regeringen skriver själv på sin hemsida att trakasserier och frihetsberövande mot människorättsförsvarare, advokater och journalister har ökat under 2015 och 2016. Regimen ger sig på både kinesiska och utländska medborgare och använder medier för att kontrollera opinionen. I oktober 2015 kidnappades den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai i Thailand för att sedan föras till Kina. Att han fortfarande är frihetsberövad kommer Sverige ta upp.

Stefan Löfven på statsbesök i Kina (SVT) – Gui har erkänt brottet i kinesisk statstelevision, ett förfarande som bland annat den dåvarande svenska ambassadören och Sveriges utrikesminister kritiserat Kina för. Kina erkänner inte att Gui Minhai är svensk medborgare utan ser honom som kines, och man vill inte heller svara på några frågor kring Guis fångenskap.

Publicerat: Sätt press på Kina, Löfven

I dagens Expressen finns en artikel av mig inför statsminister Stefan Löfvens resa till Kina nästa vecka. Resan är – givetvis – främst inriktad på handel och ekonomiskt utbyte.

Detta sker alltså samtidigt som Kina har hållit en svensk medborgare fängslad utan rättegång i 620 dagar. I ineldningen av artikeln skriver jag att detta knappast hade accepterats om det handlat om något annat land:

Föreställ er att ryska säkerhetsagenter kidnappar en svensk förläggare på semester i Spanien, för att han publicerat böcker som ogillas av Vladimir Putin. Föreställ er sedan att förläggaren hålls fängslad i över 600 dagar utan rättegång, berövad möjligheten att träffa vare sig familj eller advokater. Föreställ er slutligen att Sveriges statsminister åker till Ryssland med en näringslivsdelegation, utan att ta upp fallet när han träffar den högsta politiska ledningen i Moskva.

Om Ryssland byts ut mot världens största handelsnation Kina så är detta exakt vad som sker. För när Stefan Löfven besöker Kina på måndag är det 620 dagar sedan Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter i sin thailändska semesterbostad. Med på resan är flera statsråd samt en näringslivsdelegation som är en del av regeringens exportfrämjande satsning “Team Sweden”. Löfven ska även tala vid World Economic Forum. Det handlar alltså om en ren affärsresa.

Artikeln innehåller även kommentarer från Utrikesdepartementets kansliråd. Han säger att Sverige ser allvarligt på fallet, men vill inte ge något rakt svar på huruvida Löfven eller någon annan i delegationen avser ta upp fallet med Gui Minhai under resan till Kina.

Jämförelser är här relevant. För den brittiska regeringen reagerade starkare när Kina även kidnappade Gui Minhais kollega som hade brittiskt pass. Och vad gäller journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson, som fängslades i Etiopien 2011, så behandlade Sverige efter ett par månade fallet som en politisk snarare än en konsulär fråga:

Aktivisten Peter Dahlin – den andre svensken som tvingats “erkänna” på CCTV – ifrågasätter hur Sverige kan behandla en illegal kidnappning i ett tredje land som en konsulär fråga. När Gui Minhais kollega Lee Bo kidnappades hösten 2015 utmanandes Kina öppet av Storbritannien, eftersom Lee Bo hade brittiskt pass. Utrikesministern klargjorde offentligt att det handlade om en allvarlig överträdelse, och stod vid Lees sida trots att även han tvingats avsäga sig sitt brittiska medborgarskap. I dag är Lee Bo en fri man.

I sin bok “Tyst diplomati” (2014) berättar Jens Odlander, Sveriges tidigare ambassadör i Etiopien, hur fängslandet av journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson först behandlades som ett konsulärt ärende, men efter några månader gjordes till en storpolitisk fråga då den tysta diplomatin inte gav önskat resultat. I dag är även Schibbye och Persson fria.

Men vad gäller Kina – som är en viktigare och mer lättretad handelspartner än Etiopien – så verkar svenska myndigheter inte vara beredda att sätta samma press för att sätta sin medborgare fri.

Artikeln innehåller även en kommentar från Guis dotter Angela Gui, som tycker att det efter drygt 600 dagar är dags att ta upp hennes fars fall i officiella sammanhang.

Varken hon eller Utrikesdepartementets kansliråd har sett något livstecken från Gui Minhai sedan i september i fjol, och tidigare i år ifrågasatte den kinesiska författaren om Gui ens är vid liv längre.

Men kommer det talas officiellt om Gui Minhai nästa vecka? Tveksamt. I en videointervju med Nerikes Allehanda ville Stefan Löfven inte svara på huruvida han avser ta upp Guis fall under sin resa till Kina.

Och i en lång artikel i Sydsvenskan nämner handelsminister Ann Linde – som är med på resan till Kina – termen “mänskliga rättigheter” två gånger, och “Gui Minhai” noll gånger.

Läs hela min artikel här nedan, i större version via Scribd eller på Expressens hemsida.

Den ständigt växande idrotten i Kina

OBS: Artikeln presenteras i samarbete med Agency Island

Att Kina växer och blir större inom nästan alla områden är ingen hemlighet. Som den nästa största ekonomiska makten i världen som varje år närmar sig förstaplatsen ,USA, så är Kina utan tvekan en supermakt. Med hela 70 medaljer i sommar-OS 2016, varav 26 guld, så är det ett faktum att även inom idrott så är Kina en supermakt.

Kina har traditionellt sätt alltid varit världsledande inom kampsport och kanske är det just detta de flesta associerar Kina med när det kommer till sportsliga sammanhang. Förutom kampsporter så lyckades Kina ta en mängd medaljer inom simning, gång, tyngdlyftning, dykning och bordtennis. Vad många inte vet är att sporter som är väldigt populära i västvärlden, som fotboll och basket, även är extremt populära i Kina.

Vi förknippar ofta basket med långa människor och det finns en allmän uppfattning att de flesta asiater är kortvuxna. Trots detta så är basket en oerhört populär sport i Asien, inte minst i Kina. Med över 300 miljoner aktiva spelare så är basket populärare i Asien än någon annanstans i världen. Yao Ming är den mest framgångsrika kinesiska spelaren någonsin och blev utvald till NBA All-Stars hela åtta gånger. Just Yao Ming bryter verkligen stereotypen om kortvuxna asiater, då när han drog sig tillbaka år 2011 så var han den längsta spelaren i NBA med sina 229 centimeter.

Trots basketens enorma populäritet så är det ändå fotboll som är den mest beskådade sporten i Kina. Med flera nationella ligor så är fotbollen en enorm sport i Kina. Hong Kong och Macau har sina egna ligor och landslag. Macau är mest känt för sin enorma kasino-verksamhet, ofta kallat ”Hasardspelens huvudstad”. Med tanke på att Macau har mycket högre omsättning än Las Vegas, till stor del på grund av de enorma insatserna, så bör de flesta icke-miljonärer välja ett nätbaserat live casino istället. Det satsas väldigt mycket pengar för främjandet av fotboll inom landet och det kinesiska fotbollsförbundet har funnits redan sedan 1949. Tyvärr så har Kina inte lyckats hitta någon internationell framgång inom fotbollen. Herrlandslaget är för nuvarande rankade på plats 81 i världen medan damlandslaget är rankade som plats 13.

En av anledningarna till att Kina gör så bra ifrån sig kan vara att dom har en nationell motsvarighet till de olympiska spelen. Med väldigt många likheter så hålls vart fjärde år ”The National Games of The People’s Republic of China” vilket delvis kan förklara att Kina så konsekvent lyckas göra bra ifrån sig under OS.

Publicerat: Reportage om tortyr mot Kinas advokater

I senaste numret av svenska advokatsamfundets medlemstidning Advokaten finns ett långt reportage om mig om den utbredda tortyren mot människorättsadvokater i Kina.

