november 2015

Kina börjar säga upp abonnemang som använder utländsk mjukvara eller VPN

Hur långt är Kina redo att gå för att hindra att utländskt innehåll når landets nästan 700 miljoner internetanvändare? Klart är i alla fall att man föregående vecka gick ett stort steg längre.

Rapporter från bland annat New York Times gör gällande hur kinesiska användare av internet fått sina mobilabonnemang automatiskt uppsagda för att ha använt vissa utländska appar eller VPN-tjänster. (VPN, som används för att kringgå Kinas internetcensur, skriver jag mer ingående om här.)

Än så länge ska företeelsen vara begränsad till provinsen Xinjiang i nordvästra Kina, där flera användare fått sina telefonnummer avstängda med kort notis. The Next Web citerar en av dem:

An affected citizen from the regional capital of Urumqi, who wished to remain anonymous for fear of further persecution, shared a text message they received from their mobile carrier:

”Due to police notice, we will shut down your cellphone number within the next two hours in accordance with the law. If you have any questions, please consult the cyberpolice affiliated with the police station in your vicinity as soon as possible”.

It’s unclear as to how many people in Xinjiang have been affected and when they will have their numbers restored. Local mobile carriers have declined to comment or have referred questions to the police.

Det är också oklart om åtgärden kommer sprida sig till andra delar av Kina, eller om den införts i Xinjiang med anledning av terrordåden i Paris. I Xinjiang finns nämligen en muslimsk minoritet vars förhållande med Kinas myndigheter blivit allt mer infekterat de senaste åren.

Kinas statliga media förfalskar den moderna historien

Att Kinas kommunistparti försöker kontrollera landets historia är knappast någon hemlighet. Men ett särskilt tydligt och otäckt exempel dök upp i det statliga tv-nätverket CCTV under föregående helg.

Då visade en dokumentär på CCTV 1 en framsida av statliga tidningen Folkets dagblad från 1982. Men det var bara ett problem – framsidan hade manipulerats.

En bild av den dåtida politiska ledaren Zhao Zhiyang hade helt enkelt tagits bort, och ersätts av Li Xiannian, en annan politiker som vid samma tid hade lägre rang än Zhao och befann sig längre ner på samma framsida.

South China Morning Post plockade under helgen upp nyheten och visar de båda förstasidorna bredvid varandra:

人民日報
Originalframsidan av Folkets dagblad från 1982, då Hu Yaobang valdes till generalsekreterare och Zhao Zhiyang var medlem i politbyråns ständiga utskott..

cctv1
..samma framsida som den visades i veckan på statlig tv, händigt avklippt på mitten.

kina cctvDe båda sidorna i jämförelse för tydlighets skull.

Anledningen till dokumentären under föregående helg var firandet av Hu Yaobangs 100-årsdag. Hu var en hos allmänheten mycket populär politiker som utsågs till kommunistpartiets generalsekreterare vid ett plenum 1982, varpå den aktuella framsidan publicerades.

Hu Yaobang avsattes 1987 då han ansågs vara för liberal för den konservativa falangens smak. Han dog sedan våren 1989 efter en hjärtattack vid ett kritikmöte, vilket orsakade protester som ledde till stora protester vilka i sin tur resulterade i massakern vid Himmelska fridens torg 4 juni 1989.

Problemet med den censurerade framsidan från 1982 är att den också innehåller Zhao Ziyang, som samtidigt var en medlem av politbyråns ständiga utskott, den mäktigaste politiska enheten i hela Kina.

Zhao efterträdde Hu som generalsekretare 1987, men blev snart än ännu mer kontroversiell och omtyckt politiker än sin föregångare. Zhao förespråkade nämligen dialog med studenterna, och försökte på egen hand inleda samtal med dem för att få till stånd en fredlig lösning innan massakern vid Himmelska fridens torg ägde rum.

Efter massakern fråntogs Zhao Ziyang alla politiska uppdrag och sattes i husarrest fram till sin död 2005. Hans familj har ännu inte tillåtits att begrava hans aska bredvid sin avlidna fru vid en kyrkogård i Peking. Hans memoarer är förbjudna i Kina.

Och nu vill kommunistpartiet helt radera ut Zhao Ziyang från historien. Förutom det borttagna porträttet är även hans namn raderat från den redigerade framsidans text.

Som om detta inte vore nog så ändrades även historien om Hu Yaobang muntligt under ett politiskt möte i helgen som leddes av president Xi Jinping.

Kinas president berömde under detta möte Hu Yaobang för att ha visat en ”stadig tro på kommunism” som alla borde ta efter.

Uttalandet var en stor kontrast mot 2005, då Hu Yaobangs 90-årsdag firades, och han hyllades för sitt ”demokratiska arbetssätt” samt för att ha ”utforskat reformer” angående staten och partiets ledarskap.

