USA:s finansminister besöker Kina

Bloomberg m.fl. uppmärksammar att USA:s finansminister Timothy Geithner i dag inleder samtal med Kinas vice premiärminister Wang Qishan angående det ”valutakrig” som på senare tid rönt mycket uppmärksamhet. Geithner har åkt till Kina för syftet, och samtalen som äger rum i staden Qingdao anses vara en förberedelse inför kommande G-20-möte i Sydkorea.

Det rasande valutakriget – främst mellan Kina och USA – är allt annat än lättbegripligt, och InBeijing Bulletin ska här göra sitt bästa för att på ett enkelt vis förklara innebörden samt den senaste tidens utveckling i ämnet.

Kärnan i debatten är att många länder, föreningar och organisationer med USA som retorisk spets, anser att kinesiska staten avsiktligt håller värdet på sin valuta (yuan) för lågt. Detta främjar potentiellt Kinas stora exportsektor, i och med att det billigare för utländska köpare att handla kinesiska varor.

En vindturbin producerad i Kina som sälj för yuan – där material och arbetskraft redan är billigare än i många andra länder – blir således än mer prisvärd än en turbin tillverkad i USA som säljs för dollar.

Men först lite historia: Yuanens värde har nästan alltid varit bunden till den amerikanskan dollarn. Men då Kina öppnade sig för handel med omvärlden devalverade man gradvis sin valuta just för att öka konkurrenskraften på sina egna exportvaror. Mellan 1980 och 1994 minskade yuanens värde nästa sexfaldigt: från 1,50 till 8,62 gentemot dollarn.

För att stabilisera fluktuationen av yuanen, beslutade sig Kinas regering för att 1997 binda dess värde mot dollarn till en kurs av 8,27 mot 1. Detta ansågs vara en lagom nivå, som gjorde Kinas exportvaror tillräckligt konkurrenskraftiga, utan att för den sakens skull innebära allt för små intäkter.

Efter påtryckningar från USA, upphävde Kinas regering sin valutas bindning till dollarn, vilket alltså innebär att amerikanska exportföretag kan tävla mot sina kinesiska diton på bättre villkor, om värdet på den kinesiska valutan skulle öka. Många ansåg nämligen att yuanens värde var för lågt redan 2005, och genast efter att valutan tilläts flyta (dvs inte längre vara bunden mot dollarn) så steg värdet mot dollarn från 8,27 till 8,11.

Sammanlagt steg yuanens värde mot dollarn med 21 procent 2005-2008.

Grafen visar hur yuanens värde minskade kraftigt mot dollarn (yuanen blev billigare) fram tills bindningen 1997. Då bindningen upphörde 2005, sjönk steg yuanens värde hastigt (yuanen blev dyrare), men 2008 band Kinas regering återigen yuanens värde mot dollarn, efter ekonomiska oroligheter i USA som senare kom att mynna ut i en global finanskris.

Men 2008 uppenbarade det sig i USA ekonomiska oroligheter som senare skulle komma att resultera i vår tids stora finanskris. I Kina såg man detta, och innan krisen slog till beslutade man för att återigen binda yuanens värde mot dollarn.

Detta bland annat för att år av handelsöverskott mot USA hade givit Kina en enorm valutareserv av dollar, och skulle USA:s ekonomi krascha, vilken den i stort sett gjorde, kunde värdet på denna valutareserv minska drastiskt.

Att binda sin egen valuta mot dollarn säkerställde alltså värdet på valutareserven av dollar.

Beslutet fick givetvis kritik av USA, och särskilt nu när finanskrisen värsta sviter lagt sig, hävdar man att det låga värdet på yuanen hindrar världens ekonomiska återhämtning, eftersom många arbetstillfällen i väst går förlorade då exportindustrier där inte kan tävla mot de billiga varorna som produceras i Kina.

Således upplever USA ett enormt handelsunderskott gentemot Kina – man köper mer varor än man säljer – och många politiker i USA skyller landets långsamma ekonomiska återhämtning och höga arbetslöshet på de billiga kinesiska varorna.

En mer detaljerad graf av senaste årens utveckling. Många i USA menar att yuanens värde behöver stiga ytterligare, för att inte ge de kinesiska exportföretagen ett orättvist övertag på den globala marknaden. Som kan ses upphörde yuanens värde att stiga 2008, då den återigen bands till dollarn.

Påtryckningarna från USA har under året blivit allt större, och i juni i år lät Kinas regering återigen sin valuta delvis flyta. Men tvärtemot USA:s förhoppningar, har yuanens värde mot dollarn sedan dess endast stigit marginellt.

Detta på grund av att Kinas regering alltjämt håller värdet lågt bland annat genom uppköp av utländska valutor anser många, medan andra är av uppfattningen att yuanen inte är så undervärderad som det ofta påstås, och att handelsobalansen främst beror på amerikansk överkonsumtion.

Hur det än må vara med den saken, så utövar USA nu ytterligare påtryckningar för att få Kinas regering att öka värdet på sin valuta. I september röstade USA:s representanthus för att ge sin regering ökad befogenhet att införa strafftullar på kinesiska varor.

Röster höjs i USA för att politiker och lagstiftare ska ”agera” mot Kinas ”valutamanipulation”.

I en illa dold attack mot Kina, uppmanade finansminister Timothy Geithner i veckan världens utvecklade ekonomier att införa en övre gräns på sin handelsobalans, samt upphöra med att manipulera valutor för att ge den världsekonomin en chans att återhämta sig.

Kina å sin sida anser inte att dess valuta är särskilt undervärderad, och pekar på faktumet att yuanens värde steg 21 procent mot dollarn 2005-2008, samtidigt som USA:s handelsunderskott mot Kina under samma tid ökade med ungefär en tredjedel.

Trots att yuanens värde under denna period steg mot dollarn, blev alltså de kinesiska varorna mer eftertraktade i USA.

Dessutom har Kina ett handelsunderskott gentemot bland annat Japan och Sydkorea, vilket enligt många visar att åtminstone en del av problemet ligger hos USA. Detta underskott skulle ju givetvis öka ytterligare om Kina tvingades höja värdet på sin valuta.

Så vad är rätt och fel då? Båda sidor har som synes bra argument för sin sak, och det är svårt att urskilja vilken bild som främst korresponderar med sanningen. Två skilda åsikter står mot varandra, och någon omedelbar lösning verkar avlägsen.

En mer nyanserad Michael Schuman i Time Magazine, hävdar att den kinesiska valutan definitivt är undervärderad, men att det krävs mer än blott en justering av yuanens värde för att jämna ut handelsobalansen: ”En utjämning kan ske först då amerikaner sparar mer och spenderar mindre, samtidigt som kineser sparar mindre och spenderar mer”.

Min professor vid University of Hong Kong, Russell Todd, själv amerikan, sammanfattade situationen med att säga:

– Då USA tvingade Kina låta yuanen flyta 2005-2008, kraschade USA:s egen ekonomi efter oansvarig lånepolitik och överkonsumtion, vars resultat bringade hela världen in i en finanskris. Omvärlden kunde givetvis inte lita på dollarns värde, och kineserna hade inte något annat realistiskt val än att återigen binda sin valuta mot dollarn. Ändå har USA i dag mage att anklaga Kina för att dess valutapolitik saboterar.