december 2013

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 52

Såhär i mellandagarna kommer en något nedkortad version av InBeijings nyhetsbrev för vecka 52.

Nyhetsläget har ändå varit relativt lugnt, även om Japans premiärminister Shinzo Abe passade på att besöka Yasukuni i veckan.

Yasukuni är en minst sagt känslig helgedom där de som stred för Japan under andra världskriget hedras; även dömda krigsförbrytare som orsakade stort lidande i Kina, Sydkorea och en rad andra länder.

Abe menar att det är normalt för en premiärminister att visa respekt för de som tidigare offrat sitt liv för landet i krig. I Kina och Korea ses dock gesten som en hyllning till krigsbrott.

En intressant jämförelse är ju att diktatorn Mao Zedong – som har fler liv på sitt samvete än någon japansk general – har hyllats friskt i Kina under veckan, med anledning av sin 120-årsdag.

Glöm inte att följa InBeijing på Twitter och Facebook för konstant nyhetsuppdatering från Kina/Asien!

VECKAN SOM GICK: NYHETSBREV FRÅN KINA/ASIEN V. 52

EKONOMI & HANDEL

China’s Economy: Five Barometers of Change in 2014 – Kinas ekonomiska tillväxt för 2013 kommer med största sannolikhet att landa på 7,6 procent. Det vore i så fall den lägsta tillväxten sedan 1999, men något som de nya ledarna säger är OK, eftersom man vill ställa om ekonomin från investeringar till konsumtion. Wall Street Journal listar fem områden att hålla koll på under 2014 för att se om denna omställning kommer lyckas; främst då fastighetsmarknaden och den lokala skuldkrisen.

Land Sales in Major Chinese Cities See Historic High This Year – Bygghetsen verkar fortsätta i Kina, särskilt som försäljningen av mark slagit nya rekord under 2013. I de fyra städerna Peking, Shanghai, Guangzhou och Shenzhen såldes under året mark för över 500 miljarder kronor, skriver Caixin. En markbit vid tredje östra ringvägen i Peking såldes för rekordhöga cirka 75 000 kronor per kvadratmeter. 40 procent av marken beräknas användas till bostadsprojekt, och resten till kontors- eller affärsbyggnader.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

Beijing holds fire after Shinzo Abe’s controversial visit to war shrine – I veckan var alltså Japans premiärminister Shinzo Abe och besökte helgedomen Yasukuni, där flera japanska krigsförbrytare hedras. Aktiviteter kring Yasukuni brukar vanligtvis resultera i stora fördömanden och demonstrationer över hela Kina, men denna gång var det intressant nog lugnare. Tonen i inhemsk media var visserligen fördömande, men avrådde samtidigt från hämndaktioner. En anledning till detta enligt South China Morning Post, är att Kina vill undvika att USA dras in ytterligare i konflikten mellan Kina och Japan.

China cancels plans for Mao’s 120th but in one village, his spirit lives on – Ännu en artikel om den tvetydighet som rådde i Kina inför firandet av Mao Zedongs 120:e födelsedag, denna gång från The Guardian, som besöker Nanjiecun, det enda samhället i Kina som fortfarande drivs som en folkkommun. Här hyllas Mao på daglig basis, men samtidigt har president Xi Jinping också tagit en mer pragmatisk inställning gentemot den tidigare diktatorn. Såväl en tv-serie som en födelsedagskonsert till Maos ära skrotades i samband med jubileet.

Sichuan political adviser Li Chongxi investigated – Ytterligare en inflytelserik politiker med nära band till Kinas förre säkerhetschef Zhou Yongkang utreds nu för korruption. Måltavlan denna gång är Li Chongxi, ordförande för CPPCC i Sichuan, en provins som sågs som Zhou Yongkangs maktbas. Enligt South China Morning Post är detta den tredje höga politikern som på kort tid utreds i Sichuan. Detta kopplas ihop med att Zhou Yongkang ses som en politisk antagonist till Kinas nya president Xi Jinping.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

King of PCs, Lenovo Sets Smartphone Ambitions – Kinesiska Lenovo, som redan är världens största PC-tillverkare, har stora planer på att expandera sin verksamhet med smartphones utomlands under 2014. Lenovo säljer redan näst mest smartphones i Kina efter Samsung, och företagets vice ordförande säger enligt New York Times att man har planer på att blir störst i världen vad gäller telefoner. Så lägg detta märke på minnet.

ENERGI & MILJÖ

China struggling to meet 2011-2015 environment goals – Kinas senaste ekonomiska femårsplan, som startade 2011, innehåller en rad ambitiösa mål gällande att minska landets utsläpp. Men såhär tidsmässigt halvvägs genom planen, så har Kina misslyckats med att nå halvvägs till målen, skriver Reuters. Ett mål var exempelvis att mängden energi som behövs för varje BNP-enhet med 16 procent 2011-2015. Men fram tills nu är minskningen endast 5,5 procent. Snabbare ekonomisk tillväxt än väntat sägs vara en anledning till att man ligger efter planen.

Shandong student dies suddenly after gym class in smog – Rapporterna om luftföroreningarnas hälsovådlighet i Kina blir samtidigt allt fler och värre. I veckan dog en student i provinsen Shandong plötsligt, under en idrottslektion utomhus i kraftigt förorenad luft. Dödsfallet skedde efter en löpövning. Pojkens föräldrar skyller på föroreningarna och skolan, medan skolan slår ifrån sig ansvaret genom att säga att man inte fått order från högre ort att ställa in idrottslektionerna, samt att det är svårt att länka fallet till luftföroreningarna.

SAMHÄLLE, KULTUR OCH HÄLSA

Here’s the truth about Shanghai schools: they’re terrible – Med anledning av kinesiska elevers höga resultat i den nya Pisa-undersökningen, publicerar The Guardian en artikel om hur kinesiska skolor är ett skräckexempel snarare än en förebild. Pisa-undersökningen bygger ju på test av kunskaper som anammas via rotinlärning; något som är vanligt förekommande i Kina. Men samtidigt hämmar det kinesiska utbildningssystemet kreativitet, och har nästan inget att erbjuda till barn som behöver särskild hjälp. Det är heller inte ovanligt att en grundskoleklass består av 60 elever.

Mao Zedong firar 120 år; delar fortfarande Kina

Detta inlägg uppdaterades 27 december, bland annat med citat från Xi Jinping som hittas i slutet av artikeln.

I dag, 26 december, är det 120 år sedan Mao Zedong föddes som son till en rik bondefamilj i Shaoshan, provinsen Hunan.

Detta jubileum är något som Kinas nya ledare sett fram emot med fasa. Dagens kinesiska nationalister kräver att Mao ska hyllas, medan liberala krafter inom politik och näringsliv vill samtidigt se president Xi Jinping ta klart avstånd från den tidigare diktatorns handlingar.

Först en kort bakgrund över vad för sorts arv Mao egentligen har skapat åt sig själv. Det råder knappast något tvivel om Maos karisma eller hans färdigheter som revolutionär gerillakrigare. Vid flera tillfällen under första delen av kinesiska inbördeskriget (1927-36) var kommunisternas livlina extremt skör.

Som undernärd barfotaarmé utan vapen fann kommunisterna sig flera gånger helt omringade av miljontals soldater ur Chiang Kai-sheks moderna nationalistarmé. Under den sista av fem skoningslösa utrotningskampanjer, lyckades kommunisterna under Maos ledning bryta sig ut den nationalistiska cirkeln av stål och krut som omringade dem.

De knappt 100 000 sista kvarvarande soldaterna gav sig sedan ut på en 9 000 kilometer lång marsch som tog två år; bara drygt 7 000 man skulle klarade sig med livet i behåll, och etablerade 1935 en bas av gula jordgrottor i norra Kinas fattiga Shaanxi-provins.

Det var under den långa marschen – och under åren i Shaanxi – som Mao konsoliderade sin makt i kommunistpartiet. Hans metoder var lika effektiva som skoningslösa; Mao tvekade aldrig att attackera även sina mest hängivna följare, även om så bara för att statuera exempel. Även under kommunisternas svagaste period i Yan’an hörde utrensningar till vanligheten.

Det kinesiska inbördeskriget avbröts sedan tillfälligt i och med Japans invasion av Kina. Mao ingick nu en allians med Chiang Kai-shieks nationalister, för att slåss mot inkräktarna.

Vem som gjorde vad under detta krig är än i dag ett ämne för debatt; såväl nationalister som kommunister har beskyllt varandra för att inte slåss helhjärtat mot japanerna. Klart är i alla fall att kommunisterna kom ur andra världskriget i en starkare position än tidigare, medan nationalisternas försvagats.

Men ändå var styrkeförhållanden ojämna då det kinesiska inbördeskriget oundvikligen blossade upp igen efter Japans kapitulation. Maos tidigare följeslagare Sidney Rittenberg – en gång övertygad kommunist, i dag 92 år gammal – minns för BBC:

Take the scene when I arrived in China, September 1945.

Two rival parties, Kuomintang (KMT) Nationalists and Chinese Communists, were drawing up their armed forces, preparing to contend for power in a bloody civil war.

On the Nationalist side were well-fed, well-trained troops with air support, tank divisions, heavy artillery, motorised transportation – and out-numbering the Communists manyfold.

They controlled all major lines of communication, all major cities outside of Manchuria. They enjoyed enormous support in arms and money from the USA. Their superiority seemed absolute.

On the Communist side? In November 1946 I hiked 40km (miles) out from Yanan to meet the Communists’ crack 359th Brigade, whose commander, Wang Zhen, was a friend.

The 359th had been on the legendary Long March and had forged a path all the way to southern Guangdong Province to support the building of an American airbase there in World War Two.

Meeting them as they marched towards Yanan, I was appalled by what I saw.

They were a rag-tag and bob-tailed crowd. Most of them looked like teenagers.

A few in each squad wore baste shoes, most tramped along in self-woven grass sandals. Of the 10 men in a squad, five or six would have captured Japanese rifles; the rest carried knotty clubs or red-tasseled spears.

My heart sank at the sight: How could they possibly win?

Men genom hänsynslös gerillakrigföring lyckades alltså kommunisterna till slut vinna detta ödeläggande inbördeskrig. Då Mao 1949 utropade Folkrepubliken Kina, såg invånarna nu fram emot att äntligen styras av en samlad regering.

Dock var det efter 1949 som det i stället började gå riktigt illa. Ofta ses tiden 1949-58 (innan Det stora språnget) som en smekmånad mellan kommunistparitet och Kinas befolkning. Men sanningen är att våldet var närvarande redan från första början, och att Mao var en av de främsta ivrarna.

Bara under partiets fem första år vid makten, dödades minst två miljoner “jordägare” och “kontrarevolutionärer”, enligt en ny bok av historikern Frank Dikötter, baserad på arkivmaterial och officiella dokument.

Till de officiella dokumenten hör uppgifter om att Mao personligen delat ut kvoter till varje provins, om hur många som skulle dödas eller fängslas som “kontrarevolutionära” Det rörde sig om “två per tusen invånare”, men i oroliga provinser skulle minst tre av tusen personer avrättas.

Kina förvandlades snabbt till en mörk plats fylld av oro. Shanghai – som innan 1949 hade störst utländsk befolkning i hela världen efter New York – var snart helt tömt på utlänningar, så när som på en samling ryska rådgivare. Undantagstillstånd infördes, och maoistiska eller ryska verk ersatte en tidigare explosiv kulturscen, som bestått av musik och filmer från hela världen.

Det finns otaliga citat från denna tid som visar att människoliv var föga värt för Mao Zedong. Det hela skulle bli särskilt tydligt under Det stora språnget, en kampanj där Mao var den starkaste drivkraften, och som resulterade i 30-42 miljoner kinesers död via svält, tortyr eller avrättningar.

Landsbygden svältes medvetet ut, för att snabba på industrialiseringen i städerna samt frigöra livsmedel för export och få tillgång till utländsk valuta. Under 1960 – medan miljontals bönder över hela Kina svälte till döds – noterade man en nettoexport av spannmål på fem miljoner ton, tillsammans med stora mängder kött, ägg, matolja och frukt.

mao zedongMao under sina tidiga revolutionära dagar

Efter att Det stora språngets katastrof blev uppenbar, minskade Maos auktoritet i partiet. Han fick avlägga självkritik och drog sig tillbaka. Faktum är att Mao även tidigare flera gånger befunnit sig i en liknande sits, men alltid lyckats kommit tillbaka.

Denna gång skulle comebacken bli mer hänsynslös än någonsin tidigare, i och med Kulturrevolutionens början 1966. Med hjälp av sin lojale general Lin Biao, uppmuntrade nu Mao tiotals miljoner rödgardister att attackera inte bara gammal kultur, utan även politiska meningsmotståndare till Mao.

Politiker som följt Mao hela livet – exempelvis Liu Shaoqi och Peng Dehuai – misshandlades och ruttnade bort i sin egen avföring, för att ha stoppat svältkatastrofen Det stora språnget.

Under Kulturrevolutionen kunde offren återigen räknas i miljoner; de som inte slogs ihjäl eller tog självmord efter att ha drivits till vansinne vid ändlösa kritikmöten, fick sina liv förstörda för all framtid.