Alla dessa lovord var som bortblåsta under presidentens tal om Hu Yaobang under helgen. Med hjälp av talet och en förfalskad tidningssida förändrade myndigheterna helt enkelt Kinas moderna historia i bästa George Orwell-stil.

Kina dödar 28 ”utländskt ledda terrorister”

Förra veckan skrev jag här på InBeijing om kinesiska myndigheters svar på terrordåden i Paris. Kina fördömde all form av terrorism, och efterlyste en gemensam front för att bekämpa terrorismen globalt.

Vidare använde myndigheterna dådet som en anledning att trappa upp ”kriget mot terrorism” som man säger sig föra i provinsen Xinjiang, som befolkas av en stor muslimsk etnisk minoritet.

Utrikesminister Wang Yi menade förra veckan att en ”viktig del” av den globala kampen mot terrorism äger rum i Kinas nordvästra delar, och att han inte vill se någon ”dubbelstandard” från omvärlden då det kommer till att bekämpa denna.

Kina har nämligen ofta fått kritik för sin allt mer repressiva politik mot muslimer i Xinjiang, som enligt många har fött en ond spiral av våld med hundratals döda som följd.

Myndigheterna tvekar emellertid dock inte att fortsätta på samma inslagna bana, och rapporterade nu i veckan att man ”dödat 28 terrorister” som sades ligga bakom en dödlig attack vid en kolgruva under september månad.

Lokala myndigheter uppger även att terroristerna kommer från en grupp under ledning av ”utländska extremister”.

Jakten ska ha pågått i 56 dagar, och involverat ”tiotusentals personer varje dag”.

Men, som bland annat Reuters påpekar, så visar Kina sällan eller aldrig bevis för anklagelser om förberedelser till våld bland dessa grupper, och än mindre för att de skulle vara styrda från utlandet:

Rights groups say China has never presented convincing evidence of the existence of a cohesive militant group fighting the government. Much of the unrest, they argue, is due to frustration at controls over the culture and religion of the Uighur people who live in Xinjiang, a charge Beijing denies.

The Xinjiang Daily said two people who appeared to have Uighur names were leaders of the unnamed foreign group.

Beginning in 2008, the Xinjiang group’s members began watching extremist videos and communicated six times with an extremist group outside of China’s borders, requesting tactical guidance, the paper said.

”Members of this foreign extremist group transmitted orders to the gang many times and demanded pledges of loyalty,” it said, without elaborating.

Samtidigt säger Dilxat Raxit, taleskvinna för exilgruppen World Uyghur Congress, att det bland de 28 döda finns kvinnor, barn och gamla.

Även Radio Free Asia har rapporterat om detta, även om Reuters menar att uppgifterna är svåra att verifiera eftersom utländska reportrar inte tillåts åka till området.

Raxit, som är baserad i Stockholm, är också en av många som menar att Kina nu utnyttjar situationen som uppstått efter terrordåden i Paris för att gå ännu hårdare fram i Xinjiang:

”By once more pointing the finger at so-called foreign controllers, Beijing is shirking responsibility for its own policies which are the real reason for Uighur resistance,” [s]he said in an emailed statement.

Under veckans gång avrättades vidare en kines av Islamiska staten, samtidigt som tre kineser fanns bland de döda under gårdagens gisslandrama vid ett hotell i Malis huvudstad Bamako. Räkna med att sista ordet ännu inte är sagt vad gäller Kina och terrorism.

Locket på om svensk som kidnappats av Kinas myndigheter

Förra veckan skrev jag ett inlägg om svensken Gui Minhai, som i mitten av oktober tros ha kidnappats av kinesiska myndigheter under en resa till Thailand. Inlägget drog stort intresse och delades över 100 gånger. Därför tänkte jag det vore värt att följa upp fallet.

Som ni kunde läsa förra veckan finns det skäliga misstankar om att kidnappningen beror på svenskens förlagsverksamhet. Gui bor nämligen sedan ett drygt årtionde i Hongkong, där han driver ett mindre förlag som ger ut böcker vars innehåll i regel är kritiska mot Kinas politiska system och ledare.

Då jag skrev mitt inlägg förra veckan hade Dagens industri som första svenska tidning just uppmärksammat fallet, vilket sedan även nämndes av branschtidningar som Journalisten och Medievärlden. Efter min publicering skrev även Dagens nyheter om händelsen, och senare även Epoch Times och Göteborgs Posten (Låt vara att Göteborgs Posten endast citerade en annan tidning.)

I övrigt var det tyst i svensk media och från svenska myndigheter – jag kan förvisso ha missat någon rapport – vilket ter sig mycket märkligt, och givetvis kan ha med faktumet att Gui har ett kinesiskt namn och utseende att göra. Eller faktumet att Kina inte tycker om att andra länder lägger sig i vad man kallar sina ”inre angelägenheter”.