President Xi Jinpings kampanj för att tvinga Kinas civilsamhälle att rätta in sig i ledet kulminerade sommaren 2015, då närmare 300 advokater och aktivister greps i ett enda svep.

Flera av dem sitter fortfarande fängslade utan rättegång, och som jag skildrar i artikeln så har många av de som släppts utsatts för grymmast tänkbara tortyr:

Efter att Li Heping dömts till ett villkorligt fängelsestraff under en hemlig rättegång vid slutet av april, kunde han slutligen återse sin familj efter att ha varit inlåst i drygt 600 dagar. Men det var en förändrad man som kom tillbaka hem. Tortyren hade fått Li Heping att ”åldras 20 år” enligt vänner. Hans fru var chockad över att knappt känna igen sin utmärglade make, vars kvarvarande hår blivit helt vitt.

Under fångenskapen hade Li Heping utsatts för tvångsmedicinering, svält, misshandel, elchocker, sömnbrist och dödshot. Vid ett tillfälle låstes fot- och handleder fast en hel månad i sträck med bojor som sin tur länkades samman av en kort järnkedja. Anordningen gjorde att Li Heping inte kunde räta på kroppen ens i liggande ställning.

Och då var Li Heping ändå vid bättre tillstånd än sin bror, Li Chunfu, även han människo­rättsadvokat som försvann sommaren 2015 och släpptes tidigare i år. Li Chunfu kunde då inte tala i hela meningar, muttrade ofta för sig själv och diagnostiserades snart med schizofreni.

Tortyr har alltid förekommit inom det kinesiska rättsväsendet. Men tortyren har under de senaste nått nya höjder i och med systematisk användning inte bara mot aktivister, utan även mot delar mot själva rättsväsendet då man också torterar landets advokater.

Tortyren möjliggörs vidare av en ny form av anhållan som kallas “övervakning på bestämd ort”, och innebär att polis eller säkerhetstjänst kan hålla en misstänkt individ helt isolerad från omvärlden i upp till sex månader. (Och ofta försvinner de misstänkta längre än så.)

Denna övervakningsform bryter mot flera internationella lagar och har upprepade gånger fördömts av såväl FN som internationella organisationer och flera diplomatiska beskickningar. Trots detta fortsätter Kina att använda “övervakning på bestämd ort” för att plocka in besvärliga individer utan någon som helst juridisk process.

Även två svenskar – Gui Minhai och Peter Dahlin – har anhållits under dessa premisser. Dahlin beskriver situationen närmare i artikeln, som även innehåller kommentarer från Gabriella Augustsson, ambassadråd vid Sveriges ambassad i Peking, som inte svara rakt ut på om Sverige planerar fördöma övergreppen mot kinesiska advokater eller Gui Minhai.

Läs artikeln direkt här nedan, i större version via Scribd eller som text på Advokatens hemsida.

EU oförmöget att kritisera Kina om mänskliga rättigheter

När EU blev till så var det främst av två anledningar. Dels skulle unionen förhindra nya storskaliga krig på kontinenten. Vidare var tanken att Europas många länder tillsammans skulle få en starkare röst i omvärlden, vilken kunde användas för att försvara europeiska värderingar som demokrati och mänskliga rättigheter.

Den senaste månaden har det blivit uppenbart att målsättning nummer två till stor del misslyckats. I går rapporterade bland annat Reuters hur EU för första gången inte kunnat leverera ett gemensamt uttalande vid FN:s råd för mänskliga rättigheter, eftersom Grekland motsatte sig kritik av Kina på denna punkt.

Uttalandet skulle bland annat kritisera den pågående kampanjen mot civilsamhället i Kina, som enligt många internationella organisationer är den värsta sedan efterdyningarna av massakern vid Himmelska fridens torg 1989. Men eftersom det är nödvändigt att alla 28 medlemsstater är med på uttalandet, så uteblev kritiken helt och hållet.

Uttalandet – som skulle ha offentliggjorts i Geneve i torsdags – är av en typ som gör det möjligt för EU:s medlemsstater att tillsammans uppmärksamma övergrepp mot mänskliga rättigheter, snarare än att som ensam nation lyfta dessa frågor och därmed riskera ekonomiska repressalier från Kina.

Diplomater som Reuters talat med säger att Greklands beslut kraftigt underminerar såväl EU:s status som förespråkare av mänskliga rättigheter, som den allmänna kampen för dessa i Kina. Så varför motsatte sig då Grekland det gemensamma uttalandet?

Enligt grekerna själva hade uttalandet varit “kontraproduktivt”, och man ser hellre att ämnet tas upp med Kina i andra sammanhang. Men den verkliga anledningen tros hänga samman med den allt närmare ekonomiska relationen mellan de båda länderna, påpekar bland annat The Guardian:

Greece’s decision was directly attributed to huge Chinese investments in the economically depressed country. China’s biggest shipping company, Cosco, bought a 51% stake in Piraeus, Greece’s largest port, for €280.5m last year as part of plans to make the country a shipping hub between Asia and eastern Europe.

Earlier this month Piraeus also teamed up with the port of Shanghai in a deal that will see goods and container shipping between the two soar. Beijing has also acquired a 51% share of Greece’s public power corporation’s grid operator.

Under the leftist government of Alexis Tsipras, the prime minister, Sino-Greek relations have improved dramatically in recent years, and senior communist party officials have made regular visits to Athens.

Diplomater som Reuters talat med understryker även det ovärdiga i att Greklands beslut kom just efter att eurozonens finansministrar förra veckan gått med en ny runda nödlån till grekerna för att landet ska kunna undvika statsbankrutt.

Men detta är inte första gången i år som EU misslyckats med att gemensamt kritisera de tilltagande övergreppen mot mänskliga rättigheter i Kina. Det är faktiskt tredje gången på mindre än en månad, varnar Human Rights Watch för i dag:

The EU and its member states have committed to throw the EU’s “full weight behind advocates of liberty, democracy and human rights throughout the world,” and the groups have long urged that the EU demonstrate a unified, unambiguous position on human rights in China as the situation there has deteriorated.

Yet, at a summit in Brussels on June 1-2, the EU Council and Commission presidents in public did not forcefully condemn China’s deteriorating human rights situation, nor call for the release of political prisoners, including EU citizens. The EU also did not mark the anniversary of the Tiananmen Square massacre on June 4. And the EU and its member states on June 15 did not deliver a statement under agenda item 4 in the United Nations Human Rights Council – a first for the EU, whose statements over a decade at the council have generally sent a message of solidarity to activists and of warning to Beijing by denouncing the Chinese government’s crackdown on critical voices and persistent violations of basic freedoms.

“On three occasions over three weeks the EU demonstrated no intention, compassion, or strategic vision to stem the tide of human rights abuses in China,” said Sophie Richardson, China director at Human Rights Watch. “The EU should not further harm its credibility, but rather redirect its efforts toward bringing meaningful change to China.”

På grund av denna oroande trend uppmanar Human Rights Watch – tillsammans med sex andra internationella organisationer – att EU ställer in nästa runda av den årliga konferensen “EU-China Human Rights Dialogue” som ska hållas i Bryssel 22-23 juni.

Under de nuvarande omständigheterna, när EU inte ens kan samsas om den mest grundläggande kritiken mot Kina på detta område, så riskerar “EU-China Human Rights Dialogue” att tjäna som ett billigt alibi för europeiska ledare som vill undvika att ta upp besvärliga frågor med Kina i andra sammanhang.

Reuters noterar att Ungern tidigare flera gånger motsatt sig gemensamma uttalanden som kritiserar utvecklingen gällande mänskliga rättigheter i Kina under president Xi Jinping. Liksom Grekland så är Ungern en stor mottagare av kinesiska investeringar, och dess auktoritära president Victor Orban är knappast heller någon helhjärtad demokratisk förkämpe.