Det står i dag utom tvivel att Mao var personligt ansvarig för en stora delar av lidandet under såväl de inledande utrensningskampanjerna, som Det stora språnget och Kulturrevolutionen. Och det var först efter att Mao gått bort, som Kina kunde stabiliseras och börja växa igen; såväl ekonomiskt som kulturellt.

Ändå sågs Mao som en gud i Kina inte bara fram till sin död 1976, utan ända fram till 1991, då den första officiella kritiken någonsin framfördes mot honom. Deng Xiaoping menade då att Mao hade haft “70 procent rätt, och 30 procent fel“.

I Kinas politiska landskap sågs detta uttalande som ett indirekt tecken på att kompromisslös dyrkan av Mao inte längre var nödvändig, utan att det tvärtom nu även var möjligt att ifrågasätta vissa av hans handlingar – inte minst då Kulturrevolutionen, där Deng Xiaoping själv hade råkat illa ut.

Tvisten om Mao Zedongs status har kommit att kulminera under de senaste året. Mycket tack vare en rad nya böcker och rapporter, men främst på grund av internet och mikrobloggar. Här diskuteras Mao och hans felsteg fritt och öppet; en diskussion som inför hans 120-årsdag nu även spridit sig till statliga medier i en tidigare aldrig skådad omfattning.

Det finns alltså i dag två läger; ett som fortfarande prisar Mao för att ha enat ett svagt Kina, och under sin tid vid makten höjt landets medellivslängd från 35 till 63 år, samt förbättrat kvinnors och bönders ställning i samhället.

Det andra lägret, som pekar på Maos misstag, växer dock nu snabbare än någonsin. En jämförelse mellan dessa två läger kan ses i South China Morning Post, som i dag ställer två artiklar från vardera sida mot varandra.

Att Mao i dagens Kina har blivit en krutdurk kan även ses av att han nu är en viktig symbol för landets vänsterradikala nationalister, som på senare år blivit såväl fler som mer våldsamma. Exempelvis har ekonomen Mao Yushi de senaste åren såväl attackerats fysiskt som hotats till livet, för att i sina böcker kritiserat Mao Zedong.

För Kinas nya president Xi Jinping är det alltså särskilt besvärligt att förhålla sig till Mao. Xi är givetvis en påläst person, som själv förmodligen inte är något fan av vare sig Maos insats under Det stora språnget, eller hans Kulturrevolution, under vilken Xi Jinping ironiskt nog själv tvingades bo i en grotta i Shaanxi i sex år.

Men Kinas kommunistparti rättfärdigar fortfarande sin makt på revolutionen, av vilken Mao Zedong fortfarande är själva sinnebilden. Det är helt enkelt omöjligt för Kinas ledare att helt ta avstånd från Mao på samma vis som östeuropeiska stater har gjort från sina tidigare kommunistdiktatorer; det är ju nämligen samma parti som i Kina fortfarande sitter vid makten. Att attackera Mao skulle vara att skjuta sig själv i foten.

Och medan denna debatt fortsätter, så fortsätter turisterna att svärma till Shaoshan. Då Mao fyllde 115 för fem år sedan invigdes ett torg i Shaoshan som döptes efter honom. Och i år kommer över tio miljoner besökare åka till Shaoshan; en sexdubbling jämfört med tio år sedan.

UPPDATERING: Mycket riktigt var Xi Jinpings anmärkningar i samband med denna årsdag krystade och balanserade. South China Morning Post skriver:

President Xi Jinping attempted a balancing act on the 120th anniversary of Mao Zedong’s birth yesterday, praising the late Communist Party leader’s teachings while acknowledging he was “not a god”.

In a speech at the Great Hall of the People in Beijing to commemorate Mao’s birth, Xi told party leaders that historical failures could not be blamed on individuals, nor could one person be credited with an era’s success.

“Revolutionary leaders are men but not gods,” Xi said. “We should not worship them like gods … but we should not negate them completely because they made mistakes.

“[We should] move forward, but can’t forget the path that we have travelled.”

Xi spoke after leading the other six members of the supreme Politburo Standing Committee to Mao’s mausoleum, where they bowed three times before the late party patriarch’s marble statue.

(…)

Analysts said Xi appeared to be trying not to lean to the right or left. “The remarks are a response to the recent ideology debates of the left and the right,” said Pu Xingzu, a political scientist at Fudan University. “Xi is sending a message that he won’t follow the old path of Maoism nor go astray towards Western democracy.”

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 10

I dag är det så dags för den sista luckan i InBeijings julkalender. För de som är nyfikna på boken så finns den att köpa på Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik

Om du befinner dig i Peking så har jag även något tiotal exemplar kvar i mitt hem, som du kan få tag på genom att maila mig.

I dag “öppnas” alltså den tionde och sista luckan:

Kapitel 10: “Mat är också en slags konst”

Titeln på boken är som sagt “förändringarnas stad”, och inom få områden är Pekings förändringar lika uppenbara som då det gäller mat.

Det var inte länge sedan man oroade sig över mat på bordet, och flera personer i boken minns fortfarande hur de bytte ransoneringskuponger mot mat i de statliga spannmålsmagasinen.

I dag finns mat i överflöd, och fetma bereder ut sig med blixtens hastighet och en rad livstilssjukdomar som diabetes och hjärtsvikt som följd.

Pekingbornas fascination för att äta och laga olika rätter är ofattbart stor; resmål väljs ofta enkom på grundval av mat. Kapitlet börjar med en scen där jag besöker en fotograf vid namn He Chongyue för en intervju, som då eftermiddagen går över till kväll slutar i en stor matorgie:

Racerföraren har redan slängt upp flera pannor på den vedeldade spisen. Köttfärs och tofu puttrar i grytor. Någon slänger åt mig en påse bönor att skala. Grova nävar kastar ner tre stora fiskar i en enorm wok, tillsammans med ingefära, chili, vitlök och jag vet inte vad. Jag ser förundrat på, och den kedjerökande gamla mannen säger rakt ut i luften: “Tänk, för några år sedan åt vi oss knappt mätta. Nu kan vi få tag på vilken mat som helst.”

Racerförarens flickvän – som är mycket yngre än han själv – kommer förbi. Vi lagar mat i 3-4 timmar, och vräker sedan i oss allt som en utsvulten vargflock. Det är kanske det godaste jag någonsin ätit. “Ha ha, laga mat en hel eftermiddag och sedan äta upp den på en halvtimme”, skrattar racerföraren för sig själv.

He Chongyue lutar sig förnöjt tillbaka i soffan och sippar av det beska vinet han har på tappkran under bordet. Han säger att det är svårt att dricka mer för att han åt för fort. Racerföraren, som just slutat hetsäta, bolmar på en fet cigarr, och funderar på huruvida han ska ta ett glas vin till eller inte, eftersom han snart ska köra bil. Det är inte längre kallt i studion, alla är lite smått berusade, och med rosiga kinder börjar såväl He som racerföraren ventilera sin oro över att de båda snabbt gått upp i vikt de senaste åren.

He Chongyue har svårt att greppa sambandet mellan motion och övervikt, och vill istället försöka tappa några kilon genom en “ny medicin”.

Då invandringen till Peking är så omfattande från såväl hela Kina som övriga världen, kan man i dag sannerligen här få tag på mat från hela världen. Här finns allt som andra storstäder erbjuder, plus en rad nordkoreanska och mongoliska restauranger.

Så har det dock inte alltid varit. Krig, överbefolkning, klimat, naturkatastrofer och odugligt politiskt ledarskap har gjort att pekingborna genom århundraden fått nöja sig med det allra enklaste:

Historiskt har Pekings tuffa klimat inneburit att ris, fisk, frukter och grönsaker som alltid funnits i överflöd i södra Kina varit lyxvaror här. Risgröt var länge något för de rika, medan allmogen livnärde sig på hirs och kål. Vete, sojabönor och majs är andra vanliga stapelvaror här uppe i det torra och karga norr. Långa vintrar gjorde det nödvändigt med inlagda grönsaker, torkat kött, saltad mat och konserverade frukter. Kryddor sträckte sig främst till vitlök, salladslök och ingefära.

Att svältkatastrofer varit vanligt kan fortfarande ses genom dagens matvanor. Traditionellt har djurens alla ätbara delar tagits till vara. Inälvor och grisfötter serveras än i dag, även vid fina restauranger. För att spara bränsle har kött och grönsaker alltid skurits i små strimlor, och hettas än i dag upp i de tunna wokpannor som blivit utmärkande för kinesisk matlagning.

Under snart 800 år som huvudstad har olika matkulturer kommit och gått i Peking. De första mongoliska kejsarna åt bland annat varg och svan. Genom seklen invandrade sedan kineser från hela landet hit, särskilt från provinsen Shandong; ett område rikt på folk och råvaror, men vars översvämningar ofta drev invånarna på flykt.

Något särskilt intressant är att Pekings restaurangscen är mitt uppe i sin mest dynamiska fas någonsin. Under kommunisternas första tid vid makten stängdes många restauranger, och det blev över huvudtaget ovanligt att äta ute. I vissa perioder, som under svältkatastrofen Det stora språnget, var det ju ovanligt att äta alls.

Det är först på senare år som restaurangsektorn börjat blomstra här. Pekings äldsta utländska restaurang öppnade 1954. Coca cola var förbjudet fram till 1978. Pekings första Mcdonalds öppnade 1992, och redan nu har företaget över 2 000 restauranger i Kina.

Kinesernas nyrikedom och intresse för mat, innebär helt enkelt att matscenen i Peking, med sin invandring från alla världens hörn, är otroligt spännande. Kinas huvudstad har nu över 40 000 licensierade restauranger – kanske mer än någon annan stad?

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 9

Nu är det dags för den nionde och näst sista luckan i julkalender “Peking – förändringarnas stad”. Den sista luckan öppnas på julafton.

De tio luckorna presenterar var och en de tio kapitlen som finns i min bok “Peking – förändringarnas stad“. I varje lucka berättas det om efterforskning och intervjuobjekt, och bjuds på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att öppna kapitel nummer nio:

Kapitel 9: “Vanligt folk”

Vänner och bekanta frågar mig ofta om vad “vanligt folk” tycker och tänker här i Kina. Kapitel 9 är ett försök att svara på detta, genom att skriva lite om bland annat utbildning, sjukvård och äktenskap.

Yang Ying, en av karaktärerna som förekommer genom hela boken, och tillika en av mina nära vänner sen 6-7 år tillbaka, ska gifta sig i början på nästa år. Vi talar ofta om förhållanden, och i kapitlet återger jag några av våra samtal:

Då vi nu sent en fredagskväll sitter på Costa Coffee vid Lamatemplet, berättar Yang Ying att hon gråtit varje kväll då det var dags att gå och lägga sig bredvid den nyblivne fästmannen. Hon är sedan länge van vid Pekings tempo och utmaningar, och nu nervös över hur hennes framtida liv i Chengdus utkanter kommer att bli. Men hon menar att det “börjar bli dags” att gifta sig, och tillägger: “Du vet, jag gav min oskuld till honom redan då vi var unga, och under alla dessa år i Peking har jag inte varit med någon annan.”

Det går inte att underskatta vikten av att gifta sig och bilda familj i kinesisk kultur, målet som hela livet går ut på och kretsar kring. Ju tidigare desto bättre. Singlar kan från 25 års ålder räkna med konstant tjat från släktingar och vänner om just giftermål; det är den centrala frågan, snarare än när man ska skaffa barn eller flytta ihop med någon. Som att giftermålet i sig garanterar en lycklig framtid.

Giftermål är alltså en väldigt central sak i Kina. Det har sina rötter i en helt annan kultur och ett helt annat system än vad vi är vana vid. I avsaknad av välfärdssystem och demokrati är det i Kina familjen – inte myndigheterna – som tar hand om varandra.

Det kan också tydligt ses gällande inställning och kostnader för utbildning och sjukvård. En av mina grannar lagar mat åt mig varje dag, och ofta går jag även hem till henne och äter. Då hennes mor nu har blivit sjuk har det visst fallit på hennes lott som yngsta syster att ta hand om mamma:

“Mamma hjälpte mig att uppfostra min son, och enligt kinesisk tradition är det nu jag som ska vara hemma och ta hand om mamma. Ingen säger att jag måste, men det är klart att jag ska!”, säger syster Jiang utan bry sig om huruvida mor eller son hör. Hon berättar vidare att hon i samband med nyåret därför tvingades sluta sitt jobb som kock på ett kafé vid Guozijian. I Kina är ålderdomshem sällsynt och dyra, samtidigt som de enligt Jiang står stick i stäv med den viktigaste beståndsdelen i kinesisk kultur, nämligen att värna om sin familj och i synnerhet att ta hand om de äldre.

Min granne Jiang – en högljudd men vänlig kvinna drygt 40 år gammal – har även en son som just har börja vid universitet. Kostnaderna för mors sjukvård och sonens utbildning samtidigt kommer givetvis som en smäll; särskilt då Jiang nu inte längre jobbar.

Men det löses av att familjen ställer upp. De äldre systrarna ger Jiang ekonomisk hjälp, och pojkens fars familj ställer upp med pengar för utbildningen.