Under gårdagen blev jag sedan kontaktad av en dansk korrespondent som jobbar här i Peking. Han tyckte det var mycket märkligt att uppståndelsen inte varit större, och planerade att själv skriva något om fallet för sin danska arbetsgivare.

Han berättade sedan om sin mailkorrespondens med svenska ambassaden här i Peking, som bekräftade att en svensk medborgare anhållits i antingen Thailand eller Kina och att ambassaderna i Peking och Bangkok undersöker fallet.

Dock betonade ambassaden flera gånger att det handlade om en utvandrad svensk medborgare, samt att konsulär assistans även kan ges till svenska medborgare som utvandrat om särskilda grunder föreligger.

Detta tyckte den danska journalisten var mycket märkligt, och skivade ett nytt mail till ambassaden, som svarade mycket kortfattat att Gui fortfarande är svensk medborgare samt att de inte vet vart han befinner.

Min danske kollega fick heller inget svar på frågan om ambassaden kontaktat kinesiska myndigheter i ärendet.

Bara timmar efter denna korrespondens publicerade Svenska dagbladet en artikel på ämnet skriven av Ola Wong, som även intervjuar svenskens 21-åriga dotter som är uppvuxen i Göteborg och fortfarande pratar med sin far på svenska över telefon.

Men inte längre. Dottern vet inte mer än media om var hennes far befinner sig, och har på Utrikesdepartementets inrådan gjort en polisanmälan. Ett ytterst intresset citat från artikeln är:

Johan Tegel på UD:s presstjänst säger att UD känner till uppgifterna om att en svensk medborgare i femtioårsåldern uppges ha frihetsberövats i Thailand och att ambassaden i Bangkok och Peking undersöker ärendet. Men han tillägger att Gui är ”utvandrad från Sverige sedan många år”. UD ger inget svar på SvD:s frågor om de kontaktat kinesiska myndigheter och vad de i så fall sa.

Som Wong också understryker i sin artikel så är fallet oroande på många vis. Det visar att Kinas myndigheter inte ser några problem med att kidnappa utländska invånare på utländsk mark, och utgör samtidigt ett bevis på hur Hongkong håller på att förlora sin fristad som en sista utpost för pressfrihet i Kina. (Samtliga fyra personer som tros ha kidnappats i fallet levde och verkade i Hongkong.)

Själv leker jag lite med tanken och drar en parallell. Tänk om historikern Herman Lindqvist skulle kidnappas av danska myndigheter för att ha skrivit en bok om grymheterna vid Stockholms blodbad. Hade det bemöts med samma tystnad från Utrikesdepartementet och svenska ambassaden i Köpenhamn?

Och varför är såväl ambassaden som Utrikesdepartementet så noga med att understryka hur mannen – som har svenskt pass – är utvandrad från Sverige sedan några år tillbaka?

För de som är mer nyfikna på fallets utveckling, eller för svensk media som vill skriva om detta, så nås informatören vid Sveriges ambassad i Peking på: sebastian.magnusson@gov.se.

Politiskt laddad fotbollsmatch: Hongkong-Kina

För de som fortfarande tvivlar på att idrott och politik hör ihop, utgör gårdagens vm-kvalmatch i fotboll mellan Hongkong och Kina ett tydligt bevis på att så är fallet. Matchen är en av de sista i gruppen, och Kina behövde en vinst för fortsatt chans att gå vidare.

Det senaste mötet i samma kvalgrupp mellan samma två lag slutade 0-0 och spelades i sydkinesiska staden Shenzhen. I returen skulle hemmalaget nu få möjlighet att bäras fram av 40 000 åskådare på Hong Kong Stadium – innan stadens myndigheter i början av oktober plötsligt gjorde klart att matchen inte skulle få spelas där.

Anledningen sades vara att gräset inte skulle hinna återhämta sig efter en rugbyturnering som skulle hållas veckan innan – men till och med representanter från Hong Kongs fotbollsförbund misstänkte att beslutet snarare berodde på den politiska oro som omgärdade matchen på förhand.

Bara några dagar innan beslutet hade fotbollsförbundet bötfällts av FIFA för att fansen buat ut sin egen nationalsång, vilken numera är precis samma nationalsång som Kinas.

Buropen var ett politiskt ställningstagande från fansens sida mot Kinas ökade inflytande över Hongkong. Jag skrev och lade upp en video om detta på InBeijing då det skedde.

Gårdagens match kom istället att äga rum på Mongkok Stadium, med en kapacitet på blott 6 500 åskådare. Vidare ansågs närmare 1 500 poliser vara nödvändiga för att hålla fansen från Hongkong och Kina isär, som för övrigt även tilldelades olika ingångar, olika toaletter och olika kiosker inne på arenan.

Antalet fans som hade möjlighet att stödja Hongkong på hemmaplan var nu nere under 5 000, vilka dessutom hade förra månadens bötfällning i färskt minne.