Därmed har Kina lyckats tygla EU på samma vis som den asiatiska motsvarigheten ASEAN. Inte heller ASEAN lyckats längre särskilt ofta komma med några kraftiga gemensamma uttalanden mot Kina, då dessa ofta blockeras av Kambodja eller Laos, vars båda auktoritära regeringar är beroende av kinesiskt kapital.

Och som jag skrev här på InBeijing förra veckan så ökar även Kinas politiska inflytande i FN mycket snabbt; ett inflytande som under det senaste året allt oftare använts i politiska syften.

Kina vill minska FN:s ansvar för mänskliga rättigheter

Förra veckan varnade Human Rights Watch för att Kina försöker skära ner på FN:s aktiviteter vad gäller översyn av mänskliga rättigheter.

I en text med rubriken “China Pushes to Cut UN Human Rights Posts” beskrivs organisationen hur Kina under pågående budgetförhandlingar vill minska antalet FN-personal som jobbar med denna fråga:

Behind closed doors, China is pushing to defund UN human rights officers at UN missions. It’s mostly happening under the radar. Very few journalists cover the UN budget consultations. Yet numerous diplomats who follow the budget talks told Human Rights Watch that a basement conference room has become a site for hotly contested “horse trading” over the future of human rights monitoring in UN peacekeeping. They spoke on condition of anonymity, saying it was important to highlight what China is trying to do.

Kina, med stöd av Ryssland och en mindre samling icke-demokratier, vill exempelvis dra tillbaka de 19 experter på mänskliga rättigheter som FN just nu har i Centralafrikanska republiken för att kartlägga övergrepp mot kvinnor och barn.

Även i Kongo, Mali och Sydsudan vill Kina dra tillbaka denna slags experter, enligt diplomater som medverkat i FN:s budgetförhandlingar.

Och Kina har all anledning att minska FN:s arbete på detta område. FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter ger nämligen regelbunden kritik till Kina vad gäller exempelvis flera ny lagar som instiftats under Xi Jinping, samt behandlingen av etniska minoriteter i landets västra delar.

FN:s kommission mot tortyr har också på senare år kritiserat Kina för allt mer regelbunden tortyr mot misstänkta brottslingar i jakt på bevis. Kommissionen har även kritiserat Kina för behandlingen av de cirka 250 aktivister och människorättsadvokater som kidnappades eller greps sommaren 2015.

Kina har länge spelat en relativt tillbakadragen roll i FN, men har under de senaste åren börjat skjuta till mer pengar och fredstrupper, vilket jag beskriver närmare i min senaste bok “Det nya Kina“:

Ända sedan Kina övertog Taiwans permanenta plats i FN:s säkerhetsråd 1971 har landet spelat en marginell roll jämfört med andra rådsmedlemmar. Så sent som 2010 bistod Kina endast med 67 miljoner dollar eller 3 procent av FN:s inkomster. 2015 var summan 140 miljoner dollar eller 5 procent, vilket var samma andel som Storbritannien och Frankrike. Senast 2018 beräknas Kina bli FN:s största bidragsgivare. Human Rights Watch konstaterade dock i sin årliga rapport januari 2016 att Kina trots detta ännu inte spelar en synbart större roll i exempelvis FN:s råd för mänskliga rättigheter men att man i bakgrunden blockerat närmare granskning av övergrepp i länder som Nordkorea, Syrien, Iran, Vitryssland och Ukraina.

Vidare sågs internationella fredsbevarande styrkor länge av Kina som en metod att blanda sig i andra länders inre angelägenheter, något som Peking än i dag motsätter sig. Men under 2015 har antalet kinesiska militärer och poliser under FN-flagg icke desto mindre ökat till 3 000. Då Xi Jinping i september 2015 talade inför FN:s generalförsamling ville han utöka antalet trupper till 8 000 som dessutom ska utgöra en permanent kinesisk fredsstyrka. Han ville även utbilda 5 000 soldater från andra länder att ingå i denna styrka.

Inom detta område har Kina ett särskilt stort intresse för Afrika. Då landet våren 2015 skickade sina första fredsbevarande styrkor utomlands var det i form av en infanteribataljon till Sydsudan, där man även är den största utländska investeraren i landets rika oljefält. Inför FN i september sade sig Xi vilja satsa 100 miljoner dollar på att upprätta en insatsstyrka inom ramen för afrikanska unionen, och dessutom skicka en kinesisk helikopterbataljon till kontinenten.

Human Rights Watch påpekar vidare det farliga med att Kinas inflytande i FN ökar medan landet befinner sig i “den största kampanjen mot civila rättigheter” sedan massakern vid Himmelska fridens torg 1989.

Donald Trumps presidentskap ger samtidigt kineserna en hans att öka sin makt i FN ordentligt, eftersom Trump vill skära ner USA:s anslag till organisationen. Därmed får Kina mer att säga till om i de pågående budgetförhandlingarna.

Det råder vidare ingen tvekan om att Kina avser att i alla fall delvis använda denna makt för sina egna politiska syften. De båda FN-organen World Health Association och International Civil Aviation Organization har nu kinesiska ordföranden. Sedan Taiwan fick en ny regering har landet nämligen utestängts från dessa två FN-organ, trots att man tilläts medverka som observatör under Taiwans förra och mer Kina-vänliga regering.

I fallet med World Health Association så utsågs Nordkorea som en särskild “ambassadör” vid organets årliga stormöte förra månaden, samtidigt som Taiwan alltså inte fick delta överhuvudtaget.

Det har även dykt upp flera rapporter om hur Interpol, som nu har en kinesisk ordförande, ofta används för att utlysa internationella efterlysningar mot individer som den kinesiska staten av olika anledningar vill arrestera.

Om Kina tillåts får mer inflytande i FN kan vi alltså räkna med att organisationen tvingas fokusera allt mindre på mänskliga rättigheter, samt att många av dess organ allt oftare kommer användas för att tillgodose det kinesiska kommunistpartiets politiska mål.

Relaterad läsning: “China’s Rights Abuses Infect UN” (Human Rights Watch, maj 2017)

Publicerat: Min intervju med Peter Dahlin

Tidigare i år var jag i Chiang Mai och besökte Peter Dahlin för intervjuer till mitt pågående bokprojekt. Dahlin flyttade till norra Thailand efter att han utvisades från Kina i januari 2016. Innan dess blev han kidnappad av kinesiska säkerhetsagenter och spenderade 23 dagar i ett av landets så kallade “svarta fängelser”.

Magasinet Amnesty Press har nu valt att publicera delar av min intervju på sex sidor i sitt senaste nummer, vilket därmed är den längsta intervjun som Dahlin gett till svenska media.

I artikeln pratar Peter om såväl sitt arbete med människorättsadvokater i Kina, som säkerhetspolisens räd mot hans hutongbostad i Peking en kall vinternatt i januari. Vi får veta hur hans NGO var organiserad, samt hur han behandlades under fångenskapen.

Han berättar närmare om vilka metoder som användes under de långa förhören och vilken taktik Peter hade för att bemöta förhörsledarna. Han passar även på att dela ut en känga till ambassaden för deras hantering av hans eget och Gui Minhais fall.

Läs hela intervjun nedan, i större version via Scribd eller genom att ladda ner hela senaste numret av Amnesty Press via deras hemsida:

Freedom House: Kina, Ryssland legitimerar auktoritärt styre

Varje år rankar en NGO vid namn Freedom House världens länder i ett frihetsindex, och årets rapport är ingen rolig läsning. Detta är elfte året i rad som Freedom House noterar en minskad personlig frihet globalt, och endast 45 procent – alltså en minoritet – av världens länder rankas nu som “fria”.