Kapitlet rör också allmänhetens inställning till högtider, vidskepelse, minoriteter, förfäder och den alltid lika akuta bostadsfrågan.

Men samtidigt måste man komma ihåg att det är omöjligt att generalisera om en så stor stad som Peking, där skillnaden mellan invånarna är enorm. En av hela bokens viktigaste meningar förekommer i detta kapitel:

På gator och i gränder, vid avspärrade villakomplex och höghus, bor människor vars vardag och villkor har mindre gemensamt än kollektivet “stockholmare”, “svenskar” eller till och med “skandinaver”.

Det främsta syftet med kapitlet “vanligt folk”, är således att belysa att det i Kina inte finns något “vanligt folk”.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 51

Julen närmar sig här i Kina och julstämmningen är nästan helt frånvarande. Många som frågar mig vad “jag ska göra i jul”, har svårt att förstå att man i Kina inte firar denna högtid.

Men så är det. Förutom ett expat-community på några tiotusentals människor, samt några köpcentrum som försöker profitera på denna västerländska högtid, så passerar julen obemärkt förbi för 99 procent av landets befolkning.

Julafton infaller på en tisdag, och hela veckan är normal arbetsvecka utan helgdag, så även för mig.

Trots detta faktum har InBeijings julkalender nu öppnat åtta luckor av tio. Den nionde kommer senare i dag, och den sista på julafton.

Ni kan redan nu läsa lucka ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju och åtta.

Nedan följer så den gångna veckans viktigaste nyheter. Glöm heller inte att följa InBeijing på Twitter och Facebook för konstant nyhetsuppdatering från Kina/Asien!

VECKAN SOM GICK: NYHETSBREV FRÅN KINA/ASIEN V. 51

EKONOMI & HANDEL

Bitcoin’s collapse: China blues – Sedan Kinas myndigheter tidigare i december uttalade sig negativt om den digitala valutan bitcoin, föll dess värde snabbt, till under 500 dollar från en topp på över 1 200 dollar för ett par veckor sedan. Det är Kina som står för över hälften av den globala handeln med denna upphaussade valuta, varför värdet står och faller med myndigheternas handlingar. Utvecklingen är ännu ett resultat av det faktum att kinesiska investerare har ytterst få alternativ att placera sina pengar i.

Chinese tourism: ‘Finally, we are seeing the world’ – Sedan i fjol är kinesiska turister de som spenderar mest pengar i hela världen på utlandsresor, för första gången mer än 100 miljarder dollar. Fjolårets 83 miljoner kinesiska utlandsresor väntas öka till 100 miljoner 2015, och 200 miljoner år 2020. Men anledning av denna utveckling skriver The Guardian en lång artikel om vad kinesiska turister är ute efter. Vissa länder tjänar mycket på denna tursim, bland annat Thailand, där antalet kinesiska besökare i år har mer än dubblats.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

China says 6 arrested after deadly riot in Xinjiang where 16 died – Myndigheterna i Xinjiang har arresterat sex uigurer, efter ett våldsdåd under förra veckan där två poliser och fjorton “terrorister” miste livet. Reuters citerar kinesiska källor som menar att de döda och arresterade tillhör en terrorgrupp som tillverkat vapen och sprängmedel. Attacken ägde rum i närheten av Kashgar; ett område som journalister inte tillåts vistas i.

China confirms near miss with U.S. ship in South China Sea – I veckan var ett amerikanskt militärfartyg nära att krocka med Kinas enda hangarfartyg Liaoning. Scenen ägde rum i det oroliga sydkinesiska havet, och enligt USA undveks kollisionen enbart tack vare en amerikansk manöver i sista minuten. Kinas försvarsministerium bekräftar händelsen, men framhåller att man inte gjort något fel, utan att hangarfartyget bara var ute på en rutinmässig patrull. Det är just situationer som detta som kan få konflikten i sydkinesiska havet att balla ut helt.

China voices ‘strong concerns’ over Japan’s military spending – Under sin nya premiärminister Shinzo Abe, ska Japan nu höja sin försvarsbudget med 2,6 procent, vilket är den första höjningen på tio år. Sedan andra världskriget har Japan endast tillåtits ha “självförsvarsstyrkor”, men nu kommer man spendera mer pengar på bland annat fartyg och flygplan som kan transportera trupper. Ökningen beror givetvis på konflikten med Kina, som reagerar starkt på uppgifterna.

China vents anger over Dalai Lama’s planned Norway visit – Norge är på väg att ytterligare försämra sin relation med Kina, genom att släppa in Dalai Lama i landet. Tibets exilledare planerar åka till Norge i maj nästa år, vilket då även sammanfaller med 25-års-jubileet för hans nobelpris i fred. Kina uttrycker stort missnöje med besöket. Nobelkommittén påpekar att det är en buddistisk grupp som bjudit in Dalai Lama till Norge, men att även kommittén kommer passa på att träffa ledaren under hans besök.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

Western journalists’ China visa dramas: Don’t shoot the messenger – Efter veckor av nervös väntan, har journalister vid Bloomberg och New York Times nu i sista stund kunnat förnya sin visum för att fortsätta rapportera i Kina. Myndigheterna har hållit inne med deras visum på grund av missnöje över artiklar som skildrar korruption i Kinas politiska topp. Med anledning av detta berättar Jamie FlorCruz om sina tre årtionden som korrespondent i Kina. Han har bott här sedan 1971, och är nu byråchef för CNN i Peking.

China will require its 250,000 journalists to pass a ‘Marxism test’ – Snaran dras åt även för kinesiska journalister, som samtliga i januari eller februari måste klara av ett prov i marxism. Frågorna innefattar teorier om hur media ska verka i ett marxistisk samhälle, men även “fakta” som att USA:s syfte är att skjuta Kina i sank. Reportrarna kommer få veckovisa klasser i marxism innan provet, som avgör huruvida de kommer få behålla sina jobb eller ej.

ENERGI & MILJÖ

China faces $176bn bill to clean up air pollution – En tjänsteman för en kinesisk myndighet för miljöplanering sade i veckan att Kina kommer behöver spendera nästan 2 000 miljarder kronor åren 2013-2017 för att få bukt med landets luftföroreningar. Han menar att merparten av pengarna måste gå till att fasa ut smutsiga industrier, samt investeringar i förnyelsebar energi. Tjänstemannen har dock en positiv tvist på det hela, och framhåller att situationen kommer skapa två miljoner jobb och bidra med tusentals miljarder kronor till Kinas BNP.

SAMHÄLLE, KULTUR OCH HÄLSA

China’s film industry: The red carpet – The Economist sammanfattar i veckan läget på Kinas filmmarknad, och gör en rad jämförelser med Hollywood. Kina är sedan i fjol världens andra största biomarknad sett till intäkter, och kan komma att passera USA om fem år. Ändå gå tre fjärdedelar av kinesiska filmer med förlust, vilket dels beror på piratkopiering, men även på hårda regler gällande censur samt faktumet att filmerna helt enkelt är dåliga och tråkiga. En avgörande skillnad mellan Kina och USA, som spelar in i detta faktum, är att myndigheterna är i kontroll över filmmarknaden i Kina, medan filmstudiorna har större inflytande i USA.

Japanese young people not having sex? The Guardian and mass generalizations – För ett tag sedan skrev The Guardian att japanska unga människor har allt mindre sex, och inte är intresserade av att gifta sig. Uppgifterna spreds snabbt i media och på bloggar världen över, men bestrids nu av Modern Tokyo Times. Tidningen menar att den ursprungliga artikeln var skriven utifrån en agenda och för att väcka uppmärksamhet. Man citerar vidare en annan officiell undersökning, som visar att nästan 90 procent av japanerna vill gifta sig.

China: Mad about museums – The Economist uppmärksammar i veckan hur antalet museum i Kina har ökat lavinartat de senaste åren. 1949 fanns det endast 25 museum i hela landet, och under Kulturrevolutionen brändes många museum ner och utställningarna förstördes. Men sedan år 2000 har antalet museum nästan dubblats från 2 000 till snart 4 000 stycken. Rationaliteten i detta ifrågasätts dock, då många av dessa museum har ytterst få besökare.

Artikelserie: Pingis i Kina och Sverige

Tidigare denna månad var Oscar Månsson, reporter på Aftonbladets sportblad, i Peking för att skriva om pingis. Jag följde med honom som fotograf till det kinesiska landslagets träningshall, där få eller inga utländska journalister tidigare vistats.

Resultatet bildmässigt postade jag här på InBeijing redan i början av december.

Nu har Oscars artikelserie i tre delar publicerats, och finns att läsa på Aftonbladets hemsida i tre delar:

Del I: “Vi hade 10 000 – de en miljon
Del II: “Hotet mot sporten: Kinas överlägsenhet
Del III: “Kinas hemlighet: Fan Zhendong, 16

Som titlarna antyder så handlar det om nostalgiska reportage. Idén är att visa på skillnaden mellan Sverige och Kina så här drygt 20 år efter att Sverige dominerade världstoppen i pingis.

I Sverige är det fortfarande Jan-Ove Waldner som är i topp, medan Kina har etablerat en talangfabrik där dussintals spelare från varje generation drillas under veckor så intensiva att det aldrig skulle accepteras i Sverige med mindre än att någon kände sig kränkt.

Del III är den del av artikelserien som skrevs här på plats i Kina, då jag och Oscar var och besökte träningsanläggningen. Utdrag från artikeln, som fokuserar på supertalangen Fan Zhendong, född 1997:

Första gången han kom till huvudstaden var han tio år gammal. Sedan dess har han stannat. Han föddes i tolvmiljonersstaden Guangzhou i södra Kina men flyttade 200 mil norrut till landslagets pingisutbildning så fort hans talang upptäcktes.

Sedan dess är det träning som gäller, i snitt säkert fem–sex timmar spel plus ett antal timmar teori per dag. Träffa föräldrarna, som båda jobbar i en fabrik i Guangzhou, gör han ungefär en gång om året.

(…)

Två spelare, de ser ut att vara 18–20 år gamla, tränar på exakt samma serve i säkert en timme.
Andra kör ”bollådan”, övningen som chockade JO Waldner på 80-talet, det vill säga repeterar samma slag i högsta möjliga hastighet. Tempot är häpnadsväckande.

Fan Zhendong står längst bort från oss med sin tränare. Under en timme och en kvart nöter de backhandsmashar enligt samma mönster.

Fan tar ett steg åt vänster, sedan ett steg tillbaka. Tränaren skickar en boll, Fan nyper till. Om och om igen. Tempot är inte lika högt som i ”bollådan” men jag räknar ändå till 25 slag per minut.

Någon gång avbryter tränaren för att peka på olika punkter på bordet samt visa rörelser med handleden, men Fan måste ha slagit över tusen identiska slag innan övningen är över.

I artikeln kan ni även se ett bildspel på ett tiotal av mina foton, några som finns med är dessa:

herrhall7small

herrhall4small

herrhall3small

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 8

I dag kommer så den åttonde luckan i julkalendern “Peking – förändringarnas stad”. Sammanlagt blir det tio luckor; givetvis kommer den sista på julafton.

De tio luckorna presenterar var och en de tio kapitlen som finns i min bok “Peking – förändringarnas stad“. I varje lucka berättas det om efterforskning och intervjuobjekt, och bjuds på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer åtta:

Kapitel 8: “Vikten av att vara på sin vakt”

Bokens åttonde kapitel handlar om media, kontroll och övervakning. Många relaterar ju nämligen kommunistkina med att vara ett övervakningssamhälle, vilket till viss del stämmer.

Som ingång i kapitel åtta, sitter jag och äter middag med Lily Lee, en av mina klasskamrater från journalisthögskolan i Hongkong, och tillika en av de modigaste och bästa journalister jag känner.

Hon delar frikostig med sig inte bara av sina erfarenheter som journalist i Kina, utan även av sin uppväxt och den process som det faktiskt innebär att gå från den propaganda som många kineser matas med som barn, till att förstå att denna information kanske inte alltid är korrekt.

Ett roligt sammanträffande är att Lily Lee arbetade för Expressen ett år, nämligen som assistent åt Mats Larsson, som var korrespondent här innan och under olympiaden 2008.

Denna tid blev en rejäl ögonöppnare för Lily, som växt upp i södra Kina och nästan hela sitt liv endast läst statliga kinesiska nyheter, vilka så klart målar upp en positiv bild av landet. Lily berättar:

Att börja på Expressen blev avgörande inte bara för Lilys yrkesliv, utan framför allt för hennes sätt att tänka, skildra, förstå och betrakta Kinas samhälle. “Vi åkte runt i Kina och gjorde seriös rapportering. Vi skrev om miljöförstöring och ökad självmordsfrekvens bland kvinnor. Jag tog jobbet på stort allvar, och ville alltid att Mats skulle läsa artiklarna för mig innan publicering.”

Hon minns med glädje alla bråk som hon startad med Mats om innehållet: “Det var särskilt en gång när jag blev riktigt arg för att någon artikel inte var objektiv, och sa att ‘ni utlänningar’ ska alltid skriva massa skit om Kina. Folket fick det ju bara bättre och bättre, och ändå handlade allt vi skrev om elände!”