Det hindrade dem dock inte från att framföra allehanda politiska budskap. Buropen började återigen höras under den kinesiska nationalsången, vilket fick statlig tv i Kina att klippa bort ljudet och istället lägga in en förhandsinspelad version.

Förutom att bua visade Hongkongs fans enligt nedan upp små skyltar där det stod ”bu”, eller andra mer subtila budskap som ”Hongkong är inte Kina”:

Det var inte bara på läktaren som den laddade politiska atmosfären märktes av. Tidigare i år anklagades Kinas fotbollsförbund för rasism då de släppte en poster med budskapet att spelarna i Hongkongs etniskt blandade landslag inte bara har gult skinn, ”utan även vitt och svart skinn”.

Hongkongs media har också beskrivit matchen som ett stort slag mellan Kina och Hongkong. Då stadens regeringschef Leung Chun-ying i måndags klev på ett flygplan för att åka till Filippinerna för möten med andra ledare i regionen, var den första frågan han fick av journalisterna på flygplatsen innan avresa vilket lag han skulle hålla på i den kommande matchen.

Leung, som ofta fått kritik för sina nära band till Kinas kommunistparti, gav inget tydligt svar utan sade endast att han inte skulle ha möjlighet att se matchen i Manilla.

I tv-studion här i Kina kunde kommentatorer och experter höra sägas ”Kinas Hongkong” istället för ”Hongkong”. I halvtid sade sig en av studioexperterna vara ”mycket stolt” eftersom Kinas hittills lyckade taktik i matchen påminde honom om ”ordförande Mao”.

Det var dock en annan ton i studion efter slutsignalen, eftersom matchen blev 0-0 och det nu nästan är omöjligt för Kina att ta sig vidare till fotbolls-vm i Ryssland 2018. En av experterna i studion började gråta då han analyserade matchbilden.

Matchen var i övrigt en riktig rysare, med fyra kinesiska ramträffar och ett bortdömt mål där bollen klart och tydligt var över linjen.

Givet att Kinas har en 200 gånger större befolkning än Hongkong och dessutom ligger 60 platser högre upp i FIFA:s världsranking, så firade fansen hemmasegern länge och högljutt. Deras största behållningen var dock tveklöst att ha berövat Kina vm-biljetten.

Kinas reaktion på terrordåden i Paris

Efter helgens förskräckliga terrordåd i Paris, stämde Kinas president Xi Jinping in i kören av utländska statschefer som fördömt attackerna. Redan i fredags kväll erbjöd Xi sina kondoleanser och avfärdade dådet som ”barbariskt” å hela det kinesiska folkets vägnar.

Xi sade också att Kina konsekvent motsätter sig all form av terrorism, och är villigt att samarbeta med Frankrike och det internationella samfundet för att stärka säkerheten och rädda människoliv i världens alla länder.

Dådet används nu också som en ursäkt för att trappa upp det ”krig mot terrorism” som kinesiska myndigheter för i nordvästra Kinas provins Xinjiang. De senaste åren har hundratals människor där dött som en följd av terrordåd eller de summariska avrättningar som följt på dessa.

Således använde Kina även attackerna i Paris för att uppmärksamma den egna konflikten med etniska muslimer i Xinjiang, och till och med för att begära internationell hjälp och erkännande.

Landets utrikesminister Wang Yi sade vid G20-mötet i Turkiet i helgen att Kina kommer stärka sin roll i den internationella konflikten mot terrorism, men belyste samtidigt att en ”viktig roll” av denna konflikt äger rum i nordvästra Kina.

Därför vill Wang inte se någon ”dubbelstandard” då det kommer till terrorism, och åberopade en ”gemensam front” för att bekämpa terrorismen. Bland annat Shanghaiist citerar ministern:

Wang is asking for more international support in Beijing’s fight against Uighur separatists, who they say are led by a group called the East Turkestan Islamic Movement (ETIM) with ties to al Qaeda.

”China is also a victim of terrorism, and cracking down on ETIM should become an important part of the international fight against terrorism,” Wang added.

Hundreds of people have died in Xinjiang over the past few years due to unrest. Uighurs have been executed for last year’s deadly Kunming Train Station attack, as well as rumored to be connected with this summer’s bombings in Bangkok.

En utländsk journalist sade på Twitter att hon hoppas avskaffandet av ”dubbelstandard” även gäller kineserna själva, och att Kinas myndigheter börjar tillåta utländsk media att rapportera från Xinjiang, liksom media från hela världen nu fritt tillåts intervjua och rapportera om vad som sker i Paris.

Men Kinas reaktion ses av många snarare som ett försök av landets myndigheter att rättfärdiga de övergrepp mot den muslimska minoritetsbefolkningen uigur, som utgör en stor del av förklaringen till den våldsspiral som eskalerat i Xinjiang sedan Xi Jinping kom till makten.