Detta största enskilda fallet i rankingen står Turkiet för. Landet går från “delvis fritt” till “inte fritt” efter att president Recep Tayyip Erdogan arresterat dissidenter på löpande band och infört en rad nya repressiva lagar sedan försök till en statskupp ägde rum där förra året. Även Donald Trumps valseger i USA framhålls som negativ för friheten där.

Men särskild oro uttrycks över faktumet att ledare i redan auktoritära stater ytterligare stärker sitt greppet om makten, samtidigt som väpnade konflikter i Mellanöstern och politisk turbulens i etablerade demokratier avleder den internationella uppmärksamheten.

I den inledande text som sammanfattar rapporten påpekar Freedom House hur “Kina, Ryssland och andra auktoritära stater” därför har att tjäna på kaos i demokratier, som de facto kan använda detta kaos för att legitimera sitt eget politiska system. Under rubriken “radicalizing authoritarian states” står att läsa:

In China, the Communist Party regime led by President Xi Jinping tightened its grip with the adoption of new laws and regulations on cybersecurity, foreign nonprofits, and religious affairs. Heavy sentences handed down to human rights lawyers, microbloggers, grassroots activists, and religious believers dealt an additional blow to those seeking to improve conditions in the country.

As Xi consolidated his personal power, moving rapidly away from the existing pattern of collective leadership within the party elite, he sought to enforce greater ideological discipline through a propaganda campaign that forbade intraparty dissent and relentlessly criticized “Western” democratic values. The regime also advanced plans to introduce a “social credit” system that would connect each citizen’s financial, social, political, and legal data to produce a single numerical rating of his or her behavior and trustworthiness. A misstep in one area would presumably have repercussions in every other aspect of an individual’s life.

Beijing’s growing intolerance for individual autonomy at home was mirrored by its intrusions into the affairs of neighboring societies. The leadership issued an unprecedented ruling on Hong Kong’s Basic Law with the aim of preventing pro-independence and prodemocracy politicians from taking their seats in the self-governing territory’s legislature. The Chinese government similarly adopted a hostile attitude toward Taiwan after the local opposition party, which opposes unification with China, swept to victory in presidential and parliamentary elections. And Beijing has intensified its pressure on governments in the region to return those who have fled China to escape persecution, especially members of the Uighur Muslim minority.

Under denna utveckling hamnar demokratier som Taiwan och i de baltiska staterna under allt större press. Kinas ambition att exportera auktoritära värderingar kan alltså redan ses genom kraftigt minskade personliga friheter i Hongkong:

I tio länder/områden varnar Freedom House för en särskilt negativ trend som måste uppmärksammas. Två av dem är Kina och Hongkong.

Rapporten från Freedom House är bara en av många varningsklockor som kommit angående utvecklingen i Kina sedan Xi Jinping blev president 2013. Andra internationella organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch, Reportrar utan gränser och flera FN-organ pekar på en snarlik utveckling.

Torts detta hamnar den oroande utvecklingen i Kina ofta i skymundan. Detta beror dels på okunskap och ökat fokus på USA och Mellanöstern, men även på en effektiv och påkostad kinesisk propaganda som framställer landet i positiv dager och försöker tysta även utländska kritiker.

Som Taiwan Sentinel skrev tidigare i veckan, så blir det allt vanligare att inte bara andra länders politiker, utan även akademiker och journalister blir utmålade som fientliga mot Kina eller för att ha en “kalla kriget-mentalitet” genom att uppmärksamma vad som sker.

Till och med här på min blogg har jag fått kritik av en handfull personer – såväl på svenska som på engelska(!) – för att endast belysa “negativa aspekter” av vad som sker i Kina.

Men dessa kritiker vet givetvis mycket lite om vad som händer jämfört med de ovanstående internationella organisationerna, som alla skickar varningssignaler om den repressiva utvecklingen i Kina.

Därför kommer jag fortsätta bevaka den politiska, samhälleliga och kulturella utvecklingen i Kina efter vad som egentligen sker – inte efter vad kinesiska myndigheter eller personer med särskilda kopplingar till Kina säger åt mig att göra.

Hela rapporten från Freedom House för Kina finns att läsa här, och inledningen lyder som följer:

The ruling Chinese Communist Party (CCP) has tightened its control over the media, religious groups, and civil society associations in recent years. A renewed push for party supremacy and ideological conformity has undermined rule of law reforms and curtailed civil and political rights. The state president and CCP leader, Xi Jinping, is consolidating personal power to a degree not seen in China for decades. Faced with a slowing economy, the leadership continues to cultivate nationalism, including hostile anti-Western rhetoric, as a pillar of legitimacy. China’s budding civil society and human rights movements have struggled in the midst of a multiyear crackdown.

Sammantaget tilldelas Kina 15 poäng på skalan 0-100. Det är i absoluta bottenskicket, på samma poäng som Kuba, men efter såväl Ryssland som Iran och Kongo:

Är det läge att satsa på Kina med CFD:er?

OBS: Artikeln publiceras i samarbete med Mary Plitt

Med en CDF så kan man tjäna pengar på att korrekt analysera och förutspå hur en aktie eller annan tillgång kommer att utvecklas. Det här är ett spännande koncept som gör det möjligt att använda kunskaper om marknader till att göra en förtjänst. Många blickar mot Kina, och det finns en hel del information att få om detta lands ekonomiska utveckling. Landet står för världens största ekonomi och är Sveriges främsta partner för handel i Asien. Med tanke på att Kina under senare år har intagit rollen som en av de viktigaste konsumentmarknaderna i världen så kan man förstås fundera lite om det nu är läge att satsa på kinesiska tillgångar med CDF:er.

Handel med CFD:er

CDF står för Contracts for Difference och här är det värdet på en underliggande tillgång som man fokuserar på. Tillgången kan vara en aktie, en råvara, valuta eller kanske ett räntepapper. CDF handel skiljer sig en hel del från att handla direkt med en aktie på aktiemarknaden. Man har till exempel säkerhetskrav och det gör att man kan lägga mer i en position än vad det egna kontot är värt. Detta ökar förstås risken, men om man väljer att handla CDF:er med en seriös aktör som CMC Markets så får man bra villkor.

Just CMC Markets har fått flera olika priser och de har varit verksamma i över två decennier så det finns en hel del erfarenhet att luta sig mot. Det är klart att man har stor nytta av att välja en säker och seriös plattform för handel med CDFs, men hur säkert är det att satsa på kinesiska tillgångar?

Trenden på den kinesiska marknaden

Visst kan man säga att det går bra för kinesiska företag och för den kinesiska marknaden. Under senare år så har priserna på kinesiska exportvaror ökat en aning. Samtidigt så har man kunnat se att kvaliteten på varorna som kommer från landet har blivit bättre. Det är en intressant kombination. Då RMBn har stigit mot dollarn så har vissa prishöjningar skett vilket inte gillas av alla. Men för europeiska kunder så har det stundtals faktiskt varit så att dollarns förändrade status har lett till prissänkningar.

Ska man handla med CDF på en kinesisk tillgång så är det precis som alltid mycket viktigt att man förstår hur det går för den. Det är inte svårt att få information om detta. På Bloomberg Markets så kan man få uppdaterad information om hur kinesiska storföretag som till exempel PetroChina Ltd rör sig. Men det är klart att det kan ta lite tid innan man greppar situationen och verkligen kan analysera på rätt sätt.

Liksom alltid med aktiehandel så är det så att man måste ha ett genuint intresse i botten. Då det kan röra sig om rätt så stora pengar med CDF handel så kan man inte chansa hur som helst. Det här är absolut inte samma sak som binära optioner. Vill man försöka tjäna pengar på det som händer på den kinesiska marknaden just nu så bör man alltså vara en person med god förståelse för detta, annars kan det bli dyrt!