(…)

Efter uppriktiga diskussioner och intervjuer med vanliga människor, så började det dock hända saker i Lilys huvud. “Det var en smärtsam process. Jag bråkade mycket med Mats om artiklarnas innehåll, och grät ofta. Det var som att jag aldrig sett den andra dörren, där all information nu strömmade in, och krockade med den information jag blivit matad med som liten. Jag tycker synd om Mats som behöver stå ut med mig!”, säger Lily och skrattar.

Övriga historier som Lily delar med sig av är bland annat: Hur hon avlyssnas och kallas till förhör hos säkerhetstjänsten, hur hennes kritiska artiklar skrotas under tiden som reporter på China Daily, samt hur hon inte hade råd att äta kött under tiden som student i Peking.

Men även om Kinas media, nyheter och internet är censurerat och kontrollerat, så gäller det inte nödvändigtvis andra delar av samhället. Tvärtom så är det i Kina relativt lätt att ta sig in på platser dit man inte har tillträde, eller göra saker som bryter mot lagen, utan att vakterna bryr sig ens om de ser på.

Som exempel på detta, återger jag en anekdot då två av mina svenska vänner var på besök i Peking en vinter för ett par år sedan och ville se den berömda OS-arenan, det så kallade “fågelboet”.

Min kinesiska vän Hou Lei mötte upp oss med bil, men från vägen utanför kom vi inte inte tillräckligt nära arenan för att få bra foton:

Hou Lei föreslog att vi skulle prova åka in på arenan med bilen. Han kände till en infart för personal och varuleveranser. Då vi körde mot den första porten i ganska hög fart, skyndade sig vakten att ta bort den smutsiga orangea konen som skulle hindra obehöriga fordon. Nästa stopp var en vägbom. Hou Lei fortsatte köra lika fort, och höll upp ett falskt id-kort, varpå vakten i kuren omedelbart hissade upp bommen.

Det var övrigt samma id-kort som jag och Hou Lei använt några månader tidigare, för att gratis från första parkett se italienska supercupfinalen mellan AC Milan och Inter Milan, då Fågelboet var fyllt till bredden och biljetterna kostade flera tusen kronor.

Men då vi denna novemberkväll parkerade bilen tio meter från löparbanan och gick in på arenan så var den tom, förutom några gubbar i färd med att långsamt montera ner en snowboardramp från helgen innan. Ingen tog någon som helst notis om oss. Vi hade snöbollskrig och löptävlingar, klättrade på maskinerna och rökte på fotbollsplanen, tills vi blev trötta och kalla och åkte därifrån.

Denna anekdot – bara en i mängden för mig – visar tydligt hur slapp bevakningen är i Peking, trots alla vakter och övervakningskameror, och trots ryktet att myndigheterna håller stenkoll på sin huvudstad.

Som en jämförelse hade det ju säkerligen varit omöjligt att köra rätt in på Madison Square Garden i New York, eller Globen i Stockholm. Men i kommunistkinas huvudstad kan man ta sig in på många platser genom att ha rätt kontakter, säga rätt saker eller bara uppträda allmänt självsäkert.

Denna teori späs på av kapitlets avslutning, där jag samtalar med detta om New York Times videojournalist Jonah Kessel. Han berättar hur han utan behörighet kom upp såväl på taket av Pekings högsta byggnad, som till Pekings sedan länge bortglömda och förbjudna “underjordiska stad”.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 7

Lucka nummer sju i julkalendern “Peking – förändringarnas stad” blev ett par dagar sen, på grund av en skidresa till inre Mongoliet där ingen tid fanns till att jobba.

Nu är jag tillbaka i Peking, och julkalendern kommer fortsätta med tre luckor de närmsta fyra dagarna, med den tionde och sista luckan på julafton 24 december.

De tio luckorna presenterar var och en de tio kapitlen som finns i min bok “Peking – förändringarnas stad“. I varje lucka berättas det om efterforskning och intervjuobjekt, och bjuds på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer sju:

Kapitel 7: “En omringad huvudstad”

Titeln i detta kapitel syftar på att Peking är omringat av sopor. Runt om staden finns hundratals så kallade “illegala soptippar”, där allt skräp som jättestaden konsumerar hamnar.

Dessa soptippar är relativt okända, men börjar bli ett stort problem nu närstaden växer allt snabbare. Situationen med Pekings avfall är ohållbar, särskilt då staden i utkanterna nu snart växer ihop med sopbergen.

Den slarviga hanteringen av sopor förgiftar såväl mark och vatten, som människor och djur. En av de få som har uppmärksammat detta problem är Wang Jiuliang, en dokumentärfilmare som jag åkte och besökte vid hans studio i östra Peking:

“Eftersom soporna inte hindrar den ekonomiska utvecklingen, eller sänker stadens puls, så ignoreras problemet helt”, säger Wang. Jag sitter bekvämt nedsjunken i en sliten soffa, han på en gnisslande stol, emellan oss ett smutsigt glasbord. Som seden bjuder tänder han först min cigarett, sedan sin egen, och fortsätter: “Soptipparna är en spegel som reflekterar stadens snabba utveckling. Men vad folk ser är nya byggnader och lyxvaror, inte sopbergen som blir följden.”

Han förklarar hur de illegala soptipparna fungerar: någon investerar i en bit mark och gräver ett stort hål där. Sopor eller avfall säljs till markägaren och dumpas i hålet. Ett stort antal bönder eller migrantarbetare anställs sedan för att gå genom soporna efter återvinningsbart material, och då soporna är värdelösa fylls hålet igen. Det hela upprepas flera gånger, även ovanpå det igenfyllda hålet, vilket alltså bokstavligen resulterar i ett sopberg.

Wangs över 10 000 foton, 60 timmar video och otaliga intervjuer resulterade i filmen Beijing Beseiged by Waste, som släpptes hösten 2011. Han fick ursprungligen idén till fotoprojektet i sin hemstad Weifang, i kustprovinsen Shandong: “Jag åkte tillbaka hem och skulle fota något som krävde en ren och fin naturlig bakgrund. Till min förskräckelse märkte jag att det inte längre fanns något sådant i min barndomsstad. Alla trädklädda alléer, klara vattendrag och fina gröna fält jag minns från bardomen var inte längre där. De hade försvunnit, borta från alltid.”

Wangs film har belönats vid flera utländska filmfestivaler, men är förbjuden i Kina, vilket är en klar markör för hur myndigheterna ofta väljer att sopa utvecklingens baksidor under mattan.

Och sopor är ju knappast Pekings eller Kinas enda miljöproblem. I kapitlet skriver jag även om luftföroreningar och vattenförsörjningen, som Wang anser vara “det största enskilda hotet mot Pekings existens”.

Jag frågar även flera av de karaktärer som förekommer i boken, om hur de själva upplever att Pekings miljö förändrats under de senaste åren. Skillnaden är stor mot den smoggiga och överbefolkade stad som Peking är i dag:

“Luften var också renare”, fortsatte Li Yue. “Varje molnfri dag var himlen klarblå, och bergen norr om Peking syntes nästan alltid, om de inte skymdes av vita moln.” Han minns hur årstiderna slog om till syrsornas melodier och de duvor som seglade över det gamla Pekings innergårdar. Det gick att fiska i stadens då höga floder, och under sommaren söka svalka i Houhais sjöar.

Det var på 1980-talet. I dag får man mest skräp på kroken, och vattnet är ibland så skitigt att det knappt syns. Frågar man Li Yues far så minns han ett ännu renare Peking, helt utan bilar, med uppfriskande vårar utan de sandstormar som nu drar in från Gobiöknen och läger ett brunt lager över staden några dagar vid månadsskiftet april/maj.

Ett litet ljus i mörkret är dock att de flesta jag intervjuar, verkar överens om att föroreningarna var som värst under början av 2000-talet, just innan Peking utsågs som värdstad för sommarolympiaden 2008.

För att göra staden vackrare innan spelens början, fasade man ut en hel del tunga industrier och ökade grönområdena. Under de två åren innan olympiaden planterades otroliga 28 miljoner träd runtom i Peking. Miljontals fler har tillkommit sedan dess och kommer planteras inom den närmsta framtiden, bland annat för att suga upp avgaser från stadens ringvägar.

Under det stora språnget (1958-61) höggs många av stadens träd ner, och under Kulturrevolutionen (1966-69) rycktes många gamla träd vid tempelområden och liknande upp med rötterna.

Faktum är att Peking aldrig har varit grönare än nu, vilket inger hopp mellan alla larmrapporter om föroreningar och sopberg. Med målmedvetenhet och politisk vilja, kan Peking komma att bli vackrare för varje år som går.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 6

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer sex:

Kapitel 6: “Arkitektur III: Hur stor kan en stad bli?”

Detta är det tredje och sista kapitlet om Pekings arkitektur. Medan det första kapitlet handlar om arkitekturhistoria, och det andra kapitlet om hur Pekings arkitektur utvecklats sedan kommunisternas maktövertagande 1949, så handlar detta kapitel om hur Peking kan komma att fysiskt förvandlas inom den närmsta framtiden.

Peking är verkligen ett monster till stad. Här finns flest bilar och flest ringvägar i hela världen. Antalet bilar har ökat från två miljoner 2004, till över fem miljoner i dag, vilket är mer än i hela Sverige. 2015 beräknas det finnas över sju miljoner bilar på huvudstadens gator.

Den yttersta av Pekings fem ringvägar är i dag 22 mil lång; samma avstånd som Stockholm-Falun. Ytterligare en ringväg, som ska bli 94 mil lång, är nu under konstruktion. Den kommer sträcka sig ända till grannprovinserna.

I Peking finns också världens längsta tunnelbana och världens andra största flygplats. Ändå byggs nu en helt ny flygplats i stadens södra förorter, som ska bli störst i hela världen.

Under ett besök vid stadens stadsplaneringsmuseum får vi reda på fler otroliga siffror, samt hur den nya stadens otroliga expansion påverkar det som finns kvar av den gamla staden.

För trots minnesmärkning så rivs fortfarande många kulturella och historiska byggnader. I detta kapitel tar jag även en tur på cykeln ner till Beizongbu hutong, där den framlidne arkitekten Liang Sicheng hade sin bostad.

Liang var Kinas mest framstående arkitekt, och hans gamla innergård var sedan länge kulturminnesmärkt. Ändå finner jag att innergården är riven till grunden av byggbolag som gärna bryter mot regler för att tjäna pengar:

Då det kommer till regler och minnesmärkning så straffas byggbolagen, som nästan alla är statliga, väldigt sällan. Och det högsta bötesbeloppet man kan få för att riva en kulturell relik i Peking är en halv miljon kronor – ett pris som motsvarar cirka 15 kvadratmeters lägenhet i stadens centrala delar. Brist på information och medvetenhet förvärras givetvis av censuren: en Google-sökning på “Cultural demolition in Beijing” besvaras på Kinas internet med ett felmeddelande.

Men trots att den gamla staden rivits fort, så kan man under de senaste åren tydligt se hur gammal arkitektur återigen blivit i ropet. Tempel och hutonger har blivit populära igen – såväl bland befolkningen som hos myndigheterna, som insett att de kan tjäna pengar på turism.

Således har ett litet hopp tänts, vad gäller att vända utvecklingen och göra Peking vackrare igen. Inför de olympiska spelen 2008 så revs visserligen mycket gammal arkitektur; men samtidigt flyttades många industrier ut från staden och stora summor spenderades på exempelvis trädplantering eller renovering av parker och grönområden:

Men även om många gamla hus försvann på grund av OS, så innebar det samtidigt också början på en slags renässans för den gamla staden. Redan 1955 – då man debatterade utformning av “folkets nya Peking” – ville ju Liang Sicheng bygga de nödvändiga fabrikerna utanför staden, och behålla stadsmurens innanmäte i form av en park: “I denna fråga är jag före min tid och ni är bakåtsträvare. Om 50 år kommer historien visa att jag har rätt och ni har fel”, insisterade han envist, medan vaktornen och portarna föll en efter en.

Och nästan exakt 50 år senare – just efter att Peking utsetts som värdstad för de olympiaden – revs ett par tusen nya bostäder vid Pekings järnvägsstation, för att ge plats åt en kilometerlång restaurerad del av stadsmuren. Det blev just en park, Ming Dynasty City Wall Site Public Park, som faktiskt består av ett par hundratusen originalstenar som forslades tillbaka av migrantarbetare. På så vis har man i själva verket kommit längre än Stockholm, vars stadsmurar också revs en gång i tiden för att användas som byggmaterial, och sedan aldrig restaurerades igen.

Återigen för jag här en jämförelse med Stockholm, där ju rörelsen “Alternativ stad” genom en almstrid 1971 stoppade vidare rivning av vår huvudstads gamla kvarter. Samma tendens kan ses i Peking, då en rivning av bostäderna kring Trumtornet 2010 stoppades, efter motstånd i media och bland lokalbor.

Kontentan i kapitlet är att det är svårt att veta vilken väg Peking kommer ta. Det finns tecken som pekar såväl på att man kommer restaurera fler delar av den gamla staden, som att man kommer riva vad som finns kvar för att bygga mer skyskrapor och shoppingcenter.

Kommer huvudstadens sista kvarvarande delar av gammal kultur att kunna samexistera med den nya stadens infrastruktur och affärsdistrikt, eller kommer de försvinna helt och hållet?