Händelsen kommer som sagt också att tjäna till att öka repressionen ytterligare mot Kinas egen muslimska minoritet. Under helgen deklarerade statlig media att landets säkerhetsministerium kommer trappa upp förebyggande åtgärder mot terrorism, bland annat genom att öka sin närvaro vid allt från allmänna platser till skolor.

Reuters påpekade också hur statlig media i helgen lade ut en ovanlig bildserie på landets säkerhetsstyrkor som utfört en 56 dagar lång kampanj i Xinjiang där de ”följt efter och attackerat” terrorister i Xinjiang med goda resultat.

Statliga China Daily citerade också en inhemsk anti-terroristexpert säga ”Kina står inför precis samma slags hot från Islamiska staten och måste förbereda sig för liknande terroristattacker”.

Med tanke på allt detta så ter det sig lustigt vad Mats Fogelmark, Sveriges försvarsattaché i Peking och Pyongyang, sade i helgen då vi som hastigast talade om frågan på en bar i Peking.

Tv-kändisen Filip Hammar var en del av samtalet, och sade till Fogelmark att han var överraskad över att Kina var så pass repressivt som jag själv just berättat för Hammar.

Då svarade Fogelmark att saker och ting blivit bättre i Kina under Xi Jinpings tid vid makten, samt att landet inte har några problem med terrorism(!)

Första mötet någonsin mellan Kinas och Taiwans president

Föregående helg ägde ett historiskt möte rum. Trots att mötet har enorm betydelse för framtiden så missade svensk media som vanligt att rapportera proportionerligt om det, eftersom det skedde i Asien och inte i USA, EU eller arabvärlden.

Lördagen 7 november träffade Kinas president Xi Jinping sin taiwanesiska kollega Ma Ying-jeou. Det är första gången sedan Kina och Taiwan upprättades 1949 som de båda ländernas presidenter möts, och första gången sedan 1945 som ledarna för de två olika sidorna träffas personligen.

1945 höll Mao Zedong fredssamtal med nationalistpartiet Kuomintangs ledare Chiang Kai-shek. Samtalen kollapsade dock varpå ett inbördeskrig tog vid som tvingade Chiang och Kuomintang att fly till Taiwan för att sätta upp en ny regering där 1949.

Kina har alltid sett Taiwan som en utbrytarprovins vars ödes lott är att förenas med moderlandet, medan taiwaneserna själva byggt upp en väl fungerande demokrati och en kulturell identitet som skiljer sig väsentligt från det kinesiska fastlandet.

De båda länderna har således haft stora problem att ens samtala med varandra. Båda sidor har sedan dess beskjutit varandra med artilleri, och två gånger på 1950-talet var krig så nära förestående att USA såväl hotade med kärnvapen som skickade krigsfartyg till området.

Inför Taiwans första presidentval 1996 hotade Kina med krig och avfyrade missiler över Taiwan-sundet, vilket fick USA att skicka dit ett hangarfartyg och därmed spänna musklerna på ett vis som inte gjorts i regionen sedan vietnamkrigets slut.

Kina försökte även skrämma de taiwanesiska väljarna år 2000 och 2004, vilket snarast gav motsatt effekt och resulterade i att Kuomintang förlorade makten till det mot Kina mer kritiska partiet Democratic Progressive Party (DPP).

Under DDP:s tid vid makten 2000-2008 försämrades relationen betydligt mellan Kina och Taiwan. Sedan Kuomintang återtog makten och Ma Ying-jeou blev president 2008 har relationen förbättrats; dock på ett vis som oroar många av Taiwans invånare.

Ma har nämligen tecknat 23 omfattande avtal med Kina, och under fjolåret gick hundratusentals taiwaneser man ur huse för att protestera mot ett särskilt omfattande handelsavtal som de fruktade skulle göra Taiwan mer ekonomiskt och därmed även politiskt beroende av Kina.

I huvudstaden Taipei ockuperade demonstranterna såväl riksdagen som regeringsbyggnaden under flera veckors tid, innan polis använde våld för att köra bort dem.

Ma Ying-jeou behövde alltså knappast påminnas om hur mycket som stod på spel under mötet. Insatserna var också höga för president Xi Jinping, som lyft frågan om Kinas territoriella expansion integritet långt högre än sin föregångare Hu Jintao.

Som en konsekvens var förberedelserna inför mötet nästan löjliga. De båda skakade hand i 90 sekunder framför en gul vägg; den kunde inte vara röd eller blå eftersom detta är färger som traditionellt förknippas med Kinas kommunistparti respektive Kuomintang. (Inte heller en grön vägg hade kommit på fråga – det är nämligen DPP:s färg.)

xi ma singaporeDe båda presidenterna skakar hand – inför en härligt neutral gul vägg.

