Charles Custer, redaktör för sidan ChinaGeeks, har på egen hand börjat spela in en dokumentärfilm om alla de tiotusentals barn som varje år kidnappas i Kina.
Ämnet är känsligt för politikerna, då barnen säljs vidare och förövarna sällan åker fast.
Få rapporteringar har gjorts kring ämnet, och då professor Yu Jianrong tidigare i år på eget initiativ startade en blogg för att hjälpa dessa barn hitta tillbaka till sina föräldrar, uppstod genast en diskussion huruvida den skulle stängas ner av myndigheterna för att mörka problemet.
Filmen är därför särskilt intressant, och då Charles Custer inte har någon uppdragsgivare försöker han finansiera den med hjälp av donationer. Läs här eller se denna trailer för mer info:
[ylwm_vimeo height=”400″ width=”600″]29966374[/ylwm_vimeo]
Tidigare i veckan publicerade Foreign Policy en av få artiklar i ämnet, skriven av just Charles Custer, som gjort mycket research i ämnet.
Han menar där att människohandel varit vanligt i Kina sedan 1980-talet.
Barnen rövas bort för att helt enkelt säljas som adoptivbarn till kinesiska par som inte har lyckats få något barn, eller som vill ha en son. Andra barn säljs till prostitution eller tiggeri.
Det uppdagades tidigare i år att en liga köpte barn och deformerade dem på olika vis, i tron om att barn utan händer eller med brännskadade ansikten kan få mer pengar från förbipasserande.
Det händer också att barnen säljs till adoptionsbyråer, som sedan säljer barnen till andra länder utan att någonsin underrätta familj eller myndigheter.
Ligorna som sysslar med dessa högt avlönade affärer har ofta av hundratals medlemmar.
Kinesiska myndigheter uppskattar att 10 000 barn rövas bort varje år, amerikanska utrikesdepartementet talar om 20 000 och andra fristående källor sätter siffran så högt som 70 000.
Såhär står det i Foreign Policy om antalet:
The estimates vary so widely because official numbers are hard to come by and harder to trust. Pi Yijun, a professor at the Institute for Criminal Justice and an expert on crimes involving children, says, ”Data about the dark side of society is extremely difficult to obtain, and even when it is made public, the Public Security Bureau [i.e., the police] only reports based on the number of cases they’ve uncovered.” That means that China’s official statistics on kidnapping are based only on cases that are proved to be crimes. Because most parents have no proof that their child was kidnapped (rather than running away on his or her own), many cases are filed as missing-person reports and thus go uncounted in official statistics.
Barnhandeln sker ofta från landsbygd till stad, eftersom fattiga familjer på landsbygden ofta har svårt att väcka polisens intresse i frågan.
Foreign Policy ger flera exempel då polisen inte har tagit frågan på allvar, och vägrar ta emot anmälan av barnet som försvunnet inom 24 timmar, även om föräldrarna själva har varit i rummet där ligorna brutit sig in och burit iväg barnet.
Barnen tas sedan ofta till andra delar av Kina med buss och tåg, för att deras föräldrar inte ska hitta dem.
Återigen står kinesernas största hopp till internet; en myriad av sidor har skapats där föräldrar hopplöst letar efter sina försvunna barn.