Stefan Löfven besöker Kina en andra gång

I går meddelade regeringskansliet att statsminister Stefan Löfven besöker Kina 26-28 juni, där han bland annat kommer träffa premiärminister Li Keqiang och tala vid World Economic Forum.

Han får sällskap av flera statsråd, inklusive närings- och innovationsminister Mikael Damberg samt EU- och handelsminister Ann Linde.

Med på resan är en även en näringslivsdelegation med fokus på grön innovation och hållbarhet. Svenska dagbladet beskriver statsministerns följe som “en delegation med företag och myndigheter med kompetens som efterfrågas i Kina”.

Fokus kommer alltså nästan uteslutande ligga på ekonomi och handel, vilket även var fallet när Stefan Löfven senast besökte Kina vid slutet av mars 2015. Icke desto mindre kom en stor del av frågorna från svensk press den gången att handla om politik och statsskick, med anledning av att utrikesminister Margot Wallström samma månad kallat Saudiarabien för “diktatur” på grund av bristande mänskliga rättigheter.

Vad gäller Kina så vägrade dock såväl Wallström som Löfven att kalla landet för diktatur, vilket jag beskriver närmare i min senaste bok “Det nya Kina“:

Riksdagens utrikespolitiska debatt i februari 2015 kom främst att handla om Palestina och Saudiarabien, men utrikesminister Margot Wallström hann i alla fall med att säga att hon vill se en ”uppriktig dialog” om mänskliga rättigheter med Kina. Men då statsminister Stefan Löfven i slutet av mars samma år besökte Kina, vägrade Margot Wallström i en intervju med nyhetsbyrån TT att kalla landet för en diktatur. ”Jag förstår att det är frestande att komma med sådana frågor och lista alla olika länder. Jag tycker inte att vi ska göra det”, blev utrikesministerns svar på en rak fråga om huruvida Kina är en diktatur.

Tidigare samma månad hade hon dock inte haft några bekymmer med att kalla Saudiarabien för en diktatur, samt att förknippa landet med ”medeltida tortyr” och brist på mänskliga rättigheter. I en snarlik formulering sade Löfven till svensk media under sin Kinaresa att den svenska utrikespolitiken ”inte syftar till att sätta etikett på länder”. På samma raka fråga nöjde han sig med att kalla Kina för ”en enpartistat utan allmänna val”. Då det gällde mänskliga rättigheter sade en pressad Löfven att Sverige genom åren diskuterat denna fråga med Kina, och ”kommer fortsätta med det på ett sätt som passar båda länder”.

Månaden innan hade statsministern dock en långt mer behaglig intervju med Kinas statliga tv-nätverk CCTV, där han talade varmt om möjligheterna till utökat samarbete med Kina inom områden som miljöteknik. Han passade också på att framhålla Sveriges historiska särställning med regimen i Peking genom att påminna om ”65 år av goda diplomatiska relationer” mellan länderna. (Sverige blev 1950 ett av de första länderna att erkänna Folkrepubliken Kina under kommunistiskt styre.) I ett försök att sporra samarbetet talade statsministern även om det ”nyttiga handelsutbyte” som Sverige och Kina åtnjutit sedan 1600-talet, och passade även på att avlägga en nyårshälsning på kinesiska.

Nu har det dock hänt en hel del sedan mars 2015. Senare samma år blev den svenska förläggaren Gui Minhai kidnappad av kinesiska agenter i Thailand. Och bara några månader senare kidnappades även den svenska aktivisten Peter Dahlin från sitt hem i Peking.

De båda svenskarna hölls sedan isolerade från omvärlden under anhållningsformen “residential surveillance on a designated location“, som bryter mot flera internationella lagar och bestämmelser.

De tvingades även till förödmjukande, framtvingade erkännanden på Kinas statliga tv CCTV – samma nätverk genom vilket Löfven just hade framfört en nyårshälsning på kinesiska.

Medan Peter Dahlin utvisades efter drygt 23 dagar i ett av Kinas “svarta fängelser”, så har Gui Minhai nu hållits inlåst i 597 dagar utan möjlighet att träffa vare sig advokat eller familj.

Och trots upprepade förfrågningar så har Sveriges ambassad endast fått träffa honom två gånger, senast i september i fjol. Murong Xuecun, en av Kinas mest kända regimkritiska författare, ifrågasatte tidigare i år i en intervju med Expressen huruvida Gui fortfarande var vid livet.

Vid sidan av detta så har Kina sedan Stefan Löfven var där sist ökat trycket mot landets civilsamhälle, vilket kulminerade i och med ett jättelikt tillslag sommaren 2015 där cirka 300 aktivister och advokater försvann i ett enda svep. Många av dem utsattes sedan för tortyr, och flera sitter fortfarande inspärrade utan rättegång.

Svenska myndigheter känner givetvis till detta. På regeringskansliets hemsida finns en rapport vid namn “Kina – Mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer 2015-2016” med följande introduktionstext:

Kina är en enpartistat utan allmänna och fria val. Politisk opposition är inte tillåten. Statsapparaten genomsyras av kommunistpartiet. Rättsväsendet är underställt kommunistpartiets kontroll. Författningen garanterar allmän åsikts-, yttrande-, tryck-, förenings-, mötes-, demonstrations- och religionsfrihet, men i praktiken är samtliga friheter inskränkta i varierande grad. Situationen för de medborgerliga och politiska rättigheterna är allvarlig.

Samtidigt som antalet civilsamhällesorganisationer har ökat har det blivit svårare att bedriva verksamhet på ett sätt som ifrågasätter eller utmanar kommunistpartiets officiella linje. Flera lagar med koppling till nationell säkerhet har antagits, bland annat lagen om civilsamhällesorganisationers verksamhet i Kina. Gemensamt för lagstiftningen är att det saknas klara definitioner, vilket ger utrymme för oförutsägbart genomförande. Trakasserier, frihetsberövande och våld mot människorättsförsvarare, advokater och journalister har ökat under 2015 och 2016. Offentliga erkännanden via tv-sändningar förekommer. Detta gäller inte bara kinesiska medborgare utan också utländska. Media används för att kontrollera och styra opinionen.

regeringskansliets hemsida står även att Sverige i sina diplomatiska förbindelser med Kina vill “stödja framväxten av ett kinesiskt civilsamhälle, vilket på sikt även främjar demokratiseringen och respekten för de mänskliga rättigheterna.”

Regeringskansliet skriver även att Stefan Löfven under sin resa till Kina, förutom näringslivsföreträdare, även ska träffa “civilsamhällets aktörer”.

Mot denna bakgrund måste det vara givet att Löfven avser träffa i alla fall någon från de delar av civilsamhället som råkat ut för de ökade trakasserier som regeringskansliet själva beskriver enligt ovan, snarare än endast företrädare från exempelvis Kinas enda och statligt kontrollerade fackförening.

Vidare är det självklart att Löfven, upprepade gånger och på högsta nivå, måste kräva att Gui Minhai släpps fri, eller åtminstone att hans fall hanteras i enighet med lagen genom juridisk representation och en öppen rättegång.

Antingen måste detta ske. Eller så behöver regeringskansliet ändra texterna på sin hemsida, och sluta hymla med att man i relationen med Kina helt har slutat bry sig om mänskliga rättigheter och endast fokuserar på möjlig ekonomisk profit.

Relevant läsning:

Sverige allt tystare om mänskliga rättigheter i Kina” (SVT, december 2016)
Sverige kan göra mer för Gui Minhai” (SVT, oktober 2016)

28 år sedan massakern vid Himmelska fridens torg

I dag är det 28 år sedan som Kinas myndigheter bestämde sig för att krossa protesterna vid Himmelska fridens torg med våld. Hundratals, sannolikt tusentals, personer miste livet då militären sattes in mot obeväpnade demonstranter inte bara i Peking utan även i dussintals andra städer runtom i Kina.