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 50

Mycket rabalder har uppstått under veckan efter att Nordkoreas diktator Kim Jong-un har avrättat sin “farbror” Jang Song Thaek.

Jang var gift med Kims faster, och sågs som en av de mäktigaste politikerna i Nordkorea, som dessutom förespråkade ett viss mått av reformer, åtminstone på det ekonomiska planet.

Avrättningen av Jang, som annonserades ut i nordkoreanska medier, ses som ett tecken på att en maktkamp pågår i den slutna nordkoreanska politikens toppskick. Det kan även komma att komplicera relationen till Kina, som hade ett visst hopp om att Jang skulle kämpa för ekonomiska reformer av kinesisk tappning även i Nordkorea.

Missa förresten inte InBeijings julkalender, där jag varannan dag fram till jul öppnar en “lucka” från boken “Peking – förändringarnas stad”. Ni kan redan nu läsa lucka ett, två, tre, fyra och fem, samt senare i dag även den sjätte luckan.

Tipsa gärna vänner och bekanta om detta nyhetsbrev, och glöm heller inte att följa InBeijing på Twitter och Facebook för konstant bevakning av nyhetsläget i Kina.

VECKAN SOM GICK: NYHETSBREV FRÅN KINA/ASIEN V. 50

EKONOMI & HANDEL

Free exchange: A reasonable supply – Med anledning av en ny bok från akademikern Michael Pettis, försöker The Economist redan ut huruvida Kinas ekonomiska tillväxt riskerar kollapsa som en följd av landets beroende av statliga investeringar för att hålla uppe tillväxten. Pettis menar att Kinas tillväxt under det kommande årtiondet endast kommer vara kring 3-4 procent. The Economist menar dock att de kinesiska myndigheternas inkomster är större än dess utgifter. Därför kan Kina fortsätta investera, trots att det är uppenbart att slöseri förekommer, menar tidningen.

China Pledges to Tackle Local Government Debt Amid Reform – Under ett viktigt ekonomiskt möte i veckan, sades det att Kina nu kommer fokusera på att lösa den skuldkris som råder för landets lokala myndigheter, samtidigt som man ska skapa förutsättningar för att genomföra en rad ekonomiska reformer. Det sades att Kinas ekonomiska tillväxt för den närmsta framtiden ska vara “rimlig”. Någon siffra angavs inte, men enligt Bloomberg tolkas detta som en målsättning på mellan 7 och 7,5 procents årlig tillväxt.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

Four experts explain the impact of Jang Song Thaek’s execution – Med anledning av den uppmärksammade avrättningen i Nordkorea, intervjuar NK News fyra experter som bevakar Nordkorea, om vad denna avrättning egentligen innebär. Avrättningen ses som banbrytande eftersom den slår hål på myten om enighet inom det nordkoreanska toppskicket, och man tror att utrensningen kommer fortsätta i den civila byråkratin. En akademiker som följt Nordkorea i 30 år säger sig aldrig ha sett något liknande.

North Korea: Execution breaks key link with China – Avrättningen av Jang Song Thaek riskerar även att äventyra Nordkoreas relation med Kina, skriver Christian Science Monitor, eftersom Jang var en av de i landets ledarskick som starkast stödde ekonomiska reformer likt de Kina införde i början av 1980-talet. Det råder nu stor oro i Kina, som inte alls vet vilken väg Nordkorea kommer gå, och därför måste börja förbereda sig på sannolikheten att regimen kan falla.

16 killed in ‘terror attack’ in China’s restive Xinjiang region: report – Under morgonen denna måndag i Kina, har rapporter kommit om att minst sexton personer dött i ett “terrordåd” i den västra provinsen Xinjiang. Uppgifterna är än så länge knapphändiga, och bygger på rapportering från en lokal nyhetsportal. Där uppges att två poliser dödats av “våldsamma angripare”, varpå polisen öppnat eld och dödat fjorton personer.

China puts former security chief under house arrest – Obekräftade uppgifter gjorde i veckan gällande att Zhou Yongkang, tidigare säkerhetschef i Kina, nu sitter i husarrest medan en utredning om korruption mot honom pågår. Som medlem i politbyråns ständiga utskott, var Zhou en av landets mäktigaste politiker i den förra administrationen under president Hu Jintao. Han är också känd för sina nära band till den avsatte toppolitikern Bo Xilai, som åtalades tidigare i år, i vad som sågs som en maktkamp inom kommunistpartiet.

China’s Xinhua says West must stop ‘meddling’ in Ukraine’s affairs – Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua uppmanade i veckan “väst” att “sluta lägga sig i” ukrainsk politik, och inte “manipulera människors åsikter” vad gäller en handelsunion mellan Ukraina och EU. Vidare menar Xinhua att det är allvarligt angrepp på den ukrainska demokratin och den regionala stabiliteten, att västländer tar oppositionsgruppernas parti och direkt utmanar Ryssland.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

As Rover Lands, China Joins Moon Club – Den månfarkost som Kina sköt upp för ett par vekor sedan, har nu landat på månen utan problem, och ska bland annat söka efter råvaror och dokumentera månens yta. Projektet har givetvis hyllats unisont i kinesisk media, och ses som ett bevis på landets tekniska framgångar. Det påpekas också att farkosten var “onödigt stor”, vilket ses som ett bevis på att Kina även förbereder att snart skicka en bemannad farkost till månen.

Person of the year: Jack Ma – Alibabas grundare Jack Ma blev i veckan utsedd till årets personlighet av tidningen Financial Times. I denna artikel presenteras Jack Mas bakgrund som ett barn vars föräldrar råkade illa ut under Kulturrevolutionen, men som sedan ändå beslutade sig för att lära sig engelska till varje pris. På 1990-talet, då “internet” inte ens fick nämnas i kinesiska media, fick Jack Ma chansen att åka till USA, där han genast förstod nätets framtida potential i Kina.

China’s rumor crackdown has ‘cleaned’ Internet, official says – Det är dock fortfarande inget som tyder på att Kinas kommer luckra upp censuren och kontrollen av sitt internet. Tvärtom gick en hög informationsminister i veckan ut och berömde resultaten av den kampanj som Kina sjösatt för att “rensa” innehållet på nätet från rykten och olämpligt innehåll. Reuters skriver vidare att Kina kommer intensifiera dessa insatser, och utveckla allt mer sofistikerade metoder att söka genom appar, bloggar och forum efter känsligt innehåll.

ENERGI & MILJÖ

Coal Industry Finds Itself at a Crossroads – Intressant artikel från Caixin, där en säljare inom kolindustrin i provinsen Shanxi intervjuas. Det har blivit allt svårare för honom att sälja kol till kolkraftverk; bara under de senaste två åren har situationen gått från att kunderna tar kontakt med honom, till att han måste leta efter kunder. Lagren av kol växer för många återförsäljare, vilket beror på nya regler och bestämmelser för att motverka luftföroreningar.

Eight Chinese cities fined for air pollution – Åtta städer i provinsen Liaoning har fått böta tiotals miljoner kronor för allvarliga luftföroreningar, skriver Kinas statliga nyhetsbyrå Xinhua. Det är första gången Liaonings lokala myndigheterna utfärdar sådana böter, vilket ses som att man kommer ta allvarligare på föroreningar i framtiden. Bötesbeloppen var olika stora för de olika städerna, beroende på hur mycket värdena av farliga partiklar i luften överskridit rekommendationen.

A Quiet Start to South-North Water Transfer – I veckan invigdes ett av de största byggprojekten i världshistorien, nämligen det vattenledningssystem som ska föra vatten från södra Kina till landets torra norra delar. Projektet har pågått i elva år och kostat upp till 300 miljarder kronor. Men invigningen skedde i tysthet, vilket delvis beror på att projektet kantats av problem. Trots skyhöga kostnader, förseningar och tvångsförflyttning av hundratusentals människor, riskerar vattnet som förs norrut att bli så förorenat att det inte duger att dricka eller använda i jordbruket.

SAMHÄLLE, KULTUR OCH HÄLSA

12 protestors poisoned during ‘group suicide attempt’ in Beijing – Under veckan försökte sig en grupp på tolv personer att ta massjälvmord i centrala Peking, genom att gemensamt dricka bekämpningsmedel med kemikalier i. De tolv ska ha rest till Peking från staden Wuhan i södra Kina, där de upplevt att de blivit orättvist behandlade i och med att deras bostäder rivits av statliga byggbolag. De tolv ska ha legat och vridit sig på marken i smärtor, innan polisen kommit och fört dem till sjukhus.

China’s Female Factory Workers Face Widespread Sexual Harassment – En ny undersökning visar att kvinnliga arbetare vid kinesiska fabriker ofta utsätts för sexuella trakasserier. En av tio har fått skamliga förslag om sex på jobbet, och 15 procent har slutat sitt jobb på grund av att de känt sig för trakasserade. En intervjuad före detta arbetare menar att liksom är fallet med misshandel i hemmet, så är sexuella trakasserier något som pågår flitigt i Kina, men inte debatteras eller uppmärksammas av polis och myndigheter.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 5

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer fem:

Kapitel 5: “Sex, status och nya hobbys”

Som titeln antyder, så handlar detta 32 sidor långa kapitel om den livsstilsförändring som har skett i Peking under de senaste åren. Liksom allt annat i Kina, så har utvecklingen gått blixtsnabbt. I en stad där man för bara några årtionden sedan oroade sig för mat på bordet, lägger den yngre generationen i dag allt större vikt vid snygga kläder och coola hobbys.

Jag intervjuar bland annat Wang Yue – vars engelska namn är Gia – som var med och bildade den allra första kinesiska kvinnliga punkgruppen i slutet av 1990-talet.

Detta var bara drygt 20 år sedan, men en tid då subkulturer inte existerade i Peking. Rockmusik, skateboards eller tatueringar sågs då i bästa fall som något onödigt, i värsta fall som imperialismens vis att korrumpera ungdomen.

Gia berättar om då hon började intressera sig för musik i slutet av 1990-talet, då kommunistpartiet i stort sett hade monopol på kultur:

Vid denna tid hade kassettbandspelare just blivit tillgängliga att köpa för allmänheten. Utländsk musik, som i stort sett varit förbjuden i fyra årtionden, började nu hitta till Peking via diplomatbarn och studenter.

“Jag hade inte en enda kompis i hela min klass. Vi hade inget gemensamt. Alla bara pluggade hela tiden, och hade inget intresse alls förutom betygen. Jag hatade skolan, för Kinas utbildningssystem låter dig bara veta att du är en idiot. Kommer du tvåa på hela skolan får du skit för att du inte är etta. Inget duger!”, säger Gia och tar en klunk av sin apelsinjuice med vodka i.

I musikaffären samlades dock ungdomar med liknande smak och värderingar som henne själv. 1998 delade Gia där ett paket Lucky Strike med två andra tjejer, och tillsammans bestämde de sig för att bilda ett band: “Genom en kontakt fick vi nästan genast möjlighet att spela live. Vi hade inte repeterat en enda gång och spelade verkligen skit. Men det gjorde inget, för jag var upphetsad flera dagar innan, och oavsett hur det gick så var det en dröm som uppfylldes. Jag hade precis gått ut högstadiet och det här var första gången som jag kom hem efter klockan sex på kvällen. På den tiden, då vi gick i skolan, gjorde vi ingenting. Vi hade aldrig dejtat, aldrig legat, aldrig gått till en bar eller druckit oss fulla”, minns Gia.

Gia blev mycket framgångsrik med sitt band “Hang on the Box”. De åkte på turné i bland annat Japan och USA, samt hamnade på framsidan av det prestigefyllda amerikanska magasinet Newsweek.

I dag är Gia en bra bit över 30 år gammal, och sysslar fortfarande med musik och mode. Tvärtemot sin familjs önskan, har hon varken gift sig, utbildat sig eller skaffat sig ett “riktigt” arbete.

Det är nästan svårt att greppa hur snabbt utvecklingen har gått i Peking vad gäller mode, status, hobbys och subkulturer. För att ge en mer förståelig bild av läget, intervjuar jag Svante Jerling. Han är en av få utlänningar som intervjuas i boken, men har bättre koll än de flesta vad gäller just detta ämne, eftersom han 2007 var med och skapade det statusmedvetna sociala nätverket P1.

Svante har följt mode och status i Kina noggrant, och delar generöst med sig av åsikter och erfarenheter under flera långa intervjuer. Det är den ekonomiska utvecklingen, tillsammans med Pekingbornas relativa välstånd, som gör att många nu prioriterar annat än att bara plugga och tjäna pengar.

Detta “nya vakuum” som Svante menar har uppstått, nu då Pekingborna fått såväl mer fritid som pengar, leder inte bara till fler punkmusiker, utan även till att stadens invånare har allt mer sex:

Den snabba utvecklingen innebär en helt ny praktisk möjlighet att skaffa lösa kontakter som inte tillhör familjen eller den innersta kompiskretsen. Svante, som ju själv jobbar med en mötesplats på internet, menar att folk nu skaffar “specifika vänner” via nätet, som de inte presenterar för familjen eller övriga kompisar: “Det handlar om att gå online och hitta någon random, oftast av det motsatta könet, kanske käka någon middag. Sedan är det ofta pang på. Många unga Pekingbor har i dag hemliga och parallella förhållanden”.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Publicerat: “Hutongernas sista chans”

I senaste numret av magasinet Disajn finns en artikel av mig om – just det, Pekings hutonger.

Disajn är ett magasin om arkitektur och inredning, där ämnet passar utmärkt att fördjupa sig i.

Artikeln går genom hutongernas utveckling; från populär bostad till rivningsobjekt och de senaste årens återuppståndelse. Ett flertal av mina egna bilder, främst från mitt eget grannskap, publiceras också i samband med artikeln.

Ni kan läsa hela uppslaget här nedan, eller i större version via Scribd:

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 4

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer fyra:

Kapitel 4: “Arkitektur II: De allt färre kulturskatterna”

Det fjärde kapitlet är med sina 34 sidor ett av bokens längsta, och det var också det som var absolut svårast att skriva, i den bemärkelsen att innehållet gör mig uppriktigt ledsen och snudd på illamående.

Texten ligger nämligen nära mitt hjärta; den handlar om Pekings historiska kulturskatter, och främst då stadens hutonger.

Pekings fysiska förvandling 1950-1980 har kallats “en av de största förlusterna av urban stadskultur någonsin”. Då Mao Zedong och kommunisterna tog över Kina, uppstod nämligen en debatt om den nya huvudstadens utformning.

Mao och flera av hans partikamrater ville göra om Peking “från en konsumerande till en producerande stad”, och vidare “ta bort det feodala och imperialistiska, för att ersätta det med något modernt”.

Samtidigt fanns en samling arkitekter, med Liang Sicheng i spetsen, som återvände från utlandet för att vara med och bygga upp det nya Kina. De ville bevara vad som fanns kvar av den gamla kejsarstaden, som de kallade “ett mästerverk i arkitektur och planering”.

Denna diskussion vanns givetvis av Mao och hans följe, som genast satte igång att förstöra det gamla Pekings symmetri. Tempel och helgedomar revs, liksom den nästan helt intakta stadsmuren, som var världens största och mäktigaste med en historia på över ett halvt årtusende.

Mitt under en rådande svältkatastrof byggdes “De tio stora” i Peking; tio betongbyggnader i sovjetrysk stil – bland annat regeringsbyggnader och militärmuseum – som rent arkitekturmässigt var så långt från röda murar och gula tegeltak man kunde komma.

Förstörelsen av gammal arkitektur intensifierades under Kulturrevolutionen, då också Liang Sicheng fick sätta livet till, vilket jag skriver om enligt nedan:

Då rödgardisterna 1969 rev ner stadsmurens sista intakta port vid Xizhimen (西直门), skyndade Liang Sicheng till platsen just innan porten, som stått sedan mongolernas dynasti 1358, rasade. Han hade en gång sagt: “Att riva ner stadsportarna är som att skära bort mitt kött, att riva muren är som att slita av mitt skinn!” Kanske var det också därför Liang Sicheng dog 1972, utmattad av motgångar och depression. Som en av Kulturrevolutionens främsta måltavlor spenderade han sina sista år i ett rum på samma universitet han en gång hämtades från för att rädda det gamla Peking.

Då också Mao 1976 till slut gick ur tiden, var Peking fortfarande en stad utan skyskrapor eller någon modern skyline. Den saknade nu även nästan helt sitt kejserliga och historiska förflutna. “De tio stora” präglade istället stadsbilden, tillsammans med fabriker och betonghus. Efter “symboliskt arbete” av 700 000 kineser från landets alla hörn, uppfördes ytterligare en koloss till byggnad i stadens mitt: Mao Zedongs maosuleum (毛主席纪念堂), på Himmelska fridens torg, vägg-i-vägg med Qianmen. Redan 1954 revs den port som Yongle fört upp på precis samma ställe.

Efter Maos död fortsatte dock förstörelsen av det gamla Peking, men nu på ekonomiska grunder snarare än politiska. “Under 1960-talet förstördes Pekings kultur med ilska, sedan 1980 förstörs den med glädje”, sade en man på en NGO som jag intervjuade till detta kapitel.

Han berättar om hur Pekings ekonomiska utveckling sedan 1980 bygger på att sälja mark till byggföretag, som sedan river de hutonger som står där för att istället bygga våningshus eller shoppinggallerior.

Hutonger är alltså Pekings traditionella bostäder, med en historia från sent 1200-tal. I dag har cirka 90 procent av alla Pekings hutonger rivits, varav det stora flertalet under de tre senaste årtiondena.

Under Maos tid förstördes Pekings urgamla symmetri, och i modern tid har bostäderna fått stryka på foten, ofta för att lämna plats åt tråkiga betonghus eller vräkiga shoppingdistrikt. Som då gatan Qianmen dajie byggdes om inför OS, på bekostnad av otaliga hutonger;

Det var genom Qianmens port som dussintals kejsare färdades på väg till Himmelspalatset. Omedelbart söder om porten fanns en pailou med fem öppningar till huvudgatan Qianmen dajie (前门大街). Runt omkring den bredde ett landskap av tusentals innergårdar ut sig. Här höll den gamla stadens hantverkare, konstnärer och artister till. Den starka köpmannatraditionen gjorde området till hutongernas hjärta, som i hundratals år pumpade ut varor, förnödenheter och kultur till hela staden genom vener i form av tusentals smågator.

Men sedan 2008 är Qianmen dajie en modern shoppingestrad med Starbucks, McDonalds och Hennes & Mauritz. Myndigheterna skämdes för områdets slitna hutonger, som knappast var vad man ville visa upp för omvärlden under den så viktiga olympiaden. Man rev därför delar av det gamla kommersdistriktet, och ersatte det med ett nytt, som var större, skränigare och helt saknade historisk förankring. Nöjesmagasinet The Beijinger kallade gatans nya utformning för ett “Qing Dynasty Disney”.

All denna rivning kan verka vansinnig för oss utomstående. Men i kapitlet drar jag även en parallell mellan Pekings förvandling, och rivningen av Klarakvarteren i Stockholm som skedde i Sverige på 1960-talet. Det är nämligen exakt samma mekanismer som styr; för profitens skull får gamla bostäder och kulturminnesmärken lämna plats åt bilvägar och kontorsbyggnader.

Vidare besöker jag även Zhang Manhao, en dam i 60-årsåldern som har bott i samma hutong i hela sitt liv. Hon berättar om vad hon och hennes familj varit med om, sedan hennes far köpte deras innergård just innan kommunisternas maktövertagande 1949. Det är en våldsam och fascinerande historia.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 3

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att “öppna” kapitel nummer tre:

Kapitel 3: “Förbjudna målningar och minnen”

Detta kapitel på 20 sidor handlar främst om Kinas och Pekings mörka nutidshistoria. Kommunistpartiet – som ju legitimerar sin makt på historiska grunder – försöker ofta gömma undan sina egna snedsteg.

Kapitlet börjar med att jag besöker professor Xu Weixin vid ett av stadens största universitet. Han har målat över 100 jättelika svartvita tavlor från Kulturrevolutionen, som landets myndigheter inte låter honom ställa ut i Kina.

Xu var själv med och fördömde sin lärare under den tragiska kampanj som tog sin början 1966, och slutade först efter att någon miljon människor slagits ihjäl eller tagit självmord, och landet stod på randen till inbördeskrig.

Liksom många andra kineser så plågas Xu Weixin av negativa minnen från denna period, vilket han försöker bota genom att måla. Under vår intervju är han nästan farligt kritisk mot Kinas regering, och menar att landet aldrig kan gå framåt innan man gjort upp med det förflutna.

Det kan ibland vara svårt att få folk att tala om Kulturrevolutionen. Men då jag tar med en bok av Xu Weixin och visar för min vän Hou Leis far, så kom minnena tillbaka och han berättar om sina egna minnen från denna tid:

“Rödgardisterna brukade komma till vårt bostadsområde ett par gånger i veckan. Ofta slogs de mot varandra, men ibland även mot folk som de ansåg vara högerelement eller på något vis feodala. Ett par i 60-70-årsåldern bodde helt ensamma i en lägenhet, vilket räckte för att misstänkas. Rödgardisterna fick nys om detta, störtade in och höll någon form av debatt med dem. Till slut kom man fram till att paret var feodalt. De drogs ut på gatan och förnedrades. Under tiden slog jag och mina kompisar sönder parets lägenhet. Vi förstod ju ingenting, och tyckte mest att det var kul”, minns Hou Leis far.

“Men det värsta under denna tid var osäkerheten. Vem som helst kunde bli påhoppad av vem som helst, när som helst. Skrek man att någon på gatan var kapitalist så blev det slagsmål. På arbetsplatserna fanns ofta två eller tre grupper av rödgardister som slogs mot varandra. Tyckte man illa om någon kunde man anklaga denne för vad som helst, som han gjort för hur länge som helst. Det behövde inte ens vara sant. Sedan attackerade alla personen, för om man avstod från att attackera så kunde man bli misstänkliggjord själv”.

Förutom Kulturrevolutionen berör detta kapitel även Det stora språnget och massakern vid Himmelska fridens torg, som många av stadens invånare inte hört talas om, trots att det skedde för bara 24 år sedan.

Kapitlet innehåller även ett besök vid Kinas nationalmuseum, där historien förvrängs, och Hou Lei sätter sin egen säkerhet på spel genom att fråga personalen var man kan hitta utställningarna om just Kulturrevolutionen och massakern vid Himmelska fridens torg.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Kinas media rapporterar om “fördelarna med luftföroreningar”

Under den gångna veckan har stora delar av Kina varit insvept i en otäck – men en allt mer typisk – skrud av vintersmog.

Då centralvärmen slås på under vintern, ökar nämligen förbränningen av kol och därmed även halterna av skadliga partiklar i luften.

Under mitten av förra veckan var smogen som allvarligast längs med östkusten, och särskilt föroreningarna i Shanghai uppmärksammades extra, eftersom halten av skadliga partiklar i luften gick över den skala från 0 till 500 som kallas PM 2,5 eller AQI, och som oftast används för att mäta luftkvalité.

Shanghai upplevde under veckan nivåer så höga som 536, och för dussintals städer i grannprovinsen Jiangsu såg situationen inte ett dugg bättre ut, vilket en samling bilder från Shanghaiist visar.

Natten mot fredag 6 december var tillståndet för AQI i Kina enligt följande, illustrerat av en skärmdump jag tog med min mobil från appen China Air Quality Index:

Ba0bQD7CMAEUf05.jpg-large

Föroreningarna rörde sig sedan under helgen norrut, med nivåer på 473 i Peking och långt över 500 i flera närliggande städer. Återigen begränsades sikten till några tiotals meter, med hundratals inställda flyg och avstängda motorvägar som följd.

Här uppe i norr är dock dessa värden så pass vanliga att de inte längre skapar rubriker. I januari i år sattes “rekord” med en AQI på 993 i Peking.

Hur farliga är då dessa höga AQI-värden? Som jämförelse kan man ta ett inslag på Sveriges Radio P1 i går, där en ny studie angående luftföroreningar som just publicerades i tidningen Lancet diskuterades.

Enligt studien är dessa föroreningar “farligare än man tidigare trott”. Studien sägs visa ett samband mellan ökad dödlighet även vid nivåer som ligger under det gränsvärde på AQI 25 som EU rekommenderar som årsmedelvärde. En professor Göran Pershagen från Karolinska Institutet utvecklar:

EU har ett gränsvärde som ligger på max 25 mikrogram partiklar per kubikmeter luft som årsmedelvärde. Men risken att dö ökar med 7 procent för vart 5 mikrogram som partikelhalten ökar. Redan halter på 15 mikrogram ger upphov till ökade risker, enligt Göran Pershagen.

Man kan förvisso starkt ifrågasätta denna ekvation med 7 procents ökad risk att för för varje 5 mikrogram som partikelhalten ökar. För om det verkligen var riktigt, så skulle hela Kina vara en enda stor massgrav.

Hur den än må vara med den saken, så försöker Kinas statliga medier tvärtom sig på en positiv tvist angående föroreningarna.

Det började med att den statliga tidningen Global Times sade att svåra luftföroreningar gynnade landets militära försvarsförmåga. South China Morning Post citerar artikeln:

Missile guidance that relies on human sight, infrared rays and lasers could be affected by smog in varing degrees, the article said. It explained that tiny particles in the air contributing to air pollution could hinder missile guidance systems.

The article said that during the Kosovo war, soldiers of the then Federal Republic of Yugoslavia used smoke from burning tyres to hamper Nato air strikes. The smoke reduced visibility, hindering reconnaissance efforts, the article said.

Photographic reconnaissance equipment employed by satellites, unmanned aerial vehicles and reconnaissance vehicles would be rendered useless by smog it added.

Kinas alltid lika cyniska internetanvändare var dock inte särskilt imponerade av argumenten. En mikrobloggare menade att Kinas potentiella fiender inte behöver anstränga sig för att bomba landets städer, eftersom invånarna ändå snart kommer kvävas till döds av smogen.

I förrgår publicerades sedan en artikel med namnet “Fem överraskande fördelar med föroreningar”, på det statliga tv-nätverket CCTV:s hemsida.

En engelsk översättning cirkulerar på internet, som bland annat hittas på Tea Leaf Nation:

1. It unifies Chinese people.

Complaining about smog has brought Chinese citizens together. The haze “is everywhere,” the article continues, from “every big city” to “small cities, towns, and villages.”

2. It makes China more equal.

Never mind that wealth inequality remains deep and pervasive in China; everyone has to breathe the same filthy air, right? “Of course,” the article admits, the rich can retreat to their luxury cars or use other means to avoid the worst pollution. “But that is after all a minority,” and even they “have a hard time” avoiding the smog completely.

3. It raises citizen awareness.

Here it gets a bit earnest. The article insists that “with the whole world playing up the Chinese miracle,” the pollution “reminds us that China’s status as ‘the world’s factory’ is not without a price.”

4. Chinese people are funnier when they are contending with deadly smog.

The article lists a number of popular smog-related wisecracks. The best example from a meager crop: “We’re never farther away than when we hold hands on the street — and I can’t see you.”

5. The haze makes Chinese people more knowledgeable.

The article concludes that “through the arguments and the jokes” surrounding China’s pollution, “our knowledge of meteorology, geography, physics, chemistry, and history has progressed.” Also, students of English have added terms like “haze” and “smog” to their lexicon.

Det råder delade meningar om vad som egentligen var syftet med denna artikel, som drog åt sig så mycket kritik på Kinas mikrobloggar att den snart plockades bort från CCTV:s hemsida.

Många menade att innehållet var så dumt att det bara kunde röra sig om en satirisk skämtartikel. De flesta var dock överens om – oavsett om texten det var på skämt eller allvar – att det var osmakligt av ett skattefinansierat nätverk att skämta om ett livsfarligt problem som myndigheternas politik de facto orsakar, snarare än att utreda saken för att bringa en förbättring till stånd.

Sammanfattningsvis kan man väl lugnt konstatera att rapporterna ovan representerar två motpoler; den statliga kinesiska tidningen som skamlöst fantiserar om militära fördelar, samt den svenska professorn som talar om den stora risken att dö vid AQI-nivåer som vi upplever i Kina varje dag.

Enligt appen China Air Quality Index, så har Peking under det senaste året haft ett AQI-snitt på 119. Värre ändå är läget i Shijiazhuang – provinshuvudstaden i Hebei med en befolkning på 10 miljoner – som det senaste året snittat ett AQI på 210.

Veckan som gick: Nyhetsbrev från Kina/Asien vecka 49

Sedan Storbritanniens David Cameron och USA:s Joe Biden lämnat i veckan avslutat sina besök i Kina, har rapporteringen härifrån präglats av framför allt två ämnen.

Dels det faktum att ett par dussin journalister från New York Times och Bloomberg kan komma att få lämna Kina till nyår, eftersom myndigheterna ännu inte utfärdat några nya presskort eller journalistvisum. Anledningen tros vara de negativa rapporter som dessa två medieföretag publicerat från Kina under det senaste året.

Jag har själv en granne och god vän som jobbar för New York Times, och som inte vet om han tvingas lämna sin lägenhet och sitt liv här om tre veckor. Måste vara oerhört frustrerande, och visar även på att Kina ännu är osäkert och fegt då det gäller att hantera utländska journalister.

Ett stort område med smog och föroreningar har vidare lamslagit delar av Kina under veckans gång. Det började med rekordhöga nivåer av PM 2,5 i Shanghai, där mätaren letade sig upp till direkt skadliga nivåer kring 600.

Föroreningarna, som begränsade sikten på vissa platser till blott 50 meter, rörde sig sedan norrut över helgen. Längs med hela Kinas östkust har vägar stängts ner, flygavgångar ställts in och folk råtts att hålla sig inne.

Tipsa gärna vänner och bekanta om detta nyhetsbrev, och glöm heller inte att följa InBeijing på Twitter och Facebook för konstant bevakning av nyhetsläget i Kina.

VECKAN SOM GICK: NYHETSBREV FRÅN KINA/ASIEN V. 49

EKONOMI & HANDEL

Bitcoin prices dive in China after government warning – Den digitala valutan bitcoin har ökat rejält i värde de senaste månaderna, så främst i Kina, som står för över hälften av världens handel med bitcoin. Men i veckan utfärdade kinesiska myndigheter och dess centralbank ett uttalande, som sade att landets finansiella institutioner inte ska acceptera betalningar i bitcoin. Det fick till följd att värdet på den digitala valutan i Kina rasade med cirka 35 procent på bara någon timme.

David Cameron’s export drive looks increasingly desperate – Under sitt besök i Kina föregående vecka, jobbade Storbritanniens premiärminister David Cameron hårt för att försöka öka sitt lands export till världens snabbast växande ekonomi. Det gick dock sådär, skriver brittiska The Guardian, som påpekar att Storbritannien egentligen inte har så mycket att sälja som är av intresse för kineserna. En avtal tecknades visserligen vad gäller grissperma, men i övrigt har brittisk exporttillväxt de senaste åren uteblivit, trots att pundet tappat i värde.

‘China’s rich always ask how to keep wealth in the family’, reveals Ariane de Rothschild – En intressant artikel från South China Morning Post, där företrädare för finansfamiljen Rotschild berättar om rika kinesers högsta prioritet, nämligen att behålla rikedomarna inom familjen. I Kina finns en tradition att inom familjen hjälpa sina släktingar ekonomiskt, då familjen ofta ses som samhällets viktigaste enhet. Under de senaste årtiondenas snabba tillväxt har många kineser blivit rika, och då de nu ser sig om efter olika alternativ för att spara eller investera, är den centrala frågan nästan alltid hur man kan behålla pengarna inom familjen för flera generationer framöver.

POLITIK & INTERNATIONELLA RELATIONER

Mao Zedong: Merry Mao-mas! – Den 26 december var det 120 år sedan Mao Zedong föddes, vilket kommer firas med pompa och ståt i Kina. The Economist skriver dock om det nya ledarskapets komplicerade hållning till Mao, eftersom starka krafter på såväl vänster- som högerkanten vill se president Xi Jinping göra ställningstagande. Xi har hittills sänt dubbla signaler gällande relationen till Mao Zedong, dels genom att fängsla den vänsterradikale toppolitikern Bo Xilai, men samtidigt även använda sig av gammal känd Mao-retorik som en “masslinje” för att föra folket närmare partiet. Det blir en delikat frågat för Xi att avgöra hur han ska förhålla sig till detta firande.

Banyan: Lip service – The Economist skriver att Kina i allt större utsträckning verkar vinna argumentationen mot väst i frågor som mänskliga rättigheter och Tibet. Detta kan ses av att varken Storbritanniens David Cameron eller USA:s Joe Biden under sina besök här föregående vecka torde ha talat särskilt mycket om dessa frågor. Skadeglad kinesisk media menade att väst nu inte vågar ta i lika hårt i dessa frågor, eller träffa Dalai Lama, dels eftersom man riskerar förlora på det ekonomiskt. Men nya undersökningar visar även att allmänheten i USA inte har något intresse av att man lägger sig i Kinas interna angelägenheter.

Judicial reform: Court orders – Den senaste tiden har Kinas rättssystem genomgått en rad förändringar, från att förbjuda tortyr till att skrota systemet med omskolning genom arbetsläger. Även om dessa förändringar är betydande och viktiga, varnar The Economist för att man inte bör dra allt för stora slutsatser av detta. Det finns fortfarande inga planer på att göra rättsväsendet fristående från partiet, eller placera partiet under rättsväsendets bevakning, och “demokrati” vad gäller rättsväsendet är en definitionsfråga som ser väldigt annorlunda ut i Kina än i väst.

North Korea’s Kim seen behind sacking of powerful uncle – I veckan kom uppgifter om att Nordkoreas diktator Kim Jong-un avsatt sin morbror från flera viktiga politiska poster, samt avrättat ett par av dennes följeslagare. Enligt Reuters handlar det om en maktkamp i Nordkoreas slutna politiska sfär, då morbrodern Jang Song Thaek tros tillhöra en mer liberal falang i partiet, som vill se ekonomiska reformer för att sporra landets tillväxt.

INTERNET, TEKNIK & MEDIA

Apple reportedly signs deal with China Mobile to offer the iPhone to its 740m subscribers – China Mobile, världens största mobiltelefonsoperatör med över 740 miljoner kunder, är nära ett avtal med Apple som innebär att dess kunder kan köpa prisplaner och använda 3G. I dagsläget finns visserligen 42 miljoner kunder från China Mobile som använder iPhone, skriver The Next Web, som menar att detta avtal nu kan innebära en stor ökning av Apples mobilkunder i Kina.

China Pressures U.S. Journalists, Prompting Warning From Biden – Ett par dussin journalister, främst från New York Times och Bloomberg, hotas av utvisning från Kina vid årets slut. Dessa journalister har inte fått några nya presskort sedan i höstas, då flera känsliga artiklar den senaste tiden publicerats om korruption bland landets höga politiker. USA:s vicepresident Joe Biden ska ha varnat Xi Jinping för konsekvenser om journalisterna utvisas, men Xi ska enligt Biden verkat “oberörd”.

12 essential apps for China travelers on a budget – Suverän lista från Tech in Asia över tolv stycken appar som underlättar resande i Kina. Med dessa appar kan man kolla tåg, bussar och tunnelbana. Det finns också en app med särskilt vokabulär just för mat och transport.

ENERGI & MILJÖ

Choking smog over eastern provinces spreads into Beijing – Luftföroreningar har återigen varit på tapeten i Kina den senaste veckan. Först var det Shanghai som upplevde några av sina värsta föroreningar någonsin, med värden som gick över den mätbara skala PM 2,5 som går till 500. Även de omkringliggande provinserna var under ett par dagar insvepta i smog, med stängda motorvägar och inställda flyg som följd. I helgen rörde sig sedan föroreningarna norrut, och värdena nådde 473 i Peking, och gick över 500 i Hebeis provinshuvudstad Shijiazhuang.

Shanghai just lowered its air quality benchmark because that’s how bad it is – Shanghais lokala myndigheter har beslutat att ta itu med föroreningarna genom att ändra den skala man går efter då man bedömer hur smutsig luften är. Tidigare utfärdades en varning då PM 2,5-nivåerna nådde 75, men nu ska varningarna utfärdas först om värdet passerar 115. På så vis kommer man utan tvivel minska antalet varningar under vintern, och eventuellt kommer man återgå till den gamla skalan under sommarhalvåret, då luftkvalitén i regel är bättre.

SAMHÄLLE, KULTUR OCH HÄLSA

Work and pay woes put Hong Kong residents in doldrums compared to China’s cities – En ny undersökning från Ipsos visar att invånare i Hongkong är långt mer olyckliga och oroliga inför framtiden, än invånare på det kinesiska fastlandet. South China Morning Post, som beställt undersökningen, menar att detta främst beror på alltför låga löner trots långa, stressiga arbetsveckor. Vidare har Hongkongbor även sämre relationer med familj och vänner än vad som är fallet i Kina.

Hongkongers feel more ‘negatively’ towards mainland Chinese than Japanese, survey shows – Ytterligare en undersökning visar att Hongkongbor är allt mer negativt inställda till kineser, vilket enligt Shanghaiist beror på att allt fler kinesiska turister och invandrare får fastighetspriser att öka, och påverkar miljön negativt. Enligt University of Hong Kong har 31,8 procent av stadens invånare en negativ attityd till fastlandskineser, jämfört med endast 14,9 procent gentemot japaner.

Hong Kong’s Troubling Shortage of Men – I Kina har ju tre årtionden av enbarnspolitik resulterat i ett överskott av män, men i Hongkong är könsfördelningen en annan, då staden istället har ett underskott av manliga invånare. I dag finns 876 män på 1 000 kvinnor i Hongkong, skriver The Atlantic, och tillägger att antalet väntas minska till 763 år 2036. Anledningar till detta är bland annat att många av stadens män gifter sig med kvinnor från det kinesiska fastlandet, samt att stadens arbetskraftsinvandring främst består av kvinnor, vilka bland annat jobbar som hemhjälp.

‘Real man’ course in Beijing grade school claims to ‘foster masculinity’ – En grundskola i Peking har infört kurser i “manlighet”, där pojkarna bland annat får bestiga klätterväggar och lära sig hantera vapen som nunchakus. Kurserna har införts på initiativ av skolans rektor, som upptäckt att pojkarna var blyga, överkänsliga för fysiska skador samt i vissa fall mobbades av skolans flickor.

David Cameron urges British students to ditch French and learn Mandarin – Efter sitt besök i Peking, gick David Cameron även ut med ett råd till brittiska ungdomar, nämligen att studera kinesiska i skola, snarare än att ta de lektioner som traditionellt erbjuds i franska eller tyska. Detta eftersom Cameron vill se sitt Storbritannien närmare länkat till världens snabbast växande ekonomier, och menar att språkkunskaper skulle tjäna till att såväl sluta nya affärskontrakt, som att förstå varandra på ett djupare plan.

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 2

Under december månad bjuder jag på tio luckor i en “julkalender” här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då på julafton 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag är det dags att öppna det andra kapitlet:

Kapitel 2: “Arkitektur I: ritualernas huvudstad”

I detta 18 sidor långa kapitel ges en bakgrund till Pekings arkitektur och historia. Syftet är att förklara varför staden ser ut som den gör i dag, och hur dess utseende har förändrats under de senaste århundradena.

Kapitlet tar avstamp 1215; det år då Djinghis Khan jämnade Peking med marken. Då mongolerna sedan etablerade Yuandynastin, byggdes Peking upp från grunden som huvudstad, tack vare att dess position och geografi hade “rätt fengshui-egenskaper”.

Hela Peking kom nu att byggas baserat på fengshui och astrologi. Tempel lades ut symmetriskt, och de viktigaste byggnaderna slogs upp på nord-sydlig centralaxel. I kapitlet får vi sedan följa hur huvudstadens utseende förändrades under dynastierna Yuan (1271-1368), Ming (1368-1644) och Qing (1644-1912).

Särskilt stora blev förändringarna under Qingdynastins sista tid vid makten. Utlänningar kom då att bränna upp sommarpalatsen och plundra den Förbjudna staden, och de facto ockupera Peking efter det våldsamma Boxarupproret år 1900:

Denna gång förstörde man det nya Sommarpalatset, tillsammans med de ruiner som återstod av det gamla. Det storslagna Himmelspalatset blev militärhögkvarter, som ockupanterna samtidigt passade på att plundra grundligt. Det nedbrända utlänningskvarteret byggdes upp och rustades upp ordentligt, bland annat med tolv nya, större ambassader i västerländsk byggstil. Peking fick sin första hiss, sin första belagda väg, och för första gången någonsin lystes vägarna upp av elektriska gatlampor. En tysk arkitekt återuppbyggde Qianmen, och en järnväg drogs nu in genom den uråldriga port som i flera sekel stängts vid varje skymning under ceremoniella former.

För att underlätta tågtrafiken gjorde västerländska ingenjörer ett tiotal hål i stadsmuren, som tills nu varit helt intakt. Bilar, ambassader, museer och öppna platser tillintetgjorde det gamla Pekings symmetri. Bestörtningen spred sig bland vidskepliga invånare och hovtjänstemän. Förvirringen kan exemplifieras av att det sattes ögonbindlar på de två lejon av sten som vaktade Qianmen, för att de inte skulle se då stadens tidigare så utmärkta feng shui förstördes.

Två årtusenden av kejserligt styre i Kina upphörde sedan plötsligt 1912. Nedan följer ännu ett utdrag ur kapitlet, om Peking under 1920-talet, en tid då Kina just efter kejsardömets fall drogs in i en tid av inbördes våldsamma konflikter och politiska slitningar:

Ett drygt årtionde senare, då Empire State Building sträckte sig 400 meter upp i New Yorks skog av skyskrapor, invigde Peking sin första spårvagnslinje. Det fick 60 000 rickshawdragare att ge sig ut på gatorna och protestera. Kameler, eller vagnar dragna av människor och djur, var nämligen vad som fortfarande tog invånare och varor från dörr till dörr i Kinas huvudstad.

Visserligen fanns nu nymodigheter som bilar, telegrafer och järnvägar. Men de var begränsade till antalet och kom främst stadens utlänningar eller priviligierade elit till gagn. Pekings modernisering hamnade snart efter även nationellt, eftersom Kinas nya nationalistregering Kuomintang 1927 återigen flyttade huvudstaden söderut till Nanjing.

Och samtidigt som moderniseringen uteblev så revs det gamla. Kuomintang fruktade nämligen att stadens utseende och sammansättning kunde uppmuntra de som ville återinföra kejsardömet. Därför förstördes Pekings kejserliga touch med målmedvetenhet. Bröllop och begravningar, som alltid varit särskilt flådiga i huvudstaden, fick nu inte hållas med samma pompa och ståt som tidigare. Kejserligt mode förbjöds. Gator döptes om. Träd planterades vid vad som i dag är Himmelska fridens torg, och på andra öppna ytor där demonstrationer kunde förekomma. Hela staden fick faktiskt ett nytt namn; Beiping, som översatt betyder “norra freden”.

Detta kapitel sträcker sig fram till 1949, som ju var året då kommunisterna utropade Folkrepubliken Kina och åter gjorde Peking till huvudstad. Ännu större förändringar var ju nu att vänta, vilket tas upp senare i boken.

“Arkitektur I: ritualernas huvudstad” följs nämligen även av kapitlen “Arkitektur II: de allt färre kulturskatterna” samt “Arkitektur III: hur stor kan en stad bli?”, som handlar om Pekings utveckling i modern tid, samt myndigheternas otroliga framtidsplaner för att få staden att växa ytterligare.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.

Invånare i Hongkong olyckligare än kineser

Hongkongs skinande skyskrapor, stränder och effektiva transportsystem får ofta utomstående att se på staden som ett paradis att leva i. Men sanningen är en helt annan.

En ny undersökning som South China Morning Post låtit Ipsos utföra, visar nämligen tydligt på hur invånare i Hongkong är mycket olyckligare och mer bekymrade än folk som bor på det kinesiska fastlandet.

Främst är det långa arbetsdagar och dålig lön som bidrar till missnöjet i Hongkong, men även dåliga relationer med såväl familj som kollegor spelar in.

Som underlag till rapporten intervjuade Ipsos sammanlagt 2 400 personer i Hongkong, Peking, Shanghai, Guangzhou, Xian, Shenyang, Chengdu och Wuhan.

På frågan huruvida man känner sig glad, svarade bara 40 procent av Hongkongs invånare ja, medan motsvarande siffra i Peking och Shanghai ligger på omkring 70 procent.

Dessutom var det mindre än en fjärdedel av invånarna i Hongkong som höll med om att deras livskvalité förbättrats de senaste åren, jämfört med 66 procent på det kinesiska fastlandet.

Dr Ma Ngok, statsvetare på Chinese University of Hong Kong, säger till South China Morning Post att resultaten inte är överraskande:

“Hong Kong’s happiness is lower than most places in the world,” he said. “Life is hard and it is a very stressful city. A lot of people are unhappy with living standards and the air quality.”

Skillnaden i livsstil mellan Hongkong och Kina är särskilt tydlig vad gäller lön och arbete. Endast 22 procent av Hongkongborna var nöjda med sin lön, jämfört med 42 procent i Kina.

I Hongkong jobbade de svarande i genomsnitt 48 timmar i veckan, jämfört med 41,5 timmar i veckan i Kina.

Missnöjet verkar även fostra ansträngda relationer med familj och vänner. Bara 44 procent av de tillfrågade i Hongkong kommer bra överens med sina familjer, jämfört med 81 procent i Kina. Liknande skillnader sågs även i relationerna med vänner och kollegor.

Sammantaget fick Hongkong 5,63 på en skala till 10 över “total satisfaction level”, medan de sju kinesiska städerna alla låg mellan 6,85 och 7,24.

Det enda Hongkongborna var mer nöjda med än fastlandskineser, visade sig vara sjukvård och matsäkerhet. Till och med luftföroreningarna väcker mer irritation i Hongkong än i Kina, trots att problemet är större i många kinesiska städer.

400488918c0bcab40c4b82a271bd0d9bGrafik från South China Morning Post

Kinas grundskolor ger kurser i “manlighet”

Medan man i Sverige oroar sig över allt sämre resultat i den årliga Pisa-undersökningen, ser man i de kinesiska grundskolorna helt andra bekymmer.

En låg- och mellanstadieskola i Peking har nämligen infört klasser i maskulinitet, där skolans pojkar ska lära sig att bli riktiga män. Pojkarna får nu bland annat bestiga klätterväggar och lära sig hur man använder vapnet nunchaku på bästa sätt.

Kurserna har införts på initiativ av skolans rektor, som upptäckt att pojkarna var blyga, överkänsliga för fysiska skador samt i vissa fall mobbades av skolans flickor. Rektorn citeras av China Radio International:

‘We have to teach these school boys how to be more masculine and how to behave like a real man,’ said Chen. The primary school has thus set a number of physical courses for the boys. ‘We are planning to introduce some intense activities in the future, such as wrestling and rugby.’

Denna skola i Peking är inte ensam om att känna nödvändigheten av att locka fram pojkars manlighet. I oktober i år kom det fram att en förskola i Shanghai infört liknande klasser, där pojkar i åldern 4-5 år skulle lära sig egenskaper som mod och ansvar.

Pojkarna fick därför träna kung-fu och leka med plastsoldater, samtidigt som den kvinnliga rektorn sade till statlig media:

On the first day during a new school year, most of the children who are crying were boys. Besides, boys need more time to adapt themselves to a new environment compared to girls. Unlike girls, boys need more physical activities they can do with their hands.

Se en video från förskolan i Shanghai nedan:

Julkalender: “Peking – förändringarnas stad”, lucka 1

Från och med i dag fram till julafton, kommer jag bjuda på tio luckor i en julkalender här på InBeijing, som “öppnas” 6, 8, 10, 12, 14, 16, 18, 20, 22 samt då 24 december.

Dessa tio luckor kommer var och en presentera samtliga tio kapitel i min bok “Peking – förändringarnas stad” lite närmare. Varje lucka kommer sammanfatta ett av kapitlen; berätta om efterforskning och intervjuobjekt, samt bjuda på en kort stycke av innehållet i det aktuella kapitlet.

I dag alltså det första kapitlet:

Kapitel 1: “Välkommen till förändringarnas stad”

Kapitel nummer ett är en kort introduktion till såväl boken som staden Peking, på endast tolv sidor. Tar här upp faktumet att staden visserligen förändrats oerhört på ytan de senaste årtiondena, men att förändringarna varit ännu större på det mentala planet.

Detta på grund av tack vare den stora invandringen till Peking; inte bara av utlänningar, utan främst av kineser som flyttat hit från andra delar av Kina.

Den snabba inflyttningen har fått stadens befolkning att öka från cirka 9 miljoner 1978, till en bra bit över 20 miljoner i dag. En majoritet av dessa 20 miljoner invånare är födda på andra platser än Peking.

Kinas huvudstad har samtidigt blivit landets kulturella center, med över 70 universitet och otaliga institutioner för konst, film och foto. Hundratusentals studenter med olika förutsättningar med drömmar. Lägg därtill att ingen annanstans i Kina finns så många miljonärer, fattiga migrantarbetare eller utlänningar som i Peking.

Kort sagt är det den extrema mixen av rikt och fattigt, tillsammans med faktumet att så många människor med så stor ambition och olika drömmar drar sig till Peking, som ger staden dess höga puls och spännande framtid.

I denna miljö sker många klassresor av en form som är omöjliga att ens tänka sig i Sverige. Jag presenterar här Yang Ying, en skolkamrat till mig 2007. Hon växte upp i en grotta i en fattig bergsby i sydvästra Kina, men tjänar nu någon halv miljon om året, reser över hela världen och försörjer hela sin familj.

Jag skriver även om att Peking är en stad fylld med konflikter och kamp, som sker såväl på det fysiska som mentala planet. Stadens snabba utveckling och dess kaotiska förflutna fyller Peking med motsättningar:

I Peking finns de tunga myndigheterna och de mäktigaste politikerna. Röda Kina-flaggor vajar tätt på fyllda av nationalistiska affischer. Ändå saknar de flesta invånarna såväl kunskap som intresse för politiken. Migrantarbetare, eller invandrare som Yang Ying, har kommit hit för utbildning och jobb, absolut inte för att engagera sig politiskt. Den äldre genrationen Pekingbor har lärt sig faran med politik, och talar därmed inte om saken med yngre invånare som Hou Lei. Men samtidigt bär alla Pekings familjer på mörka minnen av svält eller förtryck, och försöker glömma genom att gömma.

Det förflutna är därmed källan till en av stadens många konflikter. För Peking är i dag de ungas stad; det är den nya generationen som har kunskap och kompetens. De äldre saknar ofta utbildning, eftersom de växte upp då staden var fattig och nästan helt isolerad från omvärlden. De unga får i dag information via internet, ibland på engelska, och vet därför ofta mer än sina föräldrar om vad som hände även på föräldrarnas tid. Så varför ska de unga nu lyssna på de gamla?

Det är bara ett av många förhållanden och motsättningar som fyller Peking med kamp. För under så pass snabba förändringar är det extra viktigt att kämpa för sin plats. Just konflikten mellan äldre och yngre sker i tystnad, liksom den dolda kamp som även pågår mellan folk och myndigheter. Främst då i den yngre generationen, som är mer upplyst och mindre stryktålig än någonsin. Via nya digitala forum och ökad kunskap växer avskyn konstant mot korrupta politiker och uniformer utan namn eller ansikten, som rör sig mellan ointagliga betongbyggnaders låsta dörrar på huvudstadens gator.

“Peking – förändringarnas stad” (september 2013) rekommenderas till alla som har intresse eller nyfikenhet av Kina, främst vad gäller hur dess befolkning har påverkats och formats av landets otroligt snabba förändringar. Här kan ni läsa mer om boken, samt recensioner från flera svenska medier.

Boken är givetvis en perfekt julklapp, och kan köpas via exempelvis Adlibris (199 kronor) eller Bokia (197 kronor), samt direkt via Laurella & Wallin förlags webbutik.