De båda presidenterna tilltalade varandra med epitetet ”mister”; det vore otänkbart för Xi att kalla Ma för ”president” med tanke på att Kina inte erkänner Taiwans status som nation.

De åt sedan middag vid ett runt bord, där de båda ledarna kunde sitta bredvid varandra utan att någon fick en ”viktigare” position vid ett avlångt middagsbord. De var också noga med att dela på notan för såväl middagen som lokalernas kostnader, och hade med sig varsin flaska alkohol till måltiden.

Under mötet föreslog Ma att en direktlinje för att hantera nödsituationer skulle etableras mellan de båda parterna.

Ma sade också till Xi att den taiwanesiska befolkningen är oroad för Kinas militära upprustning, särskilt som antalet missiler riktade mot Taiwan stadigt ökar och nu är långt fler än 1 000. (Xis svar var att missilerna ”inte är menade mot Taiwan”.)

Vidare berättade Ma att många taiwaneser upplever det problematiskt att delta i aktiviteter utomlands eller inom internationella organisationer. Xi lovade att se över detta så länge aktiviteterna inte ger intrycket om att Kina och Taiwan är två olika länder.

Mer än så resulterade inte mötet i. Redan på förhand betändes nämligen att inga avtal skulle tecknas i Singapore, och att inte heller något gemensamt uttalande skulle göras efter mötet.

Ma Ying-jeous talesmän beskrev mötets främsta syfte som att ”konsolidera fred över sundet och bibehålla status quo”, snarare än att ta nya intiativ. Dessutom har Ma Ying-jeou endast några månader kvar som president, då han efter två mandatperioder måste avgå oavsett om Kuomintang vinner valet i januari 2016 eller inte.

Vad handlar då mötet om? Ma vill tveklöst vända Kuomintangs oroande trend, då partiet i flera olika opinionsundersökningar ligger hopplöst efter DPP. Kuomintangs presidentkandidat Eric Chu försäkrade i inhemsk media att Kuomintangs fortsatta styre är den enda garanten för att den viktiga relationen till Kina inte ska försämras.

Omedelbart efter mötet åkte Chu till USA, där han med största sannolikhet kommer försöka övertyga amerikanska makthavare om att Kuomintang är det bästa alternativet för att undvika en ny diplomatisk kris över Taiwan-sundet.

För Xi Jinping är mötet en möjlighet att påverka Taiwan i ”rätt” riktning, samt att vinna förtroende hos den egna befolkningen. Det såg givetvis bra ut för Xi då han i direktsändning kunde säga saker som ”blod är tjockare än vatten” och att ”ingen kraft kan skilja” Kina och Taiwan från varandra.

Men efter snart sju årtionden på varsin sida av det 160 kilometer breda sund som skiljer de båda länderna åt, har en sådan kraft redan utvecklats, oavsett hur många nationalromantiska dängor Xi levererar.

Denna kraft är taiwanesisk demokrati, taiwanesiskt civilsamhälle och en egen taiwanesisk kulturell identitet. (Snarare än USA och västvärlden, vilket är den kraft som Xi utan tvivel syftar på.)

Enligt en undersökning i oktober från Taiwan Indicators Survey Research, anser 69 procent av Taiwans befolkning att ”ett land på var sida av sundet” är den mening som bör beskriva relationen Kina-Taiwan. Bland svarandena i åldersgrupperna 20-29 och 30-39 är andelen 78,3 respektive 79 procent.

Under sommaren visade också en årlig undersökning från National Chengchi University i Taiwan att blott 9,1 procent av landets befolkning stödjer en återförening för Kina, vilket är den lägsta siffra någonsin. Vidare är det enligt samma undersökning också fler än någonsin som ser sig själva som ”taiwanes” snarare än ”kines och taiwanes”.

Ma Ying-jeou håller dock fast vid 1992 års konsensus; en överenskommelse mellan Kuomintang och Kinas kommunistparti som gör gällande att det ”bara finns ett Kina”, men som lämnar definitionen av detta Kina öppet för tolkning. Enligt Taiwan Indicators Survey Research har denna formulering endast stöd av 27,4 procent av befolkningen.

Diskrepansen mellan folkets och presidentens åsikter blev tydlig då ett hundratal taiwanesiska demonstranter på nytt försökte bryta sig in i Taiwans regeringsbyggnad kvällen innan Mas mötet med Xi, men stoppades av polis.

Ytterligare 27 arresterades på flygplatsen i Taipei där Ma höll tal innan sin avresa. Förutom studenter protesterade även andra grupper från Taiwans civilsamhälle mot mötet, exempelvis fackföreningar och miljöorganisationer. Utanför presidentkontoret i Taipei läste plakaten: ”Rädda demokratin, sälj inte ut vårt land”.

Samma kväll som mötet ägde rum uttryckte även en grupp krigsveteraner – nu närmare 100 år gamla – missnöje med Ma. De frågade retoriskt vad som varit meningen med deras uppoffringar under det kinesiska inbördeskriget, om Taiwans president i dag väljer att ”kapitulera” till kommunistpartiet.

DPP:s ledare Tsai Ing-wen, med största sannolikhet Taiwans nästa president, sade sig på förhand vara positivt inställd till mötet. Hon menade att utökad kommunikation mellan de båda sidorna är positivt, så länge denna bygger på ömsesidig respekt och transparens, samt sker utan politiska förhandsvillkor.

tsai ing-wenTaiwans förmodade nästa president Tsai Ing-wen. Mot grön bakgrund.

Hon passade dock även på att innan mötet påminna Ma om att relationen med Kina inte bör ske på basis av Kuomintangs egenintresse, och att principer om självständighet inte bör bytas ut mot kortsiktiga väljarframgångar.

Detta gjorde det också enkelt för Tsai att på efterhand kritisera Mas uppträdande på mötet:

We had hoped that President Ma would speak about Taiwan’s democracy, freedom, and the existence of the Republic of China. More importantly, that he would mention the freedom of the Taiwanese people to make their own choices. However, none of these were mentioned.

It is with regret that we see the only result from the Ma-Xi meeting was their attempt to limit the people’s ability to choose the future of cross-strait relations by setting political preconditions on the international stage. This morning, we had hoped that President Ma would do three things for the Taiwanese people: guaranteeing the 23 million Taiwanese’ right to choose; not set political preconditions in the cross-strait relationship; and attain equal respect. None of them were achieved.

För att lugna USA och andra aktörer som är oroliga för ambivalens över Taiwan-sundet, har Tsai på förhand också sagt att hon respekterar Taiwans konstitution och kommer ”sitta stilla i båten” vad gäller relationen till Kina.

Detta trots att många röster inom DPP förespråkar en taiwanesisk självständighetsförklaring, vilket Kina upprepade gånger gjort klart att man kommer svara på med våld.

Och så en rolig anekdot för att lätta upp den allvarliga stämningen något: Då Ma Ying-jeou talade med media efter mötet sade han att de båda presidenterna inte hade druckit särskilt mycket alkohol under middagen, trots att de haft med sig varsin flaska sprit.

Xi sade nämligen att hans alkoholtolerans inte var något vidare, varpå Ma svarade att inte heller han hade någon större kapacitet vad gäller alkoholförtäring.

Dock hade Ma varit röd i ansiktet omedelbart efter middagen, vilket tyder på att de båda fått i sig i alla fall lite av spriten.

Vad gäller notan – som de båda presidenterna alltså delade – sade Ma: ”Middagen var nog inte så dyr eftersom vi ju hade med oss egen dryck”.

Tyst i media då svensk publicist grips av Kinas myndigheter

Den första rapporten om att svensk förläggare boendes i Hongkong anhållits av kinesisk polisen under sin vistelse i Thailand kom 6 november, alltså för nästan en hel vecka sedan. Radio Free Asia uppmärksammade då den olagliga arresteringen, som skedde då svensken var på resa i Thailand där han äger ett semesterhus.

Svensken driver ett mindre publiceringshus och en bokhandel i Hongkong, och även tre av hans kollegor greps vid samma tillfälle. Verksamheten drivs genom svenskens företag Saga Communications, som är känt för att ge ut böcker kritiska mot Kinas kommunistparti.

Redan 6 november skrev Radio Free Asia att svensken och hans kollegor tros ha förts från Thailand till Kina, men att det saknas exakt information om var de befinner sig eller vad som kommer hända med dem.

Svensken fick under förra fredagen möjlighet att ringa till sin fru, men bara för att säga att ”allt stod rätt till”, vilket deras övriga kollegor vid Saga Communications tvivlar på. Samtal till de arresterades mobiltelefoner har inte gått fram sedan dess.

Radio Free Asia kontaktade också redan förra veckan det svenska generalkonsulatet i Hongkong, som svarade att de inte visste något om arresteringarna.

Sedan dess har internationell media som The Guardian (9 november) och International Business Times (10 november) skrivit utförligt om arresteringarna.

Men det är först i dag – en vecka senare – som svensk media snappat upp historien. Dagens industri skriver:

En presstalesperson vid UD [Utrikesdepartementet] i Stockholm bekräftar att en manlig svensk medborgare i 50-årsåldern misstänkts ha frihetsberövats och att händelsen är under utredning.

”UD har noterat uppgifter i media om att en svensk medborgare i femtioårsåldern uppges vara bortförd i Thailand”, säger talespersonen i ett uttalande till Di.

”Vår ambassad i Bangkok undersöker detta för närvarande”.

Dagens industri talar med Maya Wang på Human Rights Watch i Hongkong, som säger att Sveriges regering måste reda ut vad som hänt via thailändska och kinesiska myndigheter och anbefalla svenskens juridiska rättigheter.

Wang tillägger att detaljerna kring händelsen fortfarande är oklara, men att svenska myndigheter måste kräva mannens omedelbara frigivning om arresteringen har att göra med de politiska böcker som han publicerat.

Kommer detta då att ske? Tyvärr för denna svenska man så heter han inte Andersson eller Johansson i efternamn, utan Gui. Hans fullständiga namn är Gui Minhai; mannen har alltså kinesiskt påbrå men är icke desto mindre svensk medborgare med svenskt pass.

Svenska journalister och publicister som arresteras brukar röna mycket uppmärksamhet i våra medier. Få av er läsare har väl missat historien om Martin Schibbye och Johan Persson, som 2012 blev benådade efter ett drygt år i etiopiskt fängelse efter politiskt känslig rapportering i Östafrika. Under tiden i fångenskap var engagemanget stort från såväl myndigheter som fackföreningar och civilsamhället i stort att få de båda frigivna.

Tidigare i år uppmärksammade samtliga Sveriges största medier att journalisten Joakim Medin fängslades i Syrien. Och då Sveriges radios korrespondent Cecilia Uddén under hösten greps av egyptiska säkerhetsstyrkor i ett par timmar, blev händelsen genast en toppnyhet på Sveriges radio varpå de flesta svenska tidningar också rapporterade om fallet.

Men Gui Minhai – som nu varit försvunnen sedan 22 oktober – har inte rönt någon större uppmärksamhet i svensk media. Efter Dagens industris artikel tidigare i dag har branschtidningarna Medievärlden och Journalisten återgett arresteringen i korthet. Då jag skriver detta inlägg noterar jag även att Dagens nyheter skriver om fallet.

Som jag tidigare skrivit här på InBeijing, så är svensk medias rapportering från Kina under all kritik. De finns bara ett fåtal svenska journalister på plats i Kina med omnejd, och media visar svalt intresse för mycket av det som sker i världens största land. (Desto mer resurser läggs på valet i USA eller konflikterna i arabvärlden.)

Som en konsekvens av detta tar det alltså flera veckor innan vi kan läsa i våra egna medier om en arresterad svensk publicist i Asien – och detta nästan en hel vecka efter att internationella medier uppmärksammat fallet.

dawitDawit Isaak är – liksom Gui Minhai – en svensk publicist som inte ser svensk ut, och dessutom skrev om något som är främmande för många svenskar. Han har suttit i fängelse i över fjorton år; riskerar Gui Minhai ett liknande öde?

Meningen med detta inlägg är givetvis inte att förringa betydelsen av engagemanget för de ovanstående tidigare frihetsberövade svenska journalisterna i andra delar av världen. Engagemanget och rapporteringen är mycket viktig; även då det som i Uddéns exempel endast handlar om några timmars gripande.

Däremot vill jag uttrycka oro över att Gui Minhai inte kommer väcka lika stor sympati eller uppmärksamhet, främst av tre skäl. För det första klingar hans namn inte svenskt – jag har svårt att tro att arresteringen hade passerat obemärkt förbi så pass länge om Gui Minhai hetat Sven Svensson och varit född i Svedala.

För det andra har Gui skrivit om något som är främmande eller otydligt för många svenskar, nämligen Kinas kommunistparti och politiska ledare – jag har svårt att tro att arresteringen hade passerat obemärkt förbi så pass länge om Gui Minhai skrivit om flyktingsmugglare eller svenska företags övertramp i konfliktzoner.

På grund av detta riskerar Gui Minhai ett öde likt den svenska journalisten och publicisten Dawit Isaak, som nu suttit fjorton år i eritreanskt fängelse efter att ha skrivit negativt om regimen där. Svenska myndigheter har flera gånger fått kritik för att inte arbeta resolut nog för Isaaks frigivning. Dock har media och civilsamhälle i Sverige jobbat hårt för att uppmärksamma fallet.

För det tredje – och detta är en faktor som inte ska underskattas – har Gui Minhai genom sitt arbete retat upp Kinas myndigheter. Och Kina är som vi alla vet ett land känsligt för extern kritik, som många regeringar i dag är rädda för att stöta sig med på grund av landets växande ekonomiska och politiska makt. Det finns gott om exempel på politiska ledare eller hela länder som hamnat i frysboxen för att ha uttryckt sig i vad Kina med bred pensel kallar sin ”inre angelägenheter”.

Den självklara frågan är nu: Kommer vi få se något engagemang från svenska myndigheter och fackföreningar eller andra delar av civilsamhället för att frige svensken Gui Minhai, som med största sannolikhet sitter frihetsberövad för att ha kritiserat Kinas regim? Eller har Gui Minhai otur som inte ser svensk ut, inte har ett svenskt namn och dessutom skriver om ett ämne som många svenskar är likgiltiga inför men samtidigt riskerar reta upp en viktig handelspartner?