Har under veckan strömmat in en hel rad rapporter om oroligheter i den sydkinesiska byn Wukan.
Det talas om ett öppet och dödligt krig mot lokala myndigheter, och i den nu belägrade byn finns ”mat för cirka 10 dagar”, enligt Telegraphs korrespondent som lyckats ta sig in i Wukan.
Han berättar att Wukans invånare har kört iväg kommunistpartiets samtliga representanter, och att byn är omringad av polis.
Cirka 1 000 poliser gjorde i söndags ett misslyckat försök att bryta sig in genom det organiserade försvar som byns invånare satt upp.
Wukans bekymmer började redan i september i år, då invånarna stoppade ett försök från lokala myndigheter att beslagta land för att sälja till statliga byggbolag.
Tusentals av Wukans sammanlagt 20 000 invånare stormade då de lokala myndighetsbyggnaderna, och jagade ut en partisekreterare som styrt byn i 30 år.
Som svar sattes kravallpolis in som drog gatorna fram och utan urskiljning spöade skiten ur man, kvinna och barn.
Enligt MSNBC föreställer bilden poliser som skyddar sig mot stenkastande Wukan-invånare
Sedan dess har läget varit oroligt, och det rykte som fiskebyns invånare sedan gamla tider har för mod och vrede skulle sättas på spel ordentligt.
I fredags förra veckan körde nämligen fyra minibussar utan registreringsskyltar in i Wukan och kidnappade fem bybor som utmärkt sig i tidigare protester.
I måndags kom det så nyheter att en av dessa fem män dött i polisens förvar.
Officiell dödsorsak skrevs som ”hjärtattack”, men familjen som fått se kroppen menar att den var totalt sönderslagen.
Detta fick Wukans invånare att tuffa till sig snarare än att vika ner sig.
Ett hundratal bybor vaktar nu Wukans portar, och slår på vakttrummor vid minsta tecken på våldsamhet från polisen som spärrat av byn.
Dagen innan dödsfallet blev känt slog man tillbaka ett försök från 1 000 poliser som med tårgas och vattenkanoner försökte bryta sig genom barrikaderna.
Telegraphs bild från ett möte där bybor i Wukan uttrycker missnöje mot de lokala myndigheterna
Ingen mat och inget vatten får nu komma in, samtidigt som inga bybor får komma ut. Patrullbåtar gör det omöjligt för fiskebåtarna att lämna hamnen.
”Vi har mat för 10-12 dagar, och enkorridor till en närliggande by från vilken vi kan smuggla in förnödenheter”, säger en av invånarna till Telegraph.
Byns myndighetsbyggnader och oproportionerligt stora polishus står övergivna. I närheten finns bilder och plakat på den döda bybon, och protester har hållits bland bybor som kräver rättvisa och allt beslagtaget land tillbaka.
Ett dödläge råder nu, och vissa förhandlingar ska ha ägt rum mellan byn och lokala myndigheter.
Byborna ska ha avvisat ett erbjudande om ”återgång till normalt liv” mot att plocka ner sina barrikader.
De vill att myndigheterna först tar på sig ansvaret för det som skett, och sedan ger tillbaka beslagtaget land till ett värde av cirka sju miljarder kronor.
Samtidigt görs allt för att nyheterna om Wukan inte ska sprida sig i kinesisk media.
ChinaGeeks påpekar hur Sina Weibo – Kinas Twitter – har raderat flera användarkonton tillhörande byborna.
Särskilt byns yngre invånare har via internet uttryckt såväl vrede som skräck. ”Det är farligt här. Jag vill ut”, skrev en ung man.
ChinaGeeks länkar också till följande video av missnöjda invånare i Wukan, som inom någon timme togs bort från Sina Weibo:
httpv://www.youtube.com/watch?v=KeVwnhMkhwc&feature=player_embedded
Statliga nyhetsbyrån Xinhua har som hastigast förnekat ”rykten” om att den arresterade mannen från Wukan dött i polisens förvar.
Kinas största nyhetsbyrå menar att mannen dog av en hjärtattack efter att ha erkänt sig skyldig till upploppen i september i år.
Som ”bevis” citeras en läkare som undersökt kroppen, och faktumet att mannen har ”en medicinsk historia av astma och hjärtsjukdomar”.
Censuren är mycket effektiv eftersom jag nyss talade med gamla klasskompisar som arbetar på nyhetskanalen vid CCTV, Kinas statliga tv-nätverk.
Journalisterna vid Kinas största tv-kanal har inte en aning om att Wukan ligger i öppet krig med landets myndigheter.
Det går nu att följa utvecklingen på flera tidningar genom att googla.
Men liksom i Kina, finns det väldigt lite att hitta om detta i svenska medier.