Ämnet är fortfarande tabu i Kina i dag, där 4 juni varje år föregås av stärkta säkerhetskontroller och upptrappad internetcensur. De som på något vis vill uppmärksamma händelsen eller minnas offren måste räkna med problem. Varje år sätts flera aktivister i husarrest kring denna tid, och inte ens mödrarna till de döda studenterna tillåts besöka deras gravar eller på andra vis uttrycka sorg.

Vidare så lärs massakern vid Himmelska fridens torg inte ut i skolorna, och böcker eller internetsidor som behandlar frågan är förbjudna eller censurerade i landet.

Detta rimmar givetvis illa med Kinas ambition att öka sitt globala inflytande och framstå som en ansvarsfull ledarnation i internationella sammanhang. Det skapar även problem för regimens trovärdighet då man med historiens hjälp exempelvis försöker svartmåla Japan eller rättfärdiga sina territoriella krav i Sydkinesiska havet.

Detta uppmärksammar Amnesty International i dag i en viktigt text. Där påpekas att det kinesiska ledarskapet ofta framhåller landets 5 000 år gamla historia och kultur, men samtidigt inte har några problem med att förfalska historien så det passar deras syften:

On the world stage, Chinese leaders boldly assert that history should be viewed objectively, and all parties should acknowledge past human rights violations, no matter how painful it may be to do so.

When responding to a bilateral agreement between the governments of Japan and South Korea in December 2015 concerning the sexual slavery system of Japan’s Imperial Army before and during World War II, Chinese authorities noted people needed a “…full and objective picture of that part of history and [to] stop the tragedy from repeating itself.”

Most recently, controversy erupted in Japan when a kindergarten was accused of indoctrinating its students with a “right-wing, imperial curriculum”. The school was said to have used discriminatory language towards Chinese people and ethnic Koreans who were brought to Japan during World War II.

A spokeswoman for China’s Foreign Ministry was quick to declare that the episode “once again exposes how in Japan there exists a force that is unwilling to correctly view and reflect upon history, and is unwilling to acknowledge and take responsibility that [Japan] launched a war of invasion.”

Yet, when it comes to reflecting on its own past wrongs the Chinese government falls silent.The ruling Communist Party distorts history for political purposes and goes to extraordinary lengths to stifle the freedom of expression needed to honestly debate and scrutinize past events.

This will again be evident in the coming days as the 28th anniversary of the Tiananmen crackdown approaches. There will be no public remembrance in mainland China for the hundreds, if not thousands, of people who were killed in and around Tiananmen Square by People’s Liberation Army troops on 3-4 June 1989.

Nearly three decades on, the families who lost children in the bloodshed continue to face surveillance and harassment, as the authorities continue to suppress their campaign for justice. Even the mere mention or commemoration on the internet of the Tiananmen crackdown risks heavy retaliation.

När Kinas kommunistparti försöker använda historien för att framhålla andra länders felsteg eller för att legitimera sina krav och handlingar, så måste detta alltid bemötas med argumentet om att Kina är den kanske största historieförfalskaren av alla världens länder.

“I Kina har vi för länge sedan redan nått en slutsats om vad som skedde under denna period. Jag hoppas att ni kan uppmärksamma de mer positiva förändringarna som sker på alla nivåer av det kinesiska samhället”, sade utrikesministeriets taleskvinna Hua Chunying vid en presskonferens i helgen, utan att utveckla.

Detta är givetvis inte sant. Om en sådan slutsats hade nåtts i Kina så hade det inte varit nödvändigt att censurera, blockera, tysta ner och arrestera. Det är snarare kommunistparitet som har kommit fram till vilken slutsats som bäst tjänar deras syften.

I politiska sammanhang är det i dag få länder som vågar stå upp mot Kina på grund av rädsla för ekonomiska repressalier. Men att tillåtta kinesiska myndigheter att oemotsagda skriva landets historia på denna punkt är samtidigt ett stort svek mot såväl offren som för de som kämpar för politiska reformer i Kina i dag.

Internet utanför Kina svämmar givetvis över av artiklar och information om massakern vid Himmelska fridens torg varje årsdag. I år vill jag uppmärksamma en intressant intervju med Wu’er Kaixi av mediaföretaget News Lens här i Taiwan.

Wu’er Kaixi var en av studentledarna under protesterna i Peking 1989, och talade bland annat med Kinas premiärminister under de korta samtal som hölls mellan demonstranter och myndigheter medan oroligheterna pågick.

Efter att protesterna slagits ner blev Wu’er Kaixi nummer två på Kinas lista över efterlysta. Han flydde dock utomlands och har sedan dess levt i exil, mestadels i Taiwan, där han jobbar för att sprida information om Kina med sina erfarenheter som utgångspunkt.

I intervjun nedan talar han bland annat om tiden som föregick demonstrationerna, hur nära han var att bli ihjälskjuten, samt västerländska regeringars svensk och misslyckande med att ställa politiska krav på Kina:

Varje år försöker jag här på InBeijing skriva en artikel med ett nytt tema för att uppmärksamma årsdagen av massakern vid Himmelska fridens torg.

Se några av artiklarna från tidigare år här nedan:

Censur, 23 år efter massakern på Himmelska fridens torg” (4 juni 2012)
25 år sedan: Ledarartikeln som ledde till massaker på Himmelska fridens torg” (4 juni 2014)
Brev om massakern vid Himmelska fridens torg” (4 juni 2015)
Massakern vid Himmelska fridens torg och Kinas fribiljett” (4 juni 2016)

Kan Kina leda kampen mot klimatförändringarna?

Till omvärldens bestörtning meddelade Donald Trump under gårdagen att USA drar sig ur Parisavtalet. Beslutet spelar givetvis Kina rakt i händerna; landets politiker har nu ytterligare ett argument att använda i sin uttalade ambition att stärka Kinas internationella inflytande och framstå som en global ledare.

Just som New York Times i dag skrev i en artikel med rubriken “Trump Hands the Chinese a Gift: The Chance for Global Leadership“, så hade kinesiska myndigheter redan på förhand funderat ut hur Trumps tillbakadragande på bästa vis skulle användas för att få Kina att framstå i god dager.

Bara ett par timmar innan Trumps besked stod Kinas premiärminister Li Keqiang axel mot axel med Angela Merkel i Berlin, och garanterade att Kina kommer fortsätta hedra Parisavtalet eftersom landet ser det som ett “internationellt ansvar” att bekämpa klimatförändringarna.

Samtidigt i Peking sade utrikesministeriets taleskvinna Hus Chunying att Kina avser följa sina åtaganden, samt att “vårt handlande och vår ledande roll applåderas av det internationella samfundet“.

Gott så. Men innan hyllningskörerna tar vid så är det viktigt att förstå vad Parisavtalet egentligen innebär för Kina. För bara en dåre skulle dra sig ur detta avtal med de villkor som Kina efter långa rundor av förhandlingar slutligen gick med på.

Parisavtalet ger Kina rätt att fortsätta öka sina utsläpp fram till år 2030, trots att landet redan står för omkring en tredjedel av världens växthusgaser. Detta kan jämföras med USA:s åtaganden om att minska utsläppen med en fjärdedel fram till år 2025 samt bistå med otaliga miljarder till en klimatfond för att kompensera utvecklingsländer för att minska sina utsläpp.

Redan innan förhandlingarna i Paris började så kallade exempelvis The Economist Kinas snålt tilltagna målsättning för “relativt meningslös“, i och med att landet sannolikt kommer nå sin topp vad gäller utsläpp i vilket fall, med tanke på en avtagande ekonomisk tillväxt.

Detta påpekas nu även av bland annat The Globe and Mail, som även råder omvärlden att ta Kinas löften om att bekämpa de globala klimatförändringarna med en nypa salt:

“The Chinese see an opening, a rhetorical opening, when it comes to the United States. It’s all about perception,” said Patrick Chovanec, a prominent commentator on China’s economy who is chief strategist at Silvercrest Asset Management “And people are going to buy into that, to some degree. But then there’s the reality of what the Chinese are actually willing and able to deliver.”

In other words: Beijing has been handed the microphone and is using it to talk a good game. “They are acquiring face, they are showing themselves to be good citizens,” says François Godement, director of the Asia and China program at the European Council on Foreign Relations.

(…)

But when it comes to China’s stance on climate, Mr. Godement said, “it’s purely face. It’s talk.”

Even if China keeps to its climate pledges, after all, it has committed only to stop growing carbon emissions by “around 2030.” The United States, by contrast, had agreed to cut more than a quarter of its greenhouse gas output by 2025 under the Paris climate deal it said Thursday it will abandon.

Att som de kinesiska myndigheterna erkänna problemen med klimatförändringarna och säga sig vara villig att bekämpa dem, är givetvis bra för Kinas “soft power” och får landets styrande parti att framstå som välupplyst och ansvarstagande.

Men när stora delar av omvärlden nu sätter sitt hopp till att Kina ska ta en global ledarroll vad gäller klimatet, är det på sin plats med en uppfriskning av minnet gällande Kinas track record vad gäller att följa de internationella överenskommelser man ingår.

Det finns givetvis i alla länder en diskrepans mellan vad politiker säger och vad politiker gör. Men i Kina är denna diskrepans större än i många andra länder eftersom politikerna inte behöver oroa sig för vare sig fristående domstolar, utredande journalister eller valresultat.

Detta gäller även internationellt, då kinesiska politiker är fullt medvetna om att många länder inte vågar kritisera Kina på grund av ekonomiska repressalier. Se nedan ett axplock av avtal och överenskommelser som Kina bekymmerslöst valt att bryta:

1) Kina har upprepade gånger lovat omvärlden att följa de sanktioner mot Nordkorea som FN:s säkerhetsråd beslutat om. Detta har dock inte hänt, och det är enkom den kinesiska handeln som håller regimen där vid liv. Dessutom visade en FN-rapport tidigare i år hur Kina de facto försett Nordkorea med nödvändiga delar för landets missilprogram, och därmed möjliggjort att utveckling av kärnvapen kommit dit den är i dag.

2) Kina har ratificerat FN:s konvention mot tortyr, och införde 2015 en lag enligt vilken rättssystemet ska avskaffa tortyr i syfte att framtvinga bevis. Ändå har det i år kommit fler rapporter än på länge om advokater och aktivister som torterats under långa perioder innan de avgett framtvingade erkännanden på statlig tv.

3) Vid överlämnandet av Hongkong till Kina från Storbritannien så utarbetades en ny grundlag vid namn “Basic Law”, enligt vilken kinesiska myndigheter lovade stadens invånare grundläggande rättigheter som inte finns på det kinesiska fastlandet. Målet var att stadens regeringschef skulle väljas i fria och allmänna val genast 2047. Men sedan dess har Peking öppet avfärdat betydelsen av Basic Law, samtidigt som det förra valet av regeringschef endast bestod av kandidater som kommunistpartiet på förhand godkänt.

4) Kina har ratificerat en hel rad av FN:s internationella lagar och bestämmelser, bland annat UNCLOS som rör havsrätt och territoriella frågor. Men då den internationella skiljedomstolen i Haag förra sommaren dömde emot Kina i ett fall som Filippinerna startat, så avfärdade Kina domstolen som illegal och vägrade följa dess utslag.

Så mycket för “internationellt ansvar” alltså. Mönstret är att avtal ingås då Kina har något att tjäna på det, för att sedan utan moraliska betänkligheter skrotas då de blir obekväma.

Nu finns det förvisso all anledning att tro att Kina kommer följa Parisavtalet, främst eftersom det inte kräver några större uppoffringar då avtalet i sin ursprungliga form nästan inte ställer några som helst krav på Kina.

Men för den som verkligen vill veta hur högt Kinas kommunistparti prioriterar miljöfrågor kontra politiskt maktmonopol, är det bara besöka någon av de storstäder som större delen av året omsveps av luftföreningar många gånger högre än internationella rekommendationer.

Bloggare, journalister eller kulturarbetare som uppmärksammat föroreningarna har blivit arbetslösa, hamnat i husarrest eller värre. Nu i vintras arresterade polis i mångmiljonstaden Chengdu otaliga demonstranter som uttryckte sin missnöje över stadens smog.

Såväl utländska som lokala NGO:s tillåts inte jobba fritt med frågan, och varje vinter går censurmaskinen på högvarv för att skrubba bort rapporter om luftföroreningar på landets internet.

Det är förvisso sant att Kina nu investerar mer än någon annat land på grön energi. Men trots detta är det problematiskt att förlita sig på ett land som förföljer såväl miljöaktivister som NGO:s att helt plötsligt bli en global ledare inom klimat och miljö.

Hade Kina verkligen velat framstå som en ledare så skulle man ställa högre krav på sig själva vad gäller att minska utsläppen, samt använda några av alla de tusentals miljarder kronor som går till det pågående infrastrukturprojektet “den nya sidenvägen” till en klimatfond av ovanstående snitt istället.

Men, som en forskare påpekar i The Globe and Mail, så ser Kina hellre att andra länder står för kostnaderna:

Still, she described China as a “reluctant leader” in forums such as the United Nations climate negotiations, positioning itself among developing countries who call for others to do the heaviest lifting.

“The position has always been, we’re willing to take action, but it’s up to the industrialized countries to lead and to provide financial and technology support.”

Missförstå mig rätt; Kinas ledare förnekar absolut inte klimatförändringarna och ser gärna att utvecklingen förhindras. Men dock inte på bekostnad av politisk instabilitet. För i så fall hade de kunnat bortse från den höga ekonomiska tillväxt som kommunistpartiet måste leverera för att behålla sitt maktmonopol.

Och det är det som är huvudpunkten här. För kanske ännu mer än Donald Trump så kommer även Kinas president Xi Jinping agera främst efter vad som är bra för Kina snarare än för omvärlden. (Och allra främst efter vad som är nödvändigt för att undvika social oro.)

Visst hoppas jag, i likhet med de flesta, att andra länder inklusive Kina kommer kliva fram och fylla ut det tomrum som Donald Trump lämnat i en vår tids viktigaste frågor. Men att mot ovanstående bakgrund förlita sig på de kinesiska myndigheterna i denna fråga är inte bara fel, det är även farligt.

Och att på förhand berömma Kinas ambition med anledning av politikernas fina retorik, ja det är bara meningslöst och naivt.

För den som är mer intresserad av miljöfrågor i Kina, så finns ett helt kapitel om detta i min senaste bok “Det nya Kina“. Där står att läsa hur Kina i modern tid hanterat sina stora problem inte bara vad gäller luft och koldioxidutsläpp, utan även vattenföroreningar och social oro som uppstått i samband med demonstrationer rörande miljöförstöring.

Att utforska Kinas lite ovanligare sidor

Medan tio miljoner turister varje år besöker Kinesiska muren finns det fortfarande mycket mer att se och uppleva i detta enorma land.

Och medan du hittar luxuös shopping i Shanghai och casinoglamour i Macau finns det också egenartiga sidor av Kina som visar att det finns så mycket mer att uppleva i detta förtrollande land.

Det har på sistone blivit lite av en trend att bygga glasbroar i bergsområdena i Kina. Förra året kunde man börja gå längs världens högsta och längsta glasbro i Hunan. Detta har gett turister den både skrämmande och spännande upplevelsen att gå flera hundra meter över en gapande bergsklyfta.

Varför någon skulle välja att besöka en sådan hårresande attraktion är bortom min fantasi – framförallt med tanke på att en liknande glasbro i Tianmen-bergen fick en spricka i glaset för två år sedan.

Som tur är finns det andra sätt att få till en bra selfie på i Kina. Du kan exempelvis åka med ’bubble trams’ i Canton Tower, och många andra skyskrapor har observationsdäck där man kan se ut över städerna. Det som gör denna byggnad speciell är att den är hela 600 meter hög och har dessa sexton genomskinliga vagnar som åker runt taket och erbjuder både skrämmande och fantastiska utsikter över storstaden Guangzhou.

Det finns så mycket att se i Kina att casinohemsidor som SverigeAutomaten via sina coola spelkampanjer har en gratis resa till Kina i prispotten, och ett fantastiskt ställe att besöka skulle onekligen vara China Folk Paint Village.

Förutom alla fascinerande traditionella hantverk hittar du också ett bisarrt upp-och-nervänt hus i detta lilla dragplåster som man hittar precis utanför Shanghai. Det bevisas gång på gång att de som ansvarar för turismen i Kina inte direkt saknar idéer.

Nära Kunming hittar du även det märkliga Kingdom of Little People-parken. Här måste alla anställda vara kortare än 120 centimeter, vilket inte bara visat sig vara kontroversiellt, det gör även alla sagor och balettföreställningar djupt surrealistiska.

Om denna nöjespark inte faller dig i smaken finns det mycket annat du kan upptäcka, exempelvis genom att ta dig till nöjesparken Shijingshan som är mer likt Disneyland. För spelentusiaster kan vi rekommendera en resa till World Joyland som har tagit inspiration från World of Warcraft.

Medan det inte är ovanligt för turister att flockas kring spelborden och spelautomaterna i Macau eller de historiska sevärdheterna i Beijing så verkar det finnas mer än bara dessa traditionella turistattraktionerna att besöka i mångfacetterade Kina!

OBS: Artikeln presenteras i samarbete med Andrea Hedqvist.

Publicerat: Taiwan som Asiens demokratiska förebild

I dag skriver jag för Expressen Kultur om Taiwan som en demokratisk och tolerant förebild i Asien. Detta med anledning av att landet förra veckan legaliserade samkönade äktenskap, och för övrigt har landets nya regering såväl en kvinnlig president som världens första transsexuella minister.

Det finns också en rad andra exempel som får Taiwan att stå ut som en progressiv förebild i en region som annars domineras av diktaturer och bristfälliga mänskliga rättigheter:

Taiwan har högst pressfrihet i Asien enligt Reportrar utan gränser. En NGO vid namn Open knowledge rankar Taiwans myndigheter som bäst i världen på att offentliggöra information, 19 platser före Sverige. Den allmänna sjukvården är en av världens bästa, och på landets blixtsnabba internet finns ingen censur. Kärnkraftverken är under avveckling, och sopor återvinns till 60 procent – även det högre än i Sverige. Listan kan göras lång, men nämnas bör även att Internations, ett nätverk för “expats”, i fjol utsåg Taiwan som det bästa landet i världen att bo i för utländska medborgare, mycket tack vare invånarnas genuina vänlighet.

Men trots att Taiwan är Asiens kanske mest välutvecklade demokrati, så är landet isolerat diplomatiskt. Endast 20 nationer världen över erkänner i dag Taiwans status som land. Sverige är inte ett av dem, och därmed tillåts inte Taiwan ha någon ambassad i Stockholm.

Anledningen: Kinas kommunistparti anser att Taiwan tillhör dem. Hot om ekonomiska repressalier från regimen i Peking gör att få regeringar vågar tala om Taiwan som nation. Kina har även på flera vis börjat straffa Taiwan sedan landets nya regering – som förespråkar ett större avstånd till Kina – vann en jordskredsseger i fjolårets val.

Efter det har Kina som hämnd bland annat minskat antalet kinesiska turister till Taiwan, mutat andra länder för att skrota sina diplomatiska relationer med Taiwan, och kidnappat en taiwanesisk aktivist under två månaders tid för att sedan arrestera honom för “omstörtande verksamhet”.

Och som jag skriver i Expressen har Kina även trappat upp den internationella isoleringen av Taiwan. När Världshälsoorganisationen förra månaden höll sitt årliga möte World Health Assembly i Geneve var Taiwan detta år inte ens inbjudet att medverka som observatör.

Som flera internationella medier påpekat utgör detta en fara för den globala hanteringen av pandemier och smittsjukdomar, särskilt givet Taiwans status som exportnation med en av världens största hamnar.

Men för Kina är det viktigare att statuera exempel. Utfrysningen underlättas vidare av att en kinesisk diplomat nu är ordförande för Världshälsoorganisationen, som för övrigt utsåg Nordkorea till en av fem “vicepresidenter” under det möte till vilket Taiwan portades.

Samma utfrysning av Taiwan har även skett i internationella organisationer som Interpol och FN-organet International Civil Aviation Organization, som även de styrs av kinesiska diplomater.

Att på detta vis isolera och förödmjuka en av Asiens mest välmående demokratier sänder naturligtvis helt fel signaler till regionens många diktaturer och repressiva statsöverhuvuden.

För den som är mer intresserad av relationen mellan Kina och Taiwan, så ägnar jag ett helt kapitel åt denna fråga i min senaste bok “Det nya Kina“. Där går bland annat läsa att den stora majoriteten av Taiwans befolkning inte vill veta av någon återförening med Kina:

Varje sommar genomför taiwanesiska National Chengchi University en undersökning angående befolkningens upplevda identitet, vilken liknar den undersökning från Chinese University of Hong Kong som nämndes ovan. Skillnaden är att resultaten i Taiwan är mer talande. Då Ma Ying-jeou blev president 2008 klassade sig färre än hälften av invånarna som ”taiwanes”. Men 2015 hade motsvarande andel vuxit till 60,4 procent vilket var den högsta noteringen någonsin. 2015 var det vidare endast 32,7 procent som såg sig själva som ”taiwanes och kines” vilket var den lägsta noteringen någonsin. Bara några få procent av Taiwans invånare beskriver i dag sig själva som ”kines”. Likaledes visade samma universitet att det sommaren 2015 endast var 9,1 procent av Taiwans befolkning som stödde en återförening med Kina; även det den lägsta siffran någonsin.

När Taiwan 2016 fick sin kvinnliga president i Tsai Ing-wen, som alltså även hon motsätter sig en återförening med Kina, så reagerade Kina enligt följande:

Efter installationstalet hotade Kinas myndigheter att klippa kontakten med Taiwan. En statlig tidning med nära band till Xinhua beskrev Tsai som en extremist oförmögen att styra Taiwan eftersom hon är kvinna och singel utan barn, vilket skulle göra henne extra ”känslomässig”. I en artikel författad av en inflytelserik militär akademiker sades det även att Tsais ”onormala värderingar” gör henne omöjlig att lita på. Tsai gavs epitetet ”singelkvinnepolitikern”, men påhoppen slutade inte vid hennes kön. Tsai beskylldes även vara lojal mot Japan eftersom hennes far reparerade japanska flygplan då Japan ockuperade Taiwan under andra världskriget – dessutom har hon en god relation med den japanska premiärministern Shinzo Abe och gillar risbollar(!)

Talesmannen för Taiwan Affairs Office – den kinesiska myndighet som ansvarar för relationen med Taiwan – kallade vidare Tsais tal för ett ”otillräckligt provsvar” och menade att normala kommunikationer inte kan fortsätta utan att hon omfamnar 1992 års konsensus